4
Aug
2001

Efter Kuba kommer Brasilien

MALMÖ/DN

I kölvattnet av det internationella genombrott som den kubanska musiken fick efter Ry Cooders och Wim Wenders imaginära besök på Buena Vista Social Club i Havanna ställs frågan vilken av världens musikskatter som härnäst ska grävas upp och lanseras i snygg förpackning.

Det kändes ett tag som om det var grannön Jamaica. Bob Marleys reggae ges just nu ut i snygg ommixad upplaga, följd av ett album med klubbremixade versioner. Eddy Grant är tillbaka med samlingsskiva och Reggae Gold-serien är snart uppe i del tio. Men i Jamaicas fall handlar det snarare om en återupptäckt och det faktum att det är sommar. Ända sedan reggaen slog igenom för tjugofem år sedan har det dykt upp vackra reggaeplattor inför just sommaren. I stället är det möjligt att det är musikkontinenten Brasilien som kan bli den stora svallvågen till den latinska boom som sköljt fram de senaste åren.

En som redan tycks sig ha sett vågen höjas är den finländske filmregissören Mika Kaurismäki. Han har förälskat sig i den brasilianska musikscenen och är i full gång med en längre dokumentärfilm om brasiliansk musik. Ett uppdrag som han fick av den trendkänslige tyske filmregissören Wim Wenders och hans filmbolag Road Movies, samma man och bolag som låg bakom succén med filmen ”Buena Vista Social Club”. När nyheten nådde redaktionen på en av Brasiliens största dagstidningar, O Globo, satte de direkt dit rubriken ”Buena Vista Brasil”. Men Kaurismäki själv vill tona ner kopplingen till Wim Wenders och ”Buena Vista Social Club”.

– Det är ingen uppföljare jag håller på med, säger han per telefon från huset i Santa Teresa i Rio de Janeiro. Jag tar avstamp från något helt annat. Wim gick in och följde upp en skivinspelning. Vad jag gör är mer en musikalisk resa genom Brasilien, en musikalisk road movie.

Först hade Kaurismäki tänkt sig följa några av dagens största artister i Brasilien. Han hade gjort intervjuer med Carlinhos Brown och Lenine. Men har nu klippt bort dem.

– Det blev fel balans. Jag vill inte ha några kändisar. Jag vill hellre plocka de okända ansiktena från gatan. Det är där den brasilianska musiken lever och utvecklas. Inte i en musikstudio, berättar Mika Kaurismäki.

Filmen har fått namnet ”Moro no Brasil” (Jag bor i Brasilien) efter en hit för några år sedan av Rio-bandet Farofa Carioca. Även Mika Kaurismäki bor i Brasilien. Han flyttade dit efter att slutfört sin film ”Amazon” i början av 90-talet och bor numera i Rio de Janeiros bohemkvarter Santa Teresa. Han har till och med öppnat sin egen musikbar på torget i Ipanema, som kort och gott heter Mika´s.

– Jag brukar ha liveband varje kväll. Allt från chorinho till MPB. Fast helst av allt lyssnar jag till samba de terreiro. Gillar känsligheten i den samban.

Premiär av filmen kommer att ske på filmfestivalen i Berlin i februari nästa år, men fortfarande är det inte bestämt vem som ska göra skivan till filmen.

– Flera skivbolag har varit på oss och vill göra skivan. Vi väntar bara in rätt anbud. Men jag vill faktiskt få klart filmen först, så kan vi göra tvärtom vad Buena Vista gjorde. Först filmen, sedan musiken, säger Kaurismäki och skrattar.

Tror då Kaurismäki att en brasiliansk boom är på gång?

– Jag hoppas i alla fall att min film ska få den att skjuta fart. Men det är svårt att säga. Det känns som om den varit på gång länge. Men det är klart. Fler och fler band åker till Europa på turnéer.

I London och Tokyos klubbliv har det sedan en tid tillbaka varit helt rätt att sprida brasilianska beats på dansgolven och priserna för vinylplattor på second hand-marknaden skjuter i höjden. I USA har det också hänt något. Den tokiga MPB-artisten Tom Zé hyllas för sin tropicalismo-pop och i samma land har hippiebandet Os Mutantes från 60-talet blivit kultförklarade och återutgivna, mycket tack vare det intresse som Beck och David Byrne ägnat musiken.

Även på hemmaplan har intresset för brasiliansk musik ökat. Håkan Hellström, som började sin musikkarriär som blyg sextonåring i Göteborgs sambaband A Bunda, har tagit med sig en av Sveriges främsta sambister, Finn Björnulfson, på sin sommarturné. Och i våras skickade Musikbyrån på SVT ner ett eget reportageteam till Brasilien för att göra olika musikprogram. Ett har redan visats, det handlade om den senaste musikstilen baile funk som slog genom på bred front under årets karneval i Rio de Janeiro.

– Innan vi åkte iväg tänkte vi ”kanske är detta för smalt, inget som någon intresserar sig av”. Vi såg det mer som en kulturgärning, berättar musikreportern Kåre Persson. Men faktum var att vi sällan fått så många mail som efter det programmet. Tittare skrev in och ville ha tips på hur man får tag på plattorna. Tyvärr hade jag ingen att hänvisa dem till. Det finns ingen som distribuerar skivorna här.

Till hösten följer Musikbyrån upp intresset och kommer att visa ett specialprogram om den brasilianska popen, en genre som gått förvånansvärt många öron förbi. Fortfarande är Jorge Ben, Caetano Veloso, Gilberto Gil och Djavan relativt okända artister utanför Brasilien.

I stället är det salsan som fullständigt runnit fram här. Att teckna sig för salsalektioner är idag lika vanligt och framåt som det var att deltaga i Friskis & Svettis-passen för tio år sedan. Överallt ute i landet svänger den latinamerikanska pardansen fram över dansgolven. I skivbutikerna trängs de formgivna kubanska samlingsplattorna och på storstädernas klubbar vigs natt efter natt i salsans tecken.

– Det är lättare med salsa, tycker klubbvärden Johan von Friedrich, som driver både salsaklubben ”Cuba Nocturna” och ”Bar Brasil” i Stockholm. Det finns fler bra musiker. Fler band att välja mellan. Vi har många väldigt duktiga kubanska musiker i Sverige. Det finns inte lika många brassar här. Dessutom är spanska ett mer gångbart språk i Sverige än portugisiska. Sambatexterna är svåra att förstå, även om de är roligare.

Däremot har bossa nova lyckats slå igenom igen och hålla sig kvar. I slutet av juni var Johan von Friedrich med och startade söndagsklubben ”Bar Jobim” på Södra teatern i Stockholm och den skivaktuella artisten Emma Nilsdotter ägnar sig åt något som hon kallar för bossapop på sin debut ”Från mig till dig”. Det fungerar bra med bossa nova i Sverige. Men det märkliga är att det är en genre som knappt hörs i Brasilien längre.

Om man mot förmodan skulle stöta på bossa nova i Brasilien är det endast i ett par kvarter i Rio de Janeiro, antingen kring turistbarerna i Ipanema eller på något överklassparty i Leblon. Bossans succé i västvärlden har nog mycket att göra med att den är snyggt förpackad och passar in. Den brittiske antropologen John Hutnyk vid Goldsmith College i London menar att när vi importerar något från exotiska länder så vill vi gärna ha det på vårt sätt.

– I västvärlden har vi ett förhållande till exotisk musik som till souvenirer. Vi samlar på det och ställer in det i bokhyllan. Vi intresserar oss inte för ländernas fattigdom eller politiska system, utan köper ett färdigt paket. Ungefär som om musiken och omslagen hade varit formgivna av ländernas officiella turistbyrårer.

På skivbolaget BMGs nysläppta serie ”Focus on Brazil” med åtta olika CDskivor pryds omslagen av allt i från papegojor och bikinis till djungelblommor och Kristusstatyn i Rio. Om nu Brasilien blir nästa musikskatt att ösa ur kommer vi antagligen att få se många fler sådana förpackningar.

HENRIK JÖNSSON

2001-08-04

Faktaruta:

Mika Kaurismäki är äldre bror till Aki Kaurismäki som bland annat gjort Leningrad Cowboys-filmerna. Mikas filmer har inte nått upp riktigt i samma kvalité, några filmer har faktiskt floppat. Däremot är hans gangsterkomedi ”Helsinki Napoli all night long” från 1987 bättre. I filmen spelar bland annat Wim Wenders bensinmacksföreståndare och Jim Jarmusch bartender.

I den kommande musikdokumentär ”Moro no Brasil” har han ambitionen att visa de olika rötter som givit frukt åt det brokiga träd som är Brasiliens musikliv. Han har börjat filma hos indianerna i den torra delstaten Pernambucos inland. Nästa stopp är den lilla staden Caruaru som kallas för forróns huvudstad. Därefter når Kaurismäki kusten och reser ner genom de afrikanska rytmerna maracatu, axé och samba-reggae för att nå samban i smältdegeln Rio. Resan slutar i en av Rios många kåkstäderna med den senaste musikstilen baile funk. Filmlängd: beräknad till 1 timme, 50 minuter.

Nycklar till den brasilianska musiken

”Beleza tropical” (Luaka Bop), utmärkt samlingsskiva från 1989 gjord av David Byrne som pr[1]‡esenterar de bästa MPB- och tropicalismo-artisterna.

”Beleza tropical 2” (Luaka Bop), den något svagare uppföljningsskivan från 1998 med bland annat Carlinhos Brown, Lenine, Marisa Monte och mangue beat-bandet Chico Science & Nação Zumbi.

”O samba” (Luaka Bop) , underbar samlingsskiva från 1989 med klassisk Rio-samba av artiser som Clara Nunes, Zeca Pagodinho, Martinho da Vila och Alcione.

”As canções de Eu, Tu, Eles” (WEA), filmmusik av Gilberto Gil till aktuella ”Jag, Du, Dom”. Lantliga forró-klassiker i modern tappning.

”Memories, chronicles and declarations of love” (EMI), mjuk brasiliansk pop av Marisa Monte, producerad av Arto Lindsay.

Litteratur:

”The Brazilian Sound” av Chris McGowan och Ricardo Pessanha från 1998.

MPB är en förkortning för Música Popular Brasileira, en samlingsterm för den genre som tog vid efter bossa nova i slutet av 60-talet. En stil som blandar friskt av samba, bossa, forró och rock. Utmärkande MPB-artister är bland andra Chico Buarque, Milton Nascimento, Elis Regina och Maria Bethânia.

Tropicalismo kallas den oppositionella musik som skapades under militärdiktaturens värsta år i slutet av sextio-talet och början av 70-talet av Caetano Veloso, Gilberto Gil och Tom Zé.

Kommentera