12
Dec
2006

Ett nytt kapitel i Latinamerikas historia inleds

RIO DE JANEIRO/SDS

När jag flyttade till Brasilien för fyra år sedan sa en nykter Malmövän till mig: «Henrik, jag avundas dig. Latinamerika befinner sig i en väldigt speciell tid nu. Du kommer att täcka något historiskt». Det lät uppmuntrande när man stod där nervös med resväskorna packade. Men inte för en stund trodde jag att han skulle få rätt. Det såg inte heller ut så. Alla som försökt sätta sig in i latinamerikansk politik vet att det går segt, mycket segt. Det rör sig inte många steg framåt, förrän det måste backas ett. Nu är Pinochet död, Fidel döende och ett nytt Latinamerika håller på att förlösas.

När generalerna försvann från presidentposterna i Sydamerika under åttiotalet trodde många att övergången till moderna och demokratiska samhällen skulle gå snabbt. François Mitterrand var först ut och utropade Latinamerika till «det 21:a århundradets kontinent» när han svor presidenteden 1981. Även den brasilianska reklammiljonären Roberto Medina, som 1985 arrangerade kontinentens första internationella rockfestival, var tidigt ute.

På en vecka ville han ge allt det som sydamerikanerna missat under årtionden av diktatur. Hundratusentals vallfärdade till Brasilien och Rio de Janeiro för att uppleva «Rock in Rio». Men varken AC/DC, Rod Stewart, Queen, Yes eller Nina Hagen lyckades förlösa det latinamerikanska samhället. Strukturerna gav inte vika. Först nu, tjugo år senare, kommer moderniseringen smygande.

Under de åren jag bott och rest omkring på kontinenten har den hårda abortlagstiftningen i Colombia mildrats, brasilianska homosexuella par fått adoptera barn, fattigdomen halverats i Chile, argentinska torterare fängslats och apartheidsystemet i Bolivia upphört. Utbildningssystemet i Venezuela har bredast till att gälla hela befolkningen och presidentkandidaterna från de gamla, feodala familjerna i Uruguay och Ecuador har förlorat sina val.

Det är som om decennier av oavbrutet kämpande slutligen sipprat genom. För att överdriva lite, rena rama ketchupeffekten.

Att nu Augusto Pinochet och Fidel Castro, Latinamerikas två största politiska ikoner under det tjugonde århundradet, går ur tiden är en logisk följd. De tillhör det gamla Latinamerika. Ett nytt har redan fötts.

Frågan är bara hur deras gärningar kommer hanteras i det 21:a seklet. Att Hugo Chávez i Venezuela vill axla Fidels roll vet vi alla. Han gillar redan att hålla långa tal. Men Chávez har i alla fall en sak som är modern. Han ser till att hans mandat röstas fram demokratiskt av befolkningen. Det vågade Fidel aldrig utsätta sig för.

Pinochet kommer inte få någon arvtagare. Inte ens den chilenska högern gullar med honom längre. Hans sista anhängare släppte sin lojalitet när det visade sig att den gamle generalen var korrupt och stoppade stödpengarna från de chilenska affärsmännen i egen ficka. Att han lät mörda över 3 000 medborgare och skickade ut nästan en miljon chilenare på ovissa exilvägar rörde de inte i ryggen.

Men nu är det över. Jag ser ett nytt Latinamerika födas.

HENRIK JÖNSSON

2006-12-12

1 Svar

Kommentera