Chavez firar sex år
RIO DE JANEIRO/POLITIKEN
Vinden förde fallskärmsjägarna åt fel håll. Han skulle ha landat i presidentpalatset Miraflores, mitt i Venezuelas huvudstad Caracas, men hamnade i stället i fel stadsdel. Det misslyckade kuppförsöket 1992 ledde till att en av kuppmakarna, officeraren Hugo Rafael Chávez Frías, sattes i fängelse. Idag är han Venezuelas folkvalde president sedan sex år tillbaka.
Hugo Chávez har under sin tid vid makten lyckats med konststycket att dela upp Venezuelas befolkning i två knivskarpa läger. De som tycker han är maktgalen och inte bryr sig om den privata sektorn i landet och de som hyllar honom som den förste venezolanske politikern som någonsin tittat åt den fattiga majoriteten i landet. På söndag avgörs vilka sida som vinner vid en omstridd folkomröstning om hans fortsatta styre.
Inte sedan Salvador Allende blev president i Chile i början av 70-talet har en demokratiskt vald president rört upp sådan känslor i Latinamerika. Hugo Chávez har fullständigt retat gallfeber på den rika, vita eliten i landet som allt sedan oljan upptäcktes i Maracaiboviken på femtiotalet levt ett privilegierat liv vid sidan av det underutvecklade Venezuela.
I stället har den före detta soldaten flirtat med den fattiga befolkningen och lovat att landets oljefyndigheter, som utgör en tredjedel av landets BNP, ska gå till sociala reformer. Det har gjort att den kontroversielle presidenten på kort tid lyckats polarisera Venezuelas befolkning i en otäck gruppering av “chavister” och “antichavister”.
I början av 90-talet genomlevde det rika oljelandet vid den karibiska Atlantkusten en ekonomisk kris. Inflationen sköt i taket och befolkningen hade svårt att klara dagen. Följden blev en laglös stämning där plundringsvågor sköljde över landet från miljonstaden Caracas ut till städerna på den gigantiska slätten som sträcker sig ända till regnskogen Amazonas början.
En grupp nationalistiska officerare uppfattade missnöjet mot den korruptionsanklagade presidenten Carlos Andrés Pérez och började planera ett maktövertagande. Det var samma gäng officerare som tio år tidigare, i hemlighet, bildat Movimiento Bolivariano Revolucionario – rörelsen för den bolivarianska revolutionen, döpt efter den spanskfödde, venezolanske befälhavaren Simón Bolívar som grundade Bolivia och befriande Venezuela, Colombia, Ecuador, Peru och Panama från den spanska kolonialmakten i början av 1800-talet.
I spetsen för missnöjet gick den unge överstelöjtnanten Hugo Chávez. Efter två misslyckade stadskupper och en tvåårig fängelsevistelse börjar han sin kamp för att i stället på demokratisk väg försöka genomföra sin bolivarianska revolution. Med klar majoritet vinner han både presidentvalet 1998 och omvalet 2000. En av hans första åtgärder blir att byta ut styrelsen för det mäktiga, statliga oljebolaget PDVSA, världens femte största oljeproducent, vilket får de tidigare makthavarna att se rött. Oppositionen samlar sig och vänder sig till USA, den största importören av venezolansk olja. En stadskupp planeras och genomförs i april 2002.
Hugo Chávez rövas bort och USA:s utrikesminister Colin Powell erkänner genast Venezuelas nya regering som endast består av en president, arbetsgivarföreningens ordförande Pedro Carmona. Det första den nyinstallerade presidenten gjorde var nämligen att upplösa kongressen. Blundern uppmärksammas internationellt och 48 timmar senare är Hugo Chávez åter tillbaka i presidentpalatset Miraflores.
En av de saker som gör den femtioårige presidenten till en sådan kontroversiell politiker är att han vägrar att böja sig för USA:s maktdominans på kontinenten. I stället häcklar han landet och anklagar dess politiker för att bedriva imperialism i Venezuela. Han har kallat USA:s säkerhetsrådgivare Condoleezza Rice för “analfabet” och George W Bush för “idiot”.
Men två saker håller Hugo Chávez nära sitt hjärta. Sin röda basker och sitt baseballträ. Med den röda baskern vill han visa att han fortfarande är en fallskärmssoldat att räkna med. Med baseballträet försöker han visa att presidenten är en man av folket. Till skillnad från övriga Latinamerika är nämligen inte fotboll nationalsporten i Venezuela. Precis som på Kuba är det baseball.
En av de vanligaste bilderna som publicerats på honom inför söndagens viktiga folkomröstning har just varit med ett svingande baseballträ. Budskapet har varit glasklart. Hugo Chávez är inte rädd. Han är beredd att slå sin motståndare. Om han även lyckas besegra sina motståndare politiskt återstår att se söndag.
Hans egen målsättning är i alla fall klar. Den deklarerade han för en tid sedan i sitt alldeles egna tv-program “Hej President!” som sänds varje söndag i den statliga televisionen.
– Under många år har eliten försökt att ta bort mig från makten och det kommer att ta många år innan de lyckas. Jag är säker på detta, för jag vet att vi uppfyller Guds mandat att kämpa för de fattiga och utslagna. Inte förrän efter år 2021 lämnar jag, sa den maktfullkomlige presidenten som under sina sex år vid makten inte lyckats göra mycket för att förbättra situationen för Venezuelas fattiga.
HENRIK JÖNSSON
2004-08-11
