1
Aug
2008

Livsfarliga resor som lockar

RIO DE JANEIRO/VAGABOND

Första gången jag landade i Latinamerika gjorde jag och mina polare upp ett schema om hur vi skulle krama om vår vän som stod och väntade på flygplatsen i Caracas. Först skulle Jocke omfamna om honom medan vi andra vaktade väskorna. Sedan skulle Jonas och Micke krama om honom medan jag och Jocke höll koll på packningen. Sist var det min tur att omfamna vår svenske vän som flyttat till Venezuela.
Varför denna försiktighet?

Sydamerika är farligt.
Passar man sig inte blir man rånad redan på flygplatsen.

Nästa gång jag kom till den äventyrsfyllda kontinenten landade jag i Mexiko City, världens andra största stad. Två nätter tillbringade jag och min väninna på hotellrummet innan vi vågade oss ut. Och när vi väl riskerade att ta del av det sprudlande nattlivet tackade vi nej till att följa med ett gäng på efterfest.
Det kunde vara farligt.

Jag vet inte hur mycket jag missade under mina första resor till Latinamerika.
En miss minns jag mer än någon annan.

Jag satt på en kanadensiskägd bluesbar i Puerto la Cruz, en ljuvlig venezeluansk kuststad där Karibiens atlantseglare ankrar upp under orkansäsongen. Hon var i min ålder och satt vid grannbordet. Vi flirtade hela kvällen. Till slut hamnade vi bredvid varandra. Efter ett tag gick vi ut för att ta lite luft. Vi började kyssas.

Venezeluanska tungkyssar med karibisk smak och tropisk blues i bakgrunden. Jag var i extas. Men fantasibilden av en brysk, katolsk bror, som inte bara skulle sno min plånbok, utan klå upp mig för att jag tafsat på hans lillasyster, tog snart överhanden och jag smet snabbt därifrån.

Idag vet jag bättre.

Fördomar mot befolkningen på världens coolaste kontinent är just bara fördomar. Ändå fortsätter de att leva vidare. I varje mejl från vänner som vill besöka Rio de Janeiro får jag frågan om det är farligt. Till och med beresta svenskar som tidigare bott utomlands ställer frågan. Jag svarar, som alltid, att Rio är inte farligare än andra världsstäder, såvida du nu inte ska etablera en egen kokainkartell som utmanar den rådande maktbalansen. Då får du det hett om öronen.

Väl på plats kommer sedan alltid frågan.

– Du, du tror inte vi skulle kunna sticka upp i en favela?

Det farliga måste bekräftas. Helst med en egenupplevd, kittlande historia. Jag glömmer inte hur glad min farsa blev när en ficktjuv länsade hans fickor vid inträdet till derbyt på Maracanã. Han förlorade hundrafemtio kronor och en pennkniv. Hur många vintermiddagar har han inte värmt med den historien?

Suget efter det kittlande är en viktig del av resandet.

En vän till mig bodde i New York i slutet av det livliga sjuttiotalet, långt innan nolltoleransen. På telefon fick han alltid frågan om det var farligt.

Väl på plats ställde de besökande vännerna jämt samma fråga.

– Du, du tror inte det skulle vara möjligt att ta en sväng förbi Harlem?

Jag har full förståelse för att livet där hemma blivit förutsägbart. Att det ligger i våra gener att utsätta oss för faror. Annars lever vi aldrig fullt ut. Men varför är det alltid resmålen längst bort som blir farligast?

Under mina decennier som resenär har de två farligaste incidenterna inträffat i Skandinavien. En gång vandrade jag vilse i norska fjällen och fjällräddningen sändes upp för att leta rätt på mig. Nästa tillbud hände på Stora Nygatan i Malmö när jag var och hälsade på förra julen. Ett gäng kokainstinna besökare från svartklubben »Balkan Bar« jagade mig och min vän med krossade glasflaskor.

Det var inte alls kittlande. Det var livsfarligt.

HENRIK JÖNSSON

2008-08-01

Kommentera