28
Sep
2003

Ädelträ på villovägar

PARANAGUÁ/TRANSPORTARBETAREN

Den illegala handeln med mahogny har hittat nya vägar. Numera fraktas det eftertraktade timret från Amazonas till den före detta kaffehamnen Paranaguá i södra Brasilien – en körning på femhundra mil. I den lilla hamnstaden delas det ädla träslaget upp i containers och smugglas ut i världen. Transportarbetaren har besökt hamnen.

Det är en timme kvar till lunch och Adriano dos Santos håller på med de sista pallarna plywood. I tre dygn har han jobbat med att lasta ”M/V Windfield”, en av Gearbulks Bahamasflaggade båtar som går på linjefart mellan Nord- och Sydamerika.

– Jag gillar när de kommer. Det blir alltid minst en veckas jobb, säger han och ger klartecken till kranen att lyfta.

Pallen tas emot ombord och placeras av stuvarna. När kranen går tillbaka stannar Adriano och hans kollegor upp och släpper förbi ett gäng lastbilar med släp. De ska lämna sojaböner längre ned på kajen. Efter dem kommer ett annat svep med lastbilar som svänger in hamnmagasinet. De har pappersmassa med sig som ”M/V Windfield” ska lossa i Port Manatee i Florida.

– Som du ser är det full rulle här, säger Adriano och lägger trossen om en ny laddning plywood.

På femtio- och sextiotalen var Paranaguá känd som den stora kaffehamnen i Brasilien. Nästan allt kaffe utgick härifrån. Sedan kom rekordvintern 1975 och kaffebuskarna i delstaten Paraná frös ihjäl. De buskarna som överlevde tillhörde plantagerna kring São Paulo och därför föll det sig naturligt att Santos i fortsättningen tog över utskeppningen av Brasiliens stora exportvara.

Paranaguá gick ned sig och letade länge efter nya exportvaror. Nu har hamnen hämtat sig och är bland annat exportledande av sojaböner. På bara några år har utskeppningen av soja, som används som boskapsfoder i Europa, gått från en miljon ton till otroliga fem och en halv miljoner ton om året. Även den vegetabiliska oljan går bra. Det är bara timmerhanteringen som växt mer.

– Vi är ju timanställda så det är ju bra för oss, säger Adriano dos Santos. Men visst, vi känner till det. Det gör alla som jobbar här. Det är ingen hemlighet att det kan förekomma mahogny i lasterna.

Den sista pallen plywood går på Gearbulks båt med enbart polsk besättning och lunchsirenen ljuder. Solen steker på kajen och stuvarna går in magasin fyra för att äta sin medhavda lunch. Vi sätter oss i skuggan och arbetskamraterna börjar berätta.

– Det började för några år sedan. Helt plötsligt dök det upp olika laster med exotiska träslag. Först fattade vi ingenting. Vad gjorde mahognyn här femhundra mil från där den brukar skövlas?

Här i Paraná har vi ju bara tallskog. Sedan fattade vi, säger Adriano och tittar på sina kollegor.

Arbetskamraterna nickar och Adrianos kompis Abelardo Mendes fortsätter.

– Omlastningarna brukar ske i ett fabriksområde här utanför hamnen. Timret kommer på lastbil. Uppsågad och färdig. Och stuvas i containers. För tulltjänstemännen presenteras frakten som något annat träslag. Ja, du förstår.

Anledningen till att det hade börjat dyka upp mahogny i Paranaguá var att den brasilianska regeringen efter internationella påtryckningar infört ett totalförbud av all avverkning av mahogny i Amazonas. Förbudet följdes upp av ett antal kraftinsatser från de brasilianska myndigheterna i form av förstärkt kontroll och bevakning av bifloderna och hamnstäderna kring den enorma Amazonasfloden.?

Redan efter det första året märktes en förändring. Antalet beslag av illegal mahogny minskade kraftigt. Överraskningen kom senare. Ett antal slumpmässiga beslag av mahogny började göras i södra Brasilien av den brasilianska miljöövervakningsenheten Ibama.

Vincent Fonseca är chef för Ibamas kontor i Paranaguá.

– Vi fick in ett antal anonyma anmälningar och fattade först ingenting. Hur skulle det timret ha hamnat här? Det tar nästan en vecka att köra hit med lastbil. Men det stämde. En ny smugglingsrutt hade inletts.

I stället för att som tidigare skeppa ut mahognyn från hamnstaden Belém vid Amazonasflodens utlopp togs nu timret bakvägen ut genom regnskogen, nästan ända borta till gränsen mot Bolivia. Där kördes timret ned på lastbil längs de öde vägarna utmed gränsen till Paraguay. I höjd med vattenfallen i Foz do Iguaçu vände lastbilarna slutligen österut för att nå Atlantkusten vid Paranaguá. En resa på mellan fem och sex hundra mil.

På bara ett par år ökade Paranaguá sin timmerexport med flera hundra procent. Från att årligen ha hanterat några hundratusen ton till att som under 2002 exportera nästan en och en halv miljon ton timmer. Vincent Fonseca tycker det var naivt av hamnkontoret att inte lägga märke till någonting. Någon borde reagerat, menar han.

– Det mest underliga är varför ingen ifrågasatte varför man helt plötsligt började frakta furuplankor i containrar. Furu är inget känsligt träslag. Inte dyrt heller. Hur motiverar man då det höga priset av att frakta furu i en container för en kund? Klart ingen kan. Containrarna var ju fulla av ädelträ.

Det hittills största beslaget gjorde han i fjol. Trettiotvå containrar fyllda till brädden av mahogny hittades på gården till hamnmagasinet Armazén Tropical. I förgrunden var containrarna lastade med ”Guarapes”. Det vill säga vanliga furuplankor. Men bakom dem fanns mahognyn. Polisen uppskattade värdet av beslaget till 1,3 miljoner dollar.

– Jag tjänar hellre mina pengar lagligt, säger stuveriarbetaren Adriano dos Santos. Men det är klart. 600 reais i månaden är inte mycket. Och det är vad jag får ihop på en bra månad. Sedan ska man betala till facket. Sjukvård. Allt annat. Jag kan förstå dem som frestas att dryga ut med att lasta annat ibland.

Även om Adriano inte är nöjd med sin månadslön ligger han ändå betydligt över vad hans fru som är lärarinna tjänar. Hon jobbar på en kommunal skola och har inte mer än 400 reais i månaden. Ungefär samma lön som en offentligt anställd sjuksköterska. En av anledningarna till att Adriano vill ha mer betalt är att hans arbete är riskfyllt. Han vill ha risktillägg.

– Varje månad händer det en allvarlig olycka här. Varje år har vi en dödsolycka. Det är faktiskt jäkligt farligt att jobba här. Det borde vi ha extra betalt för. Jag har tagit upp det med facket många gånger men inget har hänt hittills. Men jag tror att något är på gång.

Den statsanställda hamnchefen i Paranaguá heter Dr. Eduardo Requião och tillträde vid årsskiftet efter att hans bror Roberto blivit vald till delstatsguvenör i Paraná. Brödernas ambition är att göra Paranaguá till en ännu större hamn och locka till sig ännu fler näringsgrenar.

– I dag är Paranaguá Brasiliens andra största hamn. Vi är större än Rio de Janeiro och det är bara Santos som hanterar fler ton gods per år än oss. Men vi ska växa mer. Sojaexporten kommer antagligen att slå rekord i år igen. Och timmerhanteringen växer stadigt, säger hamnchefen och lutar sig tillbaka.

Att den delstatliga hamnen skulle vara involverad i den omfattande mahognysmugglingen vill han inte kännas vid.

– En ny lag har gjort det omöjligt att exportera mahogny. Det vet alla. Ingen sysslar med det längre, svarar han.

– I fjol gjordes ett rekordbeslag, fortsätter jag.

– Det är så himla mycket snack om det. Det är inte säkert att det där timret var illegalt. Det kan ha varit gammal mahogny. Som fällts innan förbudet började gälla, säger Eduardo Requião och tänder en cigarrett.

Efter lunchen går vi ombord på ”M/V Windfield”. Överstyrmannen Krzysztof Skomoroko tar emot och visar fartyget. De brukar anlöpa Paranaguá var tredje månad och lastar nästan alltid samma last, pappersmassa och furu, som ska till den amerikanska marknaden.

Har han hört talas om mahognysmugglingen?

– Jo visst. Den känner jag till. Men jag tror det lugnat sig något. I och för sig så såg jag något misstänksamt gå på i morse. Något mörkt trä. Men i tullpapperna stod det ”cedro”, cederträ. Det är inte olagligt.

Enligt vad han hört ska den mesta av mahognyn gå ut från den nya privatägda containerterminalen längre ned vid kajen.

Vi tar en taxi och åker dit. Ett flott nybyggt femvåningskontor reser sig vid ingången. Den nya containerterminalen är den första av Brasiliens hamnar som privatiserats och har bara ett par år på nacken. Den ägs av den brasilianske varuhusmiljadären Salomon Soifer och det spanska hamnbolaget TCB som även driver terminaler i Puerto Rico och på Kuba.

I den moderna receptionen fotograferas vi digitalt innan vi får åka upp på tredje våningen och träffa Mauro Marder. Han är chef för den nya containerhamnen och sitter på sitt rum och röker.

– Det går bättre nu. Men det var lite knaggligt i början. Allting tar sin tid, säger han och askar.

Nedanför Mauro Marders fönster breder containerterminalen ut sig. Tvåhundratusen kvadratmeter med olika containers stapplade på varandra i långa led.

– Vi har bra samarbete med bilindustrin i Curitiba. Både Volvos stora lastvagnsfabrik och Renaults personbilsfabrik är våra kunder nu. Volkswagen är också på gång. Sedan är det mest frysvaror som kyckling och sånt för resten.

– Inte mahogny?

– Mahogny? Nej, varför det? Det är förbjudet.

Jag tar upp beslaget som gjordes förra året med trettiotvå containers som skulle smugglas ut den här vägen till USA och Europa.

– Jaså, du har hört talas om det. Jo, det är klart att här kan finnas mahogny. Vi fraktar mycket timmer härifrån. Men det är omöjligt att veta. I så fall går det ut under annat namn. Vi kan ju knappast öppna och kolla varenda en container.

HENRIK JÖNSSON

2003

Fotnot: Mellan december 2001 och januari 2002 uppskattas Brasilien ha exporterar 21 800 kubikmeter mahogny till USA och Europa. Sjuttio procent av det timret, 15 500 kubikmeter, misstänks ha skeppats ut från den lilla hamnstaden Paranaguá.

Kommentera