1
Nov
2004

Sucksdorffs sista strid

PANTANAL/SVERIGES NATUR

Pantanal i Brasilien är slutpunkten för sannsagan om naturfilmaren Arne Sucksdorff. Här gjorde han sina sista filmer och här lever minnet av svensken som räddade jaguarens, jätteutterns och kajmanens hotade hem.

Planet står på en ödslig gräsäng i utkanten av Poconé. Maria Sucksdorff sätter foten på steget och kliver in i Cessnaplanet. Regnperioden är över sedan en månad tillbaka, men fortfarande har inte vattnet hunnit sjunka undan. Det här är enda sättet att ta sig ut till farmen där hon och hennes make bodde under arbetet med tv-serien “På jordens baksida”.

Klockan nio på morgonen styr planet upp i den klarblå brasilianska himmeln. Det mytomspunna Pantanal breder ut sig framför oss. Mil efter mil av bevuxen våtmark. Ett av världens artrikaste områden. Stort som halva Frankrike. Den utrotningshotade jaguarens hem. Jabirustorkens vadarområde. Kajmanens favoritlekplats. Arne Sucksdorffs sista passion i livet.

Piloten i sina klassiska Ray Ban-glasögon vänder sig om och skriker.

– Det är bra väder idag. Inte för mycket vind. Vi är där om en halvtimme.

Maria Sucksdorff nickar rutinerat. Hon vet. Hon har åkt ruten ett antal gånger. Senaste turen var för några år sedan då hon satt med sin makes urna i knäet och åkte ut för att sprida hans aska över den lilla floden Paraguaizinho. Det var Arne Sucksdorffs sista önskan i livet.

I början kan vi se avståndet mellan gårdarna och följa boskapshjordarna ut på betesfälten från planet. Sedan blir gapet allt större mellan gårdarna. En vanlig boskapsfarm i Pantanal kan vara flera hundra kvadratkilometer stor. Vissa mäter upp till tusen kvadratkilometer. Den största är större än Blekinge.

De enorma vidderna gör att det vilda djurlivet får plats att leva sitt egna liv i Pantanal. Det tropiska regnet som under sommarhalvåret dränker hela låglandet hjälper också till att skydda naturområdet. På grund av översvämningarna finns det inte några vägar i Pantanal. Den enda som finns är ”Transpantaneira”. En sjuttiotalsdröm som gick ut på att förbinda Cuiabá i norra Pantanal med Campo Grande i södra, en sträcka på nästan 70 mil.

Efter 118 broar och tio mils grusväg gav manskapet upp. Det går inte att bygga vägar i Pantanal.

Maria sträcker på sig och tittar ut över landskapet. På sin håll höjer sig några områden och bildar små torra öar i våtmarken. Det är där boskapen samlas under regnperioden. Det är också på dessa glest utspridda öar som det vilda djurlivet koncentreras under regnperioden.

– Där är det. Den rosa byggnaden är boningshuset, säger Maria och pekar.

Vi svävar ovanför Fazenda Carandá. Den fasta utgångspunkten under Arnes och Marias mångåriga expeditioner till Pantanals inre. När planet girar och flyger in på den avlånga gräsplätten som utgör farmens privata landningsbana står godsägaren Dona Íara och hennes son Dutinho och möter i gummistövlar. Numera hyr de ut rum till forskare och andra besökare på sin boskapsfarm.

Första gången Arne Sucksdorff kom till Pantanal var i slutet av sextiotalet. På UNESCOs bekostnad hade han bott ett halvår i Rio de Janeiro och hållit i en utbildning för filmintresserade ungdomar. Det var mitt i den brasilianska filmvågen “Cinema Novo” och den Oscarsbelönta filmaren stormtrivdes i det innovativa kulturklimatet. Resultatet blev bland annat klassikern “Mitt hem är Copacabana”.

FN-uppdraget gjorde det också möjligt för honom att uppfylla en dröm han länge närt – att besöka Amazonasdjungeln. Inför resan tog han kontakt med en känd ornitolog på nationalmuseet i Rio de Janeiro. Arne Sucksdorff behövde goda råd inför avfärden.

– Åk till Pantanal i stället. Där är djurlivet rikare, svarade ornitologen kort.

Sucksdorff överraskades av svaret. Han hade aldrig ens hört talas om området. Än mindre visst han var det låg. Ändå valde han att ta ornitologen på orden och begav sig till Campo Grande. Året var 1968 och förutom några västerländska inköpare av jaguarskinn var han den ende ljushyade personen i trakten.

Överklassonen Sucksdorff fascinerades av den orörda vildmarken och började genast göra research för en ny film. Under tiden arbetade han med ett fotoreportage åt den amerikanska veckotidningen LIFE.

– Han satt på samma bar i Cuiabá som jag och mina väninnor. I en hörna med en yngre kille. Tyckte de stirrade mycket på oss. Till slut kom killen fram och frågade om han fick presentera sin pappa för oss. “Sin pappa?”, undrade jag. Men jag nickade och så kom Arne fram. Han pratade lite, räckte över ett visitkort till mig från en amerikansk tidning och frågade om han fick fotografera mig imorgon. Jag blev väldigt misstänksam, berättar Maria Sucksdorff och ler.

Det var så de träffades. Dagen efter friade Arne.

– Han var inte klok, skrattar Maria. Jag var en familjeflicka, uppväxt i en katolsk familj och hade inte mycket erfarenhet av män. Min pappa hade aldrig gått med på det. Jag sa åt Arne att han fick återkomma om ett halvår om han menade allvar.

Arne reste till Sydpolen för att färdigställa en film för BBC om brittiska forskare i Antarktis och Maria åkte till São Paulo för att slutföra sin praktik för den biologiska fakulteten vid det anrika universitetet i Belém. Sex månader senare träffades paret igen i Cuiabá och Arne bad att få prata med hennes pappa. Av någon anledning lyckades den svenske naturfilmaren övertyga honom.

Den 18 april 1970 blev det giftermål i Rio de Janeiro och bröllopsresa till London och Stockholm. Det var när paret kom tillbaka allvaret började. Arne hade sålt in en filmidé till Sveriges Television. I fyra delar ville han beskriva djurlivet i Pantanal. Arbetstiteln var “På jordens baksida”.

– Vi packade två jeepar fulla med filmutrustning, tält, kök. Allt vad du kan tänka dig. Och kontrakterade en mekaniker, en lokal jägare och en kock. Vi bodde alla ute i vildmarken ett halvår taget. Ibland kom vi hit här till farmen för att pusta ut några dagar. Sedan åkte vi ut igen och filmade. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv, berättar Maria Sucksdorff, som idag hunnit bli 59 år.

En av platserna som Maria och Arne höll läger på var Retiro de São Benedito, en insjö inom Dona Íaras och hennes man Augustos enorma ägor. Där samlas djuren under torrperioden och gör insjön till en kokande gryta av allt det som Pantanal har att erbjuda.

Klockan är sex på morgonen, dagen efter vår ankomst, när familjens son Dutinho leder ut hästarna och spänner för den slitna vagnen. Maria sätter sig längst fram. Hennes yngste son Claudio, 27 år, sätter sig bakom. Han har en av pappas gröna Fjällrävenskjortor på sig. En av de få saker han ärvde sin far. Vi glider ut på de vattenfyllda markerna och kommer inte mer än tjugo meter från farmens grind förrän vi stöter på den första kajmanen.

Den väser till i vattnet och slår upp en stor vattenkaskad mot vagnen. Den nästan två meter långa jacarén, det portugisiska namnet för den sydamerikanska krokodilen, flyr undan kärrans hjul och lägger sig bland näckrosorna Pé da Água, vattenfot, karaktärsväxten i Pantanal. Fem meter längre fram möter vi en annan jacaré i det grunda vattnet. Den skrovliga näbben och de lömska, gula krokodilögonen vilar ovan vattenytan medan vi passerar.

– Arne kunde gå så närma att han nästan pussade dem. Han brukade sitta på huk med sin pipa i mun och mata hanarna. De är så snälla så, säger Maria Sucksdorff och ler.

Efter en och en halv timmes färd med morgonsolen i ryggen breder det torra område ut sig som omger Retiro de São Benedito. Skogen tätnar snabbt och det låter från varje träd och buske. Curicaca, den gulhalsade ibisfågeln, skriker ljudligt från sin gren. Längre fram ser vi världens största papegoja sitta och göra morgontoalett. Den blå hyacintaran – en av världens mest sällsynta papegoja.

– När vi hade vårt läger här häckade en hel flock vid sjön. De bodde i de ihåliga stammarna och kom för att äta nötterna från palmerna. Deras favoritföda. Nötterna finns överallt, säger Maria och pekar.

Hon hoppar av vagnen och följs av sin son. Han går långsamt fram till sjökanten för att titta efter kajmaner. Efter en stunds sökande ser han en stor jacaré endast några meter framför sig och ryggar tillbaka. Claudio ärvde inte sin fars natursinne. Men han trivs i naturen. Som liten växte han upp i hemmet i Cuiabá med att höra på hans pappas inspelningar i Pantanal.

– Han kunde sitta i timmar och lyssna på fåglarnas olika läten. Högt. Sedan satte han gärna på klassisk musik lika högt. Ibland grät han. Trots att vi sällan var i Pantanal tillsammans får jag alltid en speciell känsla av att komma ut här. När jag hör naturen väcks allt till liv igen, säger Claudio Sucksdorff och sätter sig på huk vid sjökanten.

Hans pappa är idag ett vårdat namn i Pantanal. Här minns man honom inte bara som utlänningen som kom till Brasilien och intresserade sig för Pantanals unika naturmiljö. Här minns man honom som mannen som räddade Pantanal.

När Arne kom hit första gången härjade pälsjägare i hela området. Den vackra jaguaren var så gott som utrotad. Klädmodet i USA hade ställt jaguaren inför en ojämn kamp mot människans sikte. Även jätteuttern var utdöende. Dess lystra sammetsskinn hade slagit genom som det mest sofistikerade skinnet i modesvängen i Paris. För kajmanen var det detsamma. Skinnet användes till turistplånböcker, skor och bälten i Rio de Janeiro.

Arne Sucksdorff var den förste att agera mot brotten och försökte få landets myndigheter att ingripa. Men den svenska naturfilmaren hade kommit i fel tid. Det rådde militärdiktatur i Brasilien och många av de pälsjägare som han avslöjade inför polisen blev fria på eftermiddagen och kunde hotfullt passera Arnes hem flera gånger samma kväll. Under långa perioder fick hans familj bo hos släktingar i rädsla för repressalier från uppretade pälsjägare som ryckts med i den guldrusch som skakade Pantanal i slutet av sextiotalet.

– Jag sa till honom flera gånger att han måste lugna sig. Det går inte att ge sig på de mäktiga herrarna i denna delstaten. Han måste tänka på familjen. Men det kvittade vad jag sa. Han ville förändra folkets mentalitet. Ensam, säger Maria och slår ut med armarna.

Arne fick två barn med Maria. Anders, 34 år, som idag arbetar som datakonsult åt delstatsregeringen i Mato Grosso och Claudio, 27 år, som precis avslutat sina universitetsstudier i Cuaibá på ett stipendiat från Drottning Silvia. Anders har flyttat hemifrån men Claudio bor fortfarande hemma hos mamma. Han har planer på att försöka ta sig till Stockholm för att läsa statsvetenskap med inriktning på internationell politik.

Problemet för familjen är att den är fattig. Den brasilianska pension som Maria är berättigad till efter 25 års arbete som biolog vid statens laboratorium har aldrig betalts ut. I stället överlever hon och Claudio på en änkepension från Sverige som knappt uppgår till 3 500 kronor i månaden. För att dryga ut kassan arbetar Maria ibland som guide, bland annat, åt den svenske researrangören Språk och Kultur som varje år kommer till Pantanal för att göra en resa i Arne Sucksdorffs fotspår.

Solen höjer sig över insjön och hettan slår till. Det är dags för oss att dra oss tillbaka i skuggan. Pantanal kan bli mycket varmt. Under regnperioden mellan november och mars går temperaturen upp över 45 grader. Nu ligger temperaturen kring 30 grader. Det räcker för att vi ska sätta oss i skuggan på en ihålig stam och iaktta naturens skådespel. Vi ser hur ibisfåglarna vadar omkring i insjön i största harmoni med kajmanerna. Hur den oerhörda jabirustorken fäller ut sina enorma landningsställ till ben i luften och ställer sig nyktert i vattnet. Ser hur den lyfter igen och fäller ut sina enorma vingar som mäter två meter och tjugo centimeter när de svävar över Pantanal.

Arne Sucksdorff var den förste som dokumenterade, filmade och skrev om Pantanal. Innan han kom hit var området totalt okänt för omvärlden, även för brasilianaren. Tack vare den svenske naturfilmaren har Pantanal ett skydd idag. Det växande internationella intresset och den ökande turismen har gjort att delstatsregeringen skärpt sin bevakning. Mycket görs för att vårda ett av Latinamerikas mest säregna naturområde men samtidigt utgör den växande ekoturismen ett hot.

Det är betydligt svårare idag att möta djurlivet längs med den farbara delen av Transpantaneira. Framför allt under högsäsongen i juli när busslaster med rika ryska och amerikanska ekoturister väller in på området i kakivästar och digitalkameror. Lyckas inte delstatsregeringen hålla balansen mellan god och dålig turism kan Pantanal återigen bli ett hotat område.

Men det verkar som om delstatsguvenören i Mato Grosso förstått vilket enastående region han basar över. Nyligen frigjorde han pengar till den lovande, lokala dokumentärfilmaren Bárbara Fontes så att hon kunde färdigställa sin film om Sucksdorffs liv och gärning i Pantanal. Hon har sökt upp personer som jobbat med Arne under de tjugofem år han levde på jordens baksida. Deras berättelser tecknar ett rörande porträtt av filmaren som bröt upp från Sverige och skapade sig ett hem på jorden någon annanstans.

I slutscenen syns Maria Sucksdorff lyfta på urnans lock och strö sin mans aska över floderna i Pantanal. Idag står den gröna urnan i matsalen på farmen i Carandá. Pantanal blev Arne Sucksdorffs sista hem på jorden.

HENRIK JÖNSSON

2004-11-01

Biografi

Arne Sucksdorff föddes 1917 i ett välbärgat baptisthem på Lidingö. Som tjugoåring skickar hans far honom på bildningsresa till Berlin. Arne tar lektioner i teater, i konst och börjar studera fotografi. I Berlin köper han sin första stillbildskamera, en rollieflex, och kort efter vinner han en fototävling med en sensationellt vacker bild från Sicilien.

Under 40-talet börjar Sucksdorff göra naturfilmer i Sverige. Han filmar björnar och rävar, ugglor och harar och ställer deras liv i kontrast mot den växande civilisationen. 1947 gör han en film på Stockholms kommuns begäran om människorna som lever i staden. Socialdemokraterna i stadsfullmäktige gillar inte beställningsverket och lämnar salen i protest under visningen.

Året efter vinner “Människor i stad” en Oscar för bästa utländska dokumentär. Den första Oscar som en svensk vunnit. Sucksdorff får sin revansch och började planera för sin första långfilm, “Det stora äventyret”. Den blir en dundersuccé hos både kritiker och publik, och får pris som bästa film i Cannes 1955. Efter den åker han till Indien och spelar in Sveriges första film i Technicolor, “En djungelsaga”.

Sucksdorff står på toppen av sin karriär och satsar allt sitt inspelade kapital på en svensk naturfilm med Tomas Bolme i huvudrollen som “Pojken i trädet”. Filmen får ett mycket svagt mottagande av publiken och kritikerna sågar den. Sucksdorff tvingas sälja sitt hem för att täcka skulderna och bestämmer sig för att flytta till Italien. Han är trött på filmklimatet i Sverige och känner sig missförstådd.

Uppdraget från UNESCO om att leda en filmkurs i Rio de Janeiro i sex månader kommer som en räddning. Arne förälskar sig i landet och bestämmer sig för att spela in en film i Brasilien. Det blir hans sista långfilm, “Mitt hem är Copacabana”, 1965. Vid världspremiären i Cannes får den stor uppmärksamhet eftersom den är den första skildringen av gatubarnen i Rio.

Den brasilianska militärregimen blir inte lika glad och fängslar Arne och hotar att utvisa honom. Det sker inte utan i stället åker han till Pantanal för att göra research för ytterligare en film. Föga anade han då att han skulle bo där i 25 år och inte komma tillbaka till Sverige förrän efter två hjärnblödningar.

I filmväg får Sucksdorff inte mycket gjort i Pantanal. Han gör en tv-serie för SVT i fyra delar, “På jordens baksida”, 1972, som skildrar hans och Marias lägerliv i Pantanal. Mer blir det inte även om han länge söker filmstöd för hans manus “Feber” som handlar om pälsjakten i Pantanal. I stället lägger han sin tid på att uppmärksamma den brasilianska staten om oegentligheterna i Pantanal och lyckas få stopp på rovdriften av jaguaren.

Efter sin andra hjärnblödning i hemmet i Cuiabá, 1991, återvänder han till Stockholm för att få vård. Tio år senare, den fjärde maj 2001, somnar Arne Sucksdorff in för gott på Gärdets äldreboende i Stockholm, 84 år gammal.

HENRIK JÖNSSON

2004-11-01

3 Svar

  1. Lars Andrén

    Hej,
    Bodde i Ålsten på 50-60 talet och fick uppleva hans djur där (Storskogsvägen).
    Det var bl.a. en korp (som väckte alla tidigt på sommarmornarna), en utter som brukade följa med honom och barnen och köpa kvällstidningen hos SåpLotta vid Ålstens gård, samt en Lokatt i bur.
    Alla barn bjuds in då och då för att se hans djur. Minnet av honom är att han var snäll farbror.

  2. kent pettersson

    Henrik, väldigt bra & uttömmande reportage om Arne S.
    Tack för en fin bild av Arne S. !

Kommentera