«Då slutade jag vara reporter»

RIO DE JANEIRO/SDS

När jag åkte ut till Rio de Janeiros internationella flygplats i måndags morse var det för att intervjua anhöriga. Jag visste ungefär vad jag väntade mig. Desperata familjer som fått bekräftat att deras dotter, pappa, mamma eller morfar, fanns på passagerarlistan. Ingen mirakulös handlig ­­­– ett pass som gått ut, en fylla i baren, en klocka som stannat – hade hindrat dem för att gå ombord flight AF 447.

Sveriges Radios Studio Ett ringde när jag kom fram. De undrade hur stämningen var på flygplatsen. Rutinerat berättade jag för lyssnarna om desperationen och spekulationerna kring hur en fullbokad A330 kunnat försvinna spårlöst över Atlanten. Det var innan jag fick upp ett namn på min skärm. Min väninna Christine var troligen en av de saknade passagerarna. Och hennes femårige son. En gång bet han min dotter i armen.

Jag blev helt ställd och bärjade gråta. I det ögonblicket slutade jag att vara reporter. Jag gick från att intervjua till att bli intervjuoffer. Från katastrofreporterns dreglande till kriscentrets kaffe och mackor.

Flygplatspersonalen vallade mig till minibussen som körde anhöriga vidare till luftfartsverkets avspärrade kontor. Mina kollegor hopade sig över mig och ville ha kommentarer.

— Hur känns det?

— Vad tänkte du när du fick reda på det?

— Hur väl kände ni varandra?

En kollega vek ihop en lapp med sitt mobilnummer och försökte sticka i min hand.

— Ring mig när du kommit in de anhörigas rum.

Hon trodde att jag wallraffade, försökte bluffa mig in.

I rummet fanns läkare, psykologer, flygvärdinnor och en präst. De ville att jag skulle gå genom passagerarlistan med dem för att bekräfta att det verkligen var Christine som var på listan. Vi gick genom de 216 namnen, upp och ned, tre gånger. Vi fann inte hennes namn. Den brasilianske psykologen reste sig upp och gratulerade.

— Ett mirakel. Hon missade flighten!

Den känslomässiga berg- och dalbanan kastade mig upp igen. Jag ringde min fru och berättade glatt att Christine och hennes son måste kommit med den tidigare Air France-flighten, som avgått tre timmar före. Flygvärdinnorna gav mig kaffe och kakor.

Knackningen på axeln var försiktig. Nästan ursäktande. En flygvärdinna höll sitt pekfinger vid ett namn på listan. Christine hade checkat in under sitt första namn i passet, Marie. Hon var med på Atlantenflighten. På raden efter stod Philippe Schnabl. Berg- och dalbanan rusade igång igen.

Philippe är jämngammal med min dotter. De brukade leka ihop på den skandinaviska kyrkan. Vi var ett gäng svenskar i Rio som fått barn ungefär samtidigt. Vi höll ihop. Christine var en av de pådrivande krafterna.

Nu är hon borta.

När jag går in på hennes Facebook-sida ryser jag. Hennes breda leende. Det blonda håret som blåser över ögonen. Den turkosa bikinin från Rio. Den urtvättade svenska t-shirten. Havet glittrar i bakgrunden. Antagligen är fotot tagit i Båstad. Det var dit hon var på väg. Hon skulle fira svensk sommar med sin mamma. Mamman skulle fira svensk sommar med sitt barnbarn. Det hade de planerat sedan länge.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2009-06-03