13
Nov
2006

Förlåt farmor – jag har hembiträde!

RIO DE JANEIRO/SDS

Det tar emot att erkänna. Men det är sant. Vi har hembiträde. Det började med två dagar i veckan. Tisdagar och torsdagar. Min sambo som själv växt upp med hembiträde ville ha hjälp i hushållet. Sedan blev det tre dagar i veckan. Måndag, onsdag, fredag. När vår dotter föddes för två år sedan gick vi upp till fem dagar i veckan. Självklart skäms jag för detta. En modern, torftig medelklassfamilj ska stå på knä och ta hand om sin egen skit.

I Brasilien är det annorlunda.

Hembiträdet är landets största yrkesgrupp. Om morgnarna sveper pigorna in från förorten i vita volkswagenbussar. Väldigt få tar den bekvämare tunnelbanan. Det har blivit någon slags ekonomisk apartheid. Folkabussen är en krona och fyrtio öre billigare. Arbetar man fem dagar i veckan sparar man fjorton kronor, tur och retur. Det räcker till ett kilo ris och ett kilo bönor.

När den nu omvalde svarvaren Lula tillträdde som president i Brasilien för fyra år sedan låg den fastställda hembiträdeslönen på 700 kronor i månaden. I dag är den på 1 225 kronor. I urbana metropoler som Rio de Janeiro och São Paulo har marknaden tvingat upp lönen till det dubbla. Vårt hembiträde, som numera egentligen är mer barnflicka, tjänar 2 450 kronor i månaden. Plus att vi betalar hennes buss fram och tillbaka. Det är lagstadgat.

Ändå skäms jag.

Jag tvättar inte längre mina kläder själv, jag stryker inte mina skjortor. Jag städar varken vardagsrummet, sovrummet eller toaletten. Ibland bäddar jag inte ens sängen. Inte heller maten lagar jag själv. Den värmer jag upp. När jag och min sambo kommer hem från våra jobb står grytorna på gasspisen färdiga att serveras.

Lagen om hushållsarbete, Lei do empregado doméstico, 5. 859 bankades genom 1972 av militärregimen. Lagen reglerar lönen och tvingar arbetsgivaren att betala sociala avgifter, semesterersättning, och ger, något så ovanligt som, fackliga rättigheter till de miljontals hushållsanställda. Sköter inte arbetsgivaren sig finns det en särskild avdelning på arbetsdomstolen dit hembiträdet kan gå och anmäla sin chef. Arbetsgivaren förlorar nästan jämt.

Ett brasilianskt hembiträde har rätt till samma socialförsäkring och pension som vilken annan arbetare som helst. Jag har förstått att det är annorlunda i Sverige.

Ändå skäms jag.

Min farmor växte upp i Hököpinge och tvingades som tolvåring arbeta för disponent Odenberg på sockerbruket. Hon tråcklade säckar att lägga sockerbetorna i. Min farmors berättelser om det skånska klassamhället som präglade städer och landsbygd fram till sextiotalet satte djupa spår i mig. Inte trodde jag att jag en dag själv skulle stå mitt i klassystemet.

Det enda jag numera gör i hushållet är att diska undan helgens disk innan veckan börjar. Jag har inte mage att låta Lenise, 39 år, komma till jobbet måndag morgon och möttas av ett berg, stinkande disk. Ändå skäms jag.

Förlåt, farmor.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2006-11-13

2 Svar

Kommentera