26
Dec
2011

Brasilien är världens sjätte största ekonomi

 

Brasilien slår ut England ur VM 1962 i kvartsfinalen i chilenska Viña del Mar med 3-1. Femtio år senare slår Brasilien även England ekonomiskt.

Nu är det klart. Brasiliens ekonomi har gått om Storbritanniens och är nu världens sjätte största ekonomi. Anledningen är inte bara den brasilianska boomen utan även att Storbritanniens ekonomi rasat sedan bankkrisen 2008.

— Att Brasilien slagit europeiska landslag i fotboll har vi varit vana vid. Men att de nu även slår oss ekonomiskt är något nytt, säger Douglas McWilliams, VD för ekonomiinstitutet CBER, som gjort undersökningen.

När det gäller att höja levnadsstandarden går det inte lika fort för Brasilien. I FN:s årliga undersökning hamnar världens femte största land på 84:e plats. Långt efter Kuba, som trots sin katastrofala ekonomi, ligger på 51:a plats tack vare bra utbildning, sjukvård och hög läskunnighet, något som Brasilien inte kan skryta med.

6 Svar

  1. macke

    Tack för en mycket intressant sida!

    Jag har några funderar kring familjer o ekonomi i södra brasilien…

    Här i Sao Paulo verkar det som ingen av medelklassens ungdomar arbetar och skulle de arbeta med en stabil utbildning är lönerna knappa för att ha ett självständigt i stan. Bara att ha bil här och bo i Sao Paulo är otroligt dyrt. Iallafall det verkar som om genomsnitts föräldern i en medelklass familj stöttar sina kids ekonomsikt under mycket lång tid. Medelklass-kidsen i stan är väldigt bortskämda och verkar kunna göra lite vad de känner för.
    Det kanske är en omotiverad fråga men har du någon läsning om detta ämne som du kan ha skrivit om som du skulle kunna länka här? Kulturen och synsätt kring pengar osv..Behovet att betala allt åt sina ungar.. Skulle vara intressant att höra dina synpunkter kring detta!

    Tack för övrig läsning sant nöje att glida in på denna sida!

  2. Hej macke, ett superintressant ämne. Jag har också länge undrat varifrån den här kulturen kommer och varför den inte släpps. Min fru skyller på portugiserna, att det var deras kultur att man stannar hemma, som fortsatte hit. Men jag tycker inte riktigt det håller. São Paulo är i dag en av världens mest moderna städer, långt från det konservativa Portugal. SP borde ha sparkat av sig arvet, men icke. Jag vet att Larry Rohter, NYTs förre korre, skrev en del om de bortskämda kidsen i sin bok Brazil on the Rise, men det var inget djuplodande. Han gnällde mest på det sjuka och konstigt utförda högskoleprovet som alla måste göra för att komma in på universitetet. http://www.brazilontherise.com/
    Det hade varit kul om någon på USP velat forska i det hela. Men det svåra är väl att alla som läser på USP tillhör de bortskämda medelklasskidsen som inte behöver lyfta ett finger förrän de gifter sig. De kanske inte har tillräcklig distans att se mönstren.

  3. macke

    Skulle vilja se någon på USP skriva om detta, skulle vara intressant läsning. Jag tror absolut att dessa kids har svårt att se dessa mönster.
    Det finns mycket att beröra i ämnet angående proven här i Brasilien, Det är svåra prov till USP , det är också gratis men då har man hoppat på dyra skolor strax efter att nappflaskan tog slut, USP är ett enormt område, stor skola och alla har en bil var, (skulle alla typ åka lite mer tillsammans i bilarna eller åka kommunalt i SP kanske inte det skulle ta 4 timmar att åka en sträcka som normalt sett skulle ta 30 minuter klockan 16-17 på eftermiddagen).. Kurserna på FAAP, PUC, FASM, Mackenzie kostar betydligt mer och man betalar 12 månader årent runt, pay and play och lite lättare att ta sig in generellt sätt. Inga märkvärdiga prov. Hört vissa historier om studenter som inte klarar sina prov och mutar läraren under kursen gång. Man är ”klient” när man kommer in i plugget….skolorna suger mängder av cash av dessa familjer som har sina kids där, att studera vissa kurser på FAAP kan bli runt 10000 sek i månaden och de höjer kurs avgiften med 6% varje år efter kursstart. Sedan har man någon svart dam som ska sitta i en hiss och trycka på knappar i trevånings byggnad inuti FASM där de har den dyraste och kändaste mode kursen i Brasilien . Denna skola ägs av nunnor som inte verkar ha något större intresse att bedriva liknande frälsnings armens verksamhet.

    Och frågan är kommer dessa kids bland dessa skolor någonsin att jobba? Och vem vill jobba? Är det möjligt att stå på egna ben? Och man inser hur mycket cash familjerna har. Många måste ha en väldigt annorlunda uppfattning om ekonomi. Och det är det som är som sjukt med denna enorma stad att se alla konstraster och att se dessa kids glida runt här i stan och typ göra lite vad de känner. Jag har förstås en del kompisar som har cash i familjen och jobbar och som är drivna som fasiken och samtidigt vägrar ekonomisk stöttning från föräldrarna, men det är väldigt få, det är väl dem som inte får utslag på händerna i London när de ska börja diska och sådant.

    Liten parantes som jag har grubblat en del på..det är ju förstås relativt en grov generalisering men det ligger en sanning i det..
    Många av de artister som bor i Sao Paulo och som representerar den unga musikscenen har rätt sjyst med cash. Med pengar är det lätt att filosofera och kalla sig musiker, låtskrivare, eller vad man känner för att vara. Det är lätt att dra igång en show på Auditório Ibirapuera om man skulle vilja det medans det finns mängder av talangfulla kids som aldrig skulle ha råd att köpa en riktig gitarr men lirar som fasiken på de mindre ställena i stan men som kanske måste ta andra jobb och inte har tid att mingla runt. Alltså…att Tom Jobim hade ju aldrig kallat sig arkitekt om han inte hade haft pengar. Edu Lobo kommer från en otroligt rik familj han behöver ju inte oroa sig för att hans plattor inte säljer i Brasilien eller någonstans, tror inte hans barn heller. Maria Rita betalar radion för att spela hennes låtar. De är ju otroliga musiker dessa ovannämda och det är ju givetvis inte så i alla fall. Många har ju helt en annan bakrund som tex Djavan som sov på gatan under en period i sitt liv. Genrellt sett tycker jag mig se många likheter mellan ”min familj har mycket cash” och ”jag är artist” hos de artister som representerar och syns mest på musik unga scenen i Sao Paulo.

  4. Intressant koppling mellan pengar och de brasilianska musikikonerna. Det ligger nog något i det. I alla fall när det gäller de tre största: Tom Jobim, Caetano Veloso och Chico Buarque. Kanske borde man döpa om dem till den brasilianska musikadeln.

Kommentera