15
Dec
2007

”Bojkotta för arbetsvillkoren, inte bränslet”

RIO DE JANEIRO/DN

Evandro José da Silva är en så kallad «super homem». En «övermänniska». Han hugger dubbelt så många sockerrör som sina kollegor, dubbelt så snabbt. Han är effektivt som en brutal maskin.

Varje etanolfront i Brasilien, som består av cirka femtio män och kvinnor, brukar ha en, två eller högst tre «supermän» i sitt arbetslag. De kallas sällan vid sina namn. De heter antingen Superman I, II eller III. Det är som på film. De är hjältar. På skoj. För alla vet att det är de här starka männen som en dag stannar upp på fältet med en stickande känsla i bröstet.

Hjärtinfarkt.

Ackordproduktionen driver de in i döden. Ändå tjänar en superman inte mer än en usel busschaufför i Rio de Janeiro. Supermannen ska dessutom tjäna in för hela året under de nio månader som skörden varar, samt betala för maten han ätit, skorna han använt, slipstenen han nött. Totalt sett kommer Evandro José da Silva inte att tjäna mer än 700 real i månaden för att riskera sitt liv i år.

De andra 400 000 vanligt mänskliga etanolarbetarna kommer att få betydligt mindre.

För arbetarnas skull förtjänar Brasilien en bojkott av sin etanol.

Framför allt för att få landets president att vakna. Lula har, trots att han är en arbetsskadad före detta metallarbetarledare, valt att blunda för förhållandena på fälten. I ställer ger Lula sitt hjärtliga stöd till de sliskiga sockerbaroner som i decennier styrt priset på socker i landet, vägrat anställa enligt gällande arbetslagar och förbjudit fackklubbar.

Lula kallar etanolbaronerna för «hjältar!».

För miljöns skull förtjänar Brasilien däremot ingen bojkott. Det finns inget mer effektivt och miljövänligare biobränsle än den brasilianska sockeretanolen. Dessa miljömyter som säger att etanolen håller på att äta upp regnskogen är sådan nonsens att Unica, den brasilianska branschorganisationen for etanoltillverkning, tror att det är Opec:s oljelobby som planterat ryktena.

Den brasilianska etanolproduktionen ligger 3 000 kilometer söder om Amazonas. Den har lika lite med regnskogen att göra som Sveriges tallskövling har med Saharas utbredning att göra.

För supermannen Evandro José da Silva är denna debatten ändå inte viktig. För honom är miljöfrågor ett lyxproblem. Han vill bara tjäna en hygglig månadslön. Utan att riskera livet för att världen ska kunna köra miljövänligt.

HENRIK JÖNSSON

2007-12-15

Kommentera