20
Dec
2003

I hjärtat på den svenska drottningen

SÃO PAULO/DN

Drottning Silvia är stor i Brasilien. Och Brasilien är stort i drottningens liv. Vi följde med när den kungliga cirkusen kom till drottningens andra hemland.

Kön in till Fundação Oscar Americano har orsakat trafikstockning på huvudleden i Morumbi. Gästerna till en av årets mest exklusiva fester i mångmiljonstaden São Paulo anländer alla på en gång. I en av bilarna sitter den svenska drottningen. Hon är på ett strålande humör. I förrgår anlände hon till sin gamla hemstad och ska nu träffa en del sina brasilianska vänner. Till festen har hon låtit bjuda den man som hon drömt om att få möta i över fyrtio år. Mannen som i Brasilien går under namnet ”O Rei”, ”Kungen”. Drottningen ska ha Pelé till bordet.

Kön av svarta lyxbilar ringlar som en långsam anakonda genom den upplysta parken. I fem dagar har ljusteknikerna på ”Luz é Magica” arbetat med att ljussätta den tropiska planteringen som den brasilianska arkitekten Oscar Americano testamenterade sin egen stiftelse.

Värd för kvällen är World Childhood Foundation, den svenska drottningens ideella stiftelse som hon startade för snart fem år sedan. Kvällens middag är ett tack till alla i Brasilien som sponsrar verksamheten. Över femhundra företagsledare och andra förmögna brasilianare har bjudits in.

Vid ingången till den exklusiva villan i parken står välklädda män och öppnar dörrarna. De leder sällskapen in mot receptionen och kör sedan iväg och parkerar bilarna. När drottningen anländer exploderar fotoblixtrarna. Silvia de Toledo Sommerlath är även Brasiliens drottning.

– Kan ni vara vänliga att stiga åt sidan. Ni får inte stå här, uppmanar säkerhetsvakterna.

Bakom villan reser sig den enorma festlokalen som byggts upp i parken enbart för detta tillfälle. Ett trägolv har lagts ut mellan träden som reser sig fritt genom lokalen och ut genom takpresenningen. Väggarna är täckta av draperier i genomskinlig plast och på golvet har det rullats ut en beige heltäckningsmatta.

Vid ena långsidan har festarrangören Vera Simão låtit en trädexpert plantera ett stort Jabuticabeira, Silvias älsklingsträd. Det exotiska trädet, vars svarta bär växer direkt på stammen, fanns det en hel dunge av på farmen där Silvia tillbringade sina sommarlov.

Efter middagen kallar den svenska drottningen upp Pelé på scen. Världens största fotbollsspelare kan inte dölja sin förtjusning och tar genast tag i mikrofonen. Pelé drar en historia från VM-finalen 1958 i Stockholm när han som sjuttonåring fick träffa Sveriges konung Gustav VI Adolf.

– Jag hade föreställt mig att kungligheter satt på guldtroner och fick sin fötter kyssta av oss vanliga dödliga, skrattar Pelé och får gästerna att sätta kaffet i halsen.

Pelé berättar om när den svenske kungen kom fram till honom efter finalen mot Sverige på Råsunda.

– Han sträckte ut båda händerna och utropade ”Wonderful”, ”Wonderful” till mig. Jag förstod inte vad han menade. ”Nä herrn”, svarade jag. ”Jag heter Pelé”.

De femhundra gästerna viker sig av skratt.

Sedan tar Silvia fram en present. Hon vill räcka över ett minne från dagens Stockholm. Djurgårdens IF:s matchtröja. Pelé tackar och bugar och tar de svenska mästarnas tröja med sig. Därefter lämnar drottningen och kungen scenen. Silvia är tillbaka i sitt älskade Brasilien.

Första gången Silvia kom till Brasilien var hon två år. Hon anlände med det brasilianska fartyget Santarem som hämtat hem de sydamerikaner som av någon anledning befunnit sig i Tyskland under andra världskriget. Med på fartyget var hennes två äldre bröder Ralf och Walther junior, och fyraåriga Jörg Sommerlath. Han hade fötts i Berlin mitt under brinnande världskrig.

Kriget i Tyskland hade plågat familjen. Pappa Walther Sommerlath hade fått sin verkstadsfabrik bombad av de allierade och tvingats evakuera familjen från Nikolassee utanför Berlin till det skonade Heidelberg. Där föddes Silvia Renate, parets första och enda dotter, på lillejulafton 1943.

För mamma Alice de Toledo var situationen värst. Hon var brasilianska och hade träffat den unge tyske affärsmannen på stranden i Rio de Janeiro i mitten av tjugotalet. Trots att hon bra var sjutton år gifte de sig kort efter och flyttade till São Paulo. I slutet av trettiotalet försämrades däremot det politiska läget för tyskkolonin i staden och Walther bestämde sig för att ta med familjen till Tyskland.

Andra världskriget började och när USA senare förklarade krig mot Tyskland anslöt sig Brasilien på de allierades sida. Brasilien skickade trupper till Italien och i en av dem ingick Alice bror, Silvias morbror. Han var läkare i den brasilianska armén och stred mot tyskarna i södra Italien. Det enda den tyskbrasilianska familjen kunde göra var att hoppas att kriget skulle ta slut så fort som möjligt.

Inte förrän efter den sista våldsamma attacken, slutstriden i Berlin 1945, kom Walther Sommerlath tillbaka till Heidelberg. Återresan till Brasilien kunde planeras.

När fartyget Santarem löper in i den vackra Guanabaraviken i Rio de Janeiro kan fyrabarnsfamiljen äntligen slappa av. De köper ett rosa kolonialhus med vita knutar i centrala São Paulo och börjar ett nytt liv. Dotterbolaget till den tyska stålkoncernen Röchling-Buderus som Walther jobbat för tidigare i Brasilien finns däremot inte kvar. Företaget lades ned efter kriget och koncernchefen Hermann Röchling dömdes till tio års fängelse för krigsförbrytelser.

Silvias pappa får i stället i uppdrag av det svenska stålbolaget Uddeholm att bygga upp ett brasilianskt dotterbolag till dem. Inom kort blir han VD för dotterbolaget och familjens ekonomi är räddad. Silvia skrivs in på en tysk privatskola i São Paulo och får så småningom ett eget rum på ovanvåningen. För att sprida glädje i det nya hemmet skaffar familjen en apa. Micki blir Silvias främsta lekkamrat och ögonsten de kommande åren.

Alice släktingar är överlyckliga av att återse familjen som utökats med två barn under tiden i Tyskland. Ofta kommer de och hälsar på i huset eller bjuder ut till släktens ägor på landsbygden. För Silvia innebär det en lycklig uppväxt med underbara sommarlov på släktens kaffeplantager. Hon kör traktor och rider. Hoppar i kaffebönor och umgås med sina kusiner. Inte ont anande att hon en dag ska bli drottning i ett avlångt land i norra Europa.

Det är fredag eftermiddag och rusningstrafiken på den sexfiliga Rua da Consolação i centrala São Paulo har korkat igen totalt. Det kommer att ta timmar innan många når sina hem inför helgen. På en liten sidogata har helgstämningen redan kommit igång. Några ungdomsgäng står utspridda längs gatstumpen och väntar på sina polare.

Stämningen är tuff. Ett gäng står i en cirkel och låter en joint gå runt. Lite längre bort står några och fumlar med något som liknar crack. Det märks att bakgatan inte tillhör mångmiljonstadens bästa kvarter. Längre ned ligger gymnasieskolan. Den är sliten. På fasaden har några hiphopare ritat sina taggs. Den gamla inskriptionen ”Deutsche Schule” ovanför huvudentrén är däremot intakt.

– Ni får vänta tills det ringer ut. Vakten låser dörren när det är lektion, förklarar en av tjejerna som står och väntar utanför porten.

När Silvia Renate Sommerlath skrevs in på skolan 1949 hade den tyska privatskolan nyligen ändrat namn till Colégio Visconde de Porto Seguro. Det var inte längre passande att ha ett tyskklingande namn i Brasilien. Silvia var fem år och började ta del av undervisning på både portugisiska och tyska. Högre upp i klasserna fick hon även studera engelska, franska och latin.

Någon gång på sjuttiotalet blev lokalerna för små för privatskolan och kommunen tog över den vackra byggnaden från sekelskiftet. Álvaro de Souza Rosa, biträdande rektor på E.P. Caetano de Campos, sitter längst in bakom ett skrivbord på rektorsexpeditionen när vi knackar på.

– Jag trodde faktiskt jag skulle få träffa henne i våras. På jubileumsfesten på Morumbistadion. Men hon kunde inte komma. Kan tänka mig att en drottning har mycket att stå i, säger han och ler.

Vad den biträdande rektorn tänker på är 125-års jubileet av den tyska privatskolan i São Paulo som firades tidigare i år. Femtiotusen före detta elever och lärare med familjer var bjudna till den hyrda fotbollsstadion. In i det sista hoppades ledningen på att deras mest berömda elev skulle dyka upp. I stället skickade hon ett officiellt telegram från slottet i Stockholm.

– Jag har sett faxkopian av telegrammet. Det är vackert. Hon verkar hålla portugisiskan vid gott liv, säger han och ber sekreteraren ta över rektorsexpeditionen.

Han vill visa var det klassiska klassfotot med Silvia togs. Vi går genom de slitna korridorerna. Skolan är väldigt nedgången. Álvaro skulle kunnat ha beklagat sig ett antal gånger för att ingenting renoverats sedan den svenska drottningen gick här på femtiotalet. Men det gör han inte. Han är stolt över sin skola.

– Vi är faktiskt den kommunala skola med längst kö i hela São Paulo. Alla vill ha in sina barn här.

– För att drottningen studerat här?

– Nej, nej. För att vi har fått bort knarket. Det finns inget knark på skolan.

Álvaro berättar hur den nya rektorn drivit en benhård kampanj sedan han kom till gymnasieskolan för tre år sedan. Ingen släpps in i skolan som inte är elev. Ingen får ha mobiltelefon på innanför skolans område. Ingen släpps ut från skolan under lektionstid utan att ha fått ett intyg från rektorsexpeditionen.

– Här utanför, säger han och pekar genom de mönstrade sekelskiftsfönsterna. Här kryllar det av knarklangare. De står här hela dagarna. Men ingen kommer in. Inte en enda.

Efter att borgmästaren Celso Daniel infört samma hårda regler på alla de kommunala skolor i industriförorten Santo André utanför São Paulo för två år sedan hittades han styckad vid en rastplats. Är ni inte rädda för repressalier?

– Det är klart vi är. Men vad ska vi göra? Ska vi överlåta vår skolgård till crackförsäljarna? Nä, det kan vi inte. Vi måste sätta hårt mot hårt.

Den sextiotvååriga biträdande rektorn går ut på skolgården och ställer sig vid ena hörnet av byggnaden.

– Här satt hon. I mitten. Brett leendes. Jag har bilden på kontoret. Tror hon kan ha varit elva, tolv någonting. Håret var bakåtstrukit.

Jag undrar om Silvias betyg också finns kvar på skolan. Det finns de inte. Privatskolan tog med sig allt när de flyttade till överklassområdet Morumbi på sjuttiotalet.

Den brasilianska landsbygden är vacker. Böljande gröna fält med enorma eukalyptosodlingar, apelsinlundar och sockerrörsfält. Det var de europeiska och japanska emigranterna som befolkade delstaten São Paulos inland i slutet av 1800-talet. De flesta kom från Italien och Tyskland men även hundratusentals japaner sökte sig hit när kaffeboomen exploderade vid sekelskiftet.

Idag finns det inte många kaffeplantage kvar i inlandet. Klimatförändringar har gjort att den mördande frosten tvingat kaffeodlingarna närmare kusten. En av de få som finns kvar ligger på en kulle tre timmars färd från monstret São Paulo. Härliga dofter sveper in i bilen när vi svänger in på den vackra allé som leder fram till huset där Silvias mamma växte upp.

En man i cowboyhatt och käpp och tar emot utanför herrgården. Det är Silvias nästkusin Álvaro Pinto de Aguiar. Han tröttnade på livet som finansman i São Paulo för tio år sedan och tog över den gamla släktgården. Idag är han en av de få som odlar ekologiskt kaffe i Brasilien.

– Ska det vara vars en välkomstdrink, frågar han och ber kökspersonalen göra iordning vars en caipirinha åt oss.

Vi går in det ståtliga huset från sekelskiftet. I hallen hänger den stora släkttavlan. Överst är fotot på hans farfars far Joaquim Floriano de Toledo, mannen som grundade Fazenda Cafezal 1891. Lite längre ned hänger porträttet på Silvias mormor och morfar. Mormorn ser sträng ut. Längst ned sitter bilden på Alice de Toledo.

– Hon föddes här i huset, berättar Álvaro och leder in oss i biblioteket.

Bokhyllorna utgörs av en vacker gammal inredning från ett nedlagt apotek i byn. På en hylla står ett foto med hans fru Vera och Silvia när hon var på besök här för några år sedan. På ett annat foto syns hans dotter Vivian med jämnåriga Madeleine vid husets swimmingpool. Kronprinsessan Victoria står bredvid.

– Hon filmade allt när hon var här. Hon skulle visa upp för pappa sa hon. Han har ju aldrig varit här. Det var faktiskt länge sedan han var i Brasilien. Silvia kommer mest själv nuförtiden. Men hon kommer oftare. Det senaste tiden har hon kommit nästan varje år, berättar Álvaro, eller Álvarito, som drottningen kallar honom.

Efter lunch sätter vi oss i hans A-Ford från 1929 och åker genom kaffefälten. De blanka mörkgröna bladen glänser i solskenet och skapar en vacker kontrast till den röda jorden. Nästkusinen trivs med sitt nya liv.

– Jag kom till en punkt när det inte var kul längre. Köpte upp företag här och där. Jobbade med olika investeringar. En gång var jag nära att köpa upp Facit, det svenska bolaget som gör räknemaskiner. Men det blev aldrig av. Tur var väl det. När väl datorn slog igenom var den marknaden död, säger han och kör upp till den högsta punkten på plantaget.

Han slår av tändningen på sin veteranbil och tittar ut över ägorna. Cirka tvåhundra hektar. Det vill säga, kaffebuskar så långt ögat når.

– Nu är skörden min utmaning. Att se plantorna växa upp och ge ifrån sig fina bönor. För mig är kvalité viktigt. Det är det enda sättet man kan konkurrera idag. Prismässigt går inte längre. Därför har jag helt och hållet satsat på ekologisk odling. Japanerna älskar det. Hela förra årets skörd exporterade jag dit. Och de har redan bokat in kommande skörd.

På andra sidan stora vägen ligger Toledo. Den lilla byn som grundades på Silvias morfars tid och hedrades med släktnamnet som tack för allt vad familjen gjort för regionen. Vi åker dit i Álvaros gulsvarta samlarobjekt från 1929. Vägen är smal och hålig. Det känns som om vi befinner oss i början av trettiotalet när vi guppar fram på grusvägen som leder till stationen i Toledo.

På den slitna perrongen står en gammal dam. Hon bor med sin fyrtiotreåriga son i det gamla väntrummet.

– De lade ned passagerartrafiken för en tid sedan. Nu är det bara godståg som passerar. Vi får hyra rummet för en billig peng, förklarar sjuttioåriga Pedrina Ferraz.

Minns damen mannen som gav byn dess namn?

– Herr Toledo? Ja, ja. Han var borgmästare i São Manuel. En mycket fin man. Det var hans familj som gjorde att järnvägen kom att läggas här. Den skulle egentligen gått en annan sträckning.

Vet damen att ett av hans barnbarn idag är drottning?

– Drottning? Drottning var? Nä, det känner jag inte till.

– Mamma! Silvia! Drottning Silvia. Hon kommer från familjen där på kullen. Som har kaffeplantaget, ryker hennes son Luiz Antônio Ferraz in.

– Nä, det känner jag inte till.

– Snälla mamma! Hon är drottning i Europa idag. I Schweiz, tror jag.

Solen är på väg ned och vi åker tillbaka mot Fazenda Cafezal. Jag undrar när Álvaro var i Stockholm senaste.

– Det var ett tag sedan. 1996, tror jag. När Jörgs yngsta dotter döptes. Det var ett mycket vackert dop på Drottningholm, enbart med familjen. Sedan hyrde Silvia en buss och guidade runt oss i Stockholm. Hon lekte turistguide och stod längst fram med micken i hand. Vi tyckte alla att hon var klippt och skuren för yrket, berättar Álvaro och skrattar.

Kommer du till hennes sextioårskalas?

– Nej, tyvärr inte. Jag har tänkt skicka över en låda kaffebönor i stället. Det kan hon kanske bjuda gästerna på. Det måste ju vara något symboliskt. Jag menar, vad kan man annars köpa till en drottning som hon inte redan har?

Den farm som Silvia tillbringade mest tid på under sin uppväxt i Brasilien ligger i grannstaten Paraná. Tjugo mil söder om Álvaros kaffeplantage. Här bodde Silvia under sina sommarlov och upplevde en anspråkslös tillvaro. Det är söndag eftermiddag när vi kör in på gården.

Dungen av de vackra Jabuticabeira-träden ligger precis vid inkörsporten till villan. På verandan sitter Maria Alice de Toledo Ferreira. Hon är den kusin som Silvia hade mest kontakt med under sin uppväxt i Brasilien.

– Förra året var hon här på farmen och hälsade på. Faktiskt första gången sedan hon flyttade till Tyskland som tonåring. Hon ville återuppleva gamla barndomsminnen. Men jag tror hon blev besviken. Inte mycket finns kvar, berättar Maria Alice.

Det gamla boningshuset är ersatt av en modern lågplansvilla. Kaffeladan där de hoppade i kaffebönorna är riven. Inte heller de kringliggande byggnaderna där bönorna soltorkades finns kvar. Inte ens kaffebuskarna på fälten. När Maria Alices far gick bort för tio år sedan tog hon över farmen och bestämde sig för att satsa på sockerrör. Idag är hela Fazenda São Domingos ett stort sockerrörsfält.

– Vi gick omkring här och pratade i några timmar. Sedan åkte hon iväg till min systers gård några mil bort. Idag är det de som har mest kontakt. Och min mamma så klart. Hon och Silvia är som mor och dotter.

Maria Alice minns hur hennes mamma reagerade när hon fick reda på att Silvia gick ut med en kronprins.

– Hon har alltid gillat kungar och drottningar och sånt. Alltid köpt de där tidningarna. Mamma vet allt om drottning av ditt och drottningen av datt. Så gick hennes egen systerdotter ut med en blivande kung. Hon var eld och lågor och ringde mig direkt.

– Vad kände du?

– Ja, vad kände jag? Jag tyckte väl hon var värd det. Silvia har alltid haft ett så bra sätt med alla.

Idag är det Maria Alices mamma, Lygia de Toledo Ferreira, och Silvia som har den bästa kontakten i släkten. De ringer varandra ständigt och delar med sig av vardagen. Lygia är så stolt över Silvia, berättar Maria Alice.

– I förra veckan hade mamma sagt till läkaren som opererat henne för ett lårbensbrott att han skulle vara glad att han fått operera henne. För det är väl inte varje dag han får operera ett lårben som tillhör en moster till en drottning.

Maria Alice skrattar hjärtligt.

– Jag är glad att Silvia kan ge henne det. Det är något jag aldrig kan ge.

Ska du åka in och träffa din kusin nu när hon är i São Paulo?

– Jag hade tänkt att åka dit. Mamma ska ha en bjudning på tisdag. Men jag tror jag lämnar det till dem. Jag har mina sockerrör att ta hand om här. Och mina hundar, säger Maria Alice.

I hjärtat av São Paulo är Sala Amazônia på Hotel Renaissance fullsatt. World Childhood Foundations årsmöte ska inledas med en presskonferens av stiftelsens grundare. En timme innan är platserna upptagna. De brasilianska reportrarna filar på sina frågor och det tyska TV-teamet från ARD riggar upp sina kameror. Silvia är även Tysklands drottning.

När drottningen anländer går en susning genom salen. Hon kommer själv. Leendes. Utan hovdam. Det hade ingen väntat sig. Vänligt låter hon fotograferna ta sina bilder tills de känner sig färdiga. Sedan berättar hon avslappnat på flytande portugisiska varför hon startade WCF.

Reportern bredvid mig vänder sig om.

– Helt otroligt. Vilken kvinna! Hon är ju precis som vem som helst.

Silvia fortsätter att ogenerat berätta om stiftelsens huvudsakliga inriktning; att stödja projekt som tar hand om barn och minderåriga som blivit eller löper risk att bli sexuellt utnyttjade, och att arbeta för att få ett stopp på spridning av barnporr. Reportern på Brasiliens största damtidningen Caras häpnar. Pedofili är inget vanligt samtalsämne i världens största katolska land.

– Är hon alltid så, undrar Ana Claudia Duarte.

En bit in i presskonferensen får jag tillfälle att fråga drottningen vad det betyder för henne att behålla kontakten med Brasilien.

– Mycket, skrattar hon och fortsätter: Jag växte upp här i Brasilien och tillbringade en stor och viktig del av mitt liv här. Kanske de viktigaste åren i mitt liv. Det var en lycklig tid. Jag bodde här i mer än tio år och växte upp i en stor familj. Min mamma, som olyckligtvis gick bort för några år sedan, hade elva syskon. Det gjorde att jag hade mängder av kusiner och släktingar att umgås med.

– För mig är alltid Brasilien i mitt hjärta. Jag ska ge dig ett exempel. När jag och mina bröder träffas pratar vi ofta tyska när vi ska bestämma saker och ting. Men när vi är tillsammans och sitter ned och pratar är det alltid portugisiska som gäller. Det är fortfarande det språk jag föredrar.

När presskonferensen är över får jag syn på Silvias sextiotreåriga storebror. Han står och röker i foajén. Jag går fram.

– Konstigt att hon inte har någon av hovdamerna med sig, inleder jag.

– Det har hon. Det är jag som är hovdamen. Jag följer alltid med på hennes resor till Brasilien. Ingen på slottet kan ju portugisiska, berättar Jörg Sommerlath och drar in ett bloss.

Jag passar på att fråga vad han tänkt ge sin lillasyster i sextioårspresent.

– Det säger jag inte. Det är en överraskning.

– Kom igen. Stort eller litet?

– Nä, det kan jag inte avslöja. Det enda jag kan säga är att det är något väldigt, väldigt speciellt. Något som jag lagt ned mycket tid på.

– Något du gjort själv?

– Nja, på sätt och vis. Du får fråga efter hon fått presenten. Vi ska till Stockholm och fira henne.

HENRIK JÖNSSON

2003-12-20

Kommentera