1
Dec
2006

Med bagge i Brasilien

FORTALEZA/VAGABOND

Vi far fram i sjuttio kilometer i timmen längs vattenbrynet. Det stänker om oss. Vattenflaskorna studsar vid fötterna när vi väjer undan för tidvattnet. Ärligt talat, finns det något bättre sätt att färdas i ett tropiskt paradis än att åka på stranden, längs kusten?

Klockan är fem på morgonen och gryningsljuset lockar vid horisonten. Jangadabåtarna rullas ut i havet på stockar och försvinner ut över vågorna. Lite längre bort går personalen på «Freedom Bar» och plockar ölflaskor i sanden efter nattens månfest.

När solen till slut kliver ur havet är båtarna redan en bra bit ut i Atlanten. Ett gäng försenade fiskare vankar nedför trätrappan som leder till den berömda stranden. De satt uppe och spelade kort för länge i går kväll och missade att komma med någon av morgonbåtarna som vittjar hummerburarna.

— Vi kan gå ut med en av de vanliga fiskebåtarna senare i stället. Det är lugnt, ler en av killarna.

På stranden har musiken tystnat från sambabaren och vaktombytet i Brasiliens klassiska hippieby Canoa Quebrada är på gång. Från att ha varit ett av nattens häftigaste partyställe i nordöstra Brasilien till att bli den moderna fiskeby den blivit under de senaste tio åren.

— Bom dia, hälsar en stilig kvinna i femtioårsåldern som power walkar längs vattenbrynet.

Hon flyttade till Canoa Quebrada från industristaden Curitiba i södra Brasilien när hon fick beskedet om bröstcancer förra året. Nu är hon opererad och går upp klockan fem varje morgon för att hålla sig i trim.

— Att må bra är det bästa sättet att se till att den inte kommer tillbaks, säger hon och försvinner längs strandkanten.

Förutom några festglada par som dröjt sig kvar i sanden är det bara jag och ett handfull morgonpigga brassar som är ute och rör sig. Jag sätter mig på en sandklippa och tänker på Caetano Velosos klassiska «Lua e Estrela» som han skrev till en läcker hippietjej han träffade i Canoa Quebrada i slutet av sjuttiotalet. Hon som bar en ring smyckad med en stjärna och en halvmåne.

Nu förstår jag vad Caetano menade. På en av klippväggarna som sträcker sig upp mot platån där byn lagt sig är en stor halvmåne inristad bredvid en vacker stjärna. Den mäter fem gånger fem meter.

— Det är vårt varumärke. Canoa Quebrada är patenterat, skrattar en fiskare och lunkar förbi.

För sex år sedan var det mest inhemsk turism som sökte sig upp till de finkorniga stränderna längs kusten i nordöstra Brasilien. På den tiden gick det endast en reguljär flight i veckan till regionen från Europa. Alla andra flyg tvingades gå ned om Rio de Janeiro eller São Paulo. En omväg på åtta timmar i effektiv flygtid.

I dag går det reguljära flyg från Europa varje dag året om till miljonstäderna Fortaleza, Natal och Recife.

Turismboomen påminner om den som överraskade Thailand under nittiotalet. Skillnaden är att många av de européer som åker till «nordeste» har köpt sig ett sommarhus här. De tre senaste åren har markpriserna tredubblats i regionen och spanjorer, portugiser och norrmän slåss om de bästa strandtomterna längs den hundra mil långa kusten.

— Det har blivit för dyrt att leva i Spanien. Euron tog kål på «Costa del Sol», säger en norrman som jag träffar på «Beira Mar», den förförande strandpromenaden i Fortaleza.

Han bygger bungalows i Brasilien.

— Det tar sju timmar att flyga hit från Europa. Tro mig, om tio år är

det lika vanligt att ha sitt vinterboende här som det en gång i tiden var på den spanska solkusten.

Första gången jag var i tvåmiljonersstaden Fortaleza var för några år sedan när jag och min sambo åkte längs kusten från São Luis i delstaten Maranhão till hippieparadiset Jericoacoara. Vi stannade till en natt i Fortaleza på vägen hem till Rio de Janeiro. Jag minns att det var jobbigt att hänga på restaurangerna längs Praia de Iracema.

Nu är det bättre. De «dåliga kvarteren» runt musikklubben «Pirata Bar» har fått sig en ansiktslyftning och livet kring hotellområdet Meirelles vid strandpromenaden har blivit attraktivare. Det nya kulturcentret vid det koloniala torget «Dragão do Mar» är det bästa i hela delstaten Ceará och den moderna technoklubben «Mucuripe Club» är fortfarande det häftigaste helgnöjet i regionen.

Vi stannar ändå bara några dagar i storstaden. Det är för kusten vi tagit oss hit. Jag och Anders ska hyra en beachbuggy och fara fram längs stränderna på det brasilianska hornet. Från badorten Cumbuco norr om Fortaleza till kitesurfarparadiset Barra do Cunhaú söder om Natal. Ett äventyr på 64 mil sandstrand.

— Ni har bälte här om ni vill använda, säger vår buggyförare och drar fram selarna.

Vi spänner fast oss.

Everado visar sig vara en trevlig prick. Han växte upp i Natal och kom till Frankrike som artonåring. Hans pappa var militärattaché på den brasilianska ambassaden i Paris och lämnade kvar sonen i Europa efter  hans tjänstgöring gått ut. Everado flyttade till Rom och sedan till Tokyo. Flera år senare jobbade han som servitör på en bättre fransk restaurang i London och träffade sin fransyska.

— När turismen drog igång i Natal stack vi hit. Det var för sex år sedan. Jag gick en utbildning till buggyförare och klarade testet. Nu lever jag på turismen och min fru har startat en internationell skola åt alla utländska familjer som flyttat hit, säger 48-åriga Everado och girar undan några klippblock som sticker upp vid strandkanten.

Packningen är surrad i takboxen. Vattenflaskorna studsar vid fötterna. Högerarm och knä är dränkta i solskyddsfaktor 30. Kepsen är bakochfram. Solglasögonbågarna tajtade. Det är lite Paris-Dakar stämning i buggyn. Vi far fram i sjuttio kilometer i timmen längs vattenbrynet. Det stänker om oss.

Cumbuco och Fortaleza är redan tio mil bakom oss.

— Tidvattnet är på väg in, hojtar vår «buggeiro». Längre fram måste vi köra upp på landsvägen.

Förra veckan tog havet tre buggys. Förarna hade missbedömt tidvattnet och blev fängslade mellan havet och sandklipporna. Passagerarna fick vada i land medan däcken sjönk allt djupare ned i den våta sanden. Till slut dränktes bilarna och kunde först bogseras upp när havet dragit sig tillbaka.

— Saltvattnet trängde in och sabbade allt. De fick skrotas, säger Everado och kör upp på landsvägen.

Dagen efter ger vi oss av i gryningen och pressar på för att hinna till kröken vid «Ponta Grossa» innan det blir flod. Den friska havsvinden får mig att vakna till och jag börjar tycka om att åka buggy. Ärligt talat, finns det något bättre sätt att färdas i ett tropiskt paradis än att åka på stranden, längs kusten?

— Tacka den brasilianska miljölagstiftningen, gapar Everado. Den förbjuder allt privat ägande av strandmark. Kusten tillhör alla. Det är allmän plats. Annars hade vi aldrig fått köra här.

Faktum är att på få andra platser i världen kan du resa så långt längs strandkanten utan att avbrytas av en skylt med texten «Privat område». Demokratiseringen av stranden är en av de få saker som den brasilianska staten faktiskt lyckats med. Ett progressivt inslag i en annars mörk historia av korruption, rättslöshet och arkaiska strukturer.

Lite längre fram stannar vi till vid en by. Fyra träbaracker breder ut sig längs stranden.

— Här är det livat om helgerna. Bönderna från inlandet brukar ta sig ut här. Grillar fisk och dricker öl, säger Everado och slår av den brummande Volkswagenmotorn.

Det är fortfarande morgon och ingen av de andra buggyförarna har börjat sina dagsetapper. Det är tomt på fiket där de brukar stanna med sina turister.

— De har tagit sovmorgon. Jag tror de först går på vid ett när det blir ebb igen, säger en kille och servera oss kaffe.

En timmes raksträcka senare når vi «Ponta Grossa». Vi är i så god tid att dagens match fortfarande går att spela i den våta sanden. Inom kort kommer däremot tidvattnet att skölja över fotbollsplanen och täcka målstolparna som är nedstuckna i sandbottnen. Lite längre bort  i den våta sanden kommer en kille i dreadlocks bärandes på en hummerbur.

Han säljer humrarna för tio kronor stycket.

— Ni kan be vilken restaurang som helst att koka upp dem till er.

Vi tittar på varandra, köper tre humrar och tar med oss i buggyn.

Vid delstatsgränsen mellan Ceará och Rio Grande do Norte reser sig ett fyrtorn ur tomma intet. Det känns som vi tagit oss in bakvägen. På kullen bredvid vräker en lyxig villa ut sig. Vid strandkanten håller någon på att bygga en «pousada». En restaurang står redan klar. Det märks att saker är på väg att hända längs kusten i nordöstra Brasilien.

Efter nästa krök breder saltindustrierna ut sig. Det är här en stor del av världens saltreserver lagras. Hektar efter hektar av saltbassänger. På sina håll reser sig vita berg av torkat havssalt. På andra ställen har saltet mörknat och är grovkornigt. Det är det som exporteras till Skandinavien och Centraleuropa som vägsalt.

— Är det inte dags för hummer snart, hojtar Anders och pekar på spannen som skvalpar i bilen.

— En flod till sedan är vi framme, svarar Everado.

När portugiser, holländare och fransmän slog sig ned längs den brasilianska kusten på 1600-talet fanns det två sätt att göra pengar. Anlägga sockerplantage eller sälja timmer. I båda fallen blev konsekvensen densamma. Den tjocka regnskogen «Mata Atlântica» som täckte kusten höggs ned. Efter några hundra års avverkning fanns det inga tropiska träd kvar att binda sanden.

Erosionen började.

Vid Galos, halvvägs mellan Canoa Quebrada och Natal, är det extra tydligt. En flera mil lång halvö breder ut sig med den finaste Sahara-sand som blåst upp från havet. Vi leker med buggyn i sanddynerna och slirar fram. En och annan palm reser sig upp ur ökenlandskapet. Annars är det först på andra sidan sanddynerna som grönskan breder ut sig igen längs en av de stora floderna.

Vi parkerar utanför Donna Irenes restaurang och ställer hummerhinken på disken.

Det känns nästan som om vi fångat dem själva.

— Skulle du kunna koka upp dem till lunch till oss.

Irene skrattar och tillagar en av de bästa middagar vi haft på länge.

På kvällen övernattar vi i Galinhos på spetsen av halvön. En mysig pousada har byggts upp av tio bungalows i trä. Varje hus har två hängmattor och en sötvattendusch. En av de få sätt att komma hit är med buggy längs kusten. Avståndet till «civilisationen» gör att här har inte spanjorer, portugiser och norrmän hittat hit än.

— Vi är fredade, ler David Morais som driver pousadan.

Två dagar senare anländer vi Natal och duschar av oss. Sanden har trängt in i öronen.

På «Rua da Salsa» är nattlivet igång och i ett hörn på klubben «Açúcar» sitter Patrik Sjöberg i en av fåtöljerna. Han svettas. Sedan den federala polisen i Brasilien fått reda på att han tagits för kokain i Sverige är hans ansökan om permanent uppehållstillstånd i fara. Vi låter han vara ifred och festar i stället loss med de andra i den utländska koloni som flyttat från Marbella till badorten Ponta Negra utanför Natal.

— Har ni buggyluffat? Ni ser lite tärda ut, skrattar en brasilianska i baren.

Jag och Anders tittar på varandra. Solen har bränt våra ansikten men runt våra ögon har solglasögonen lämnat vita cirklar. Vi ser ut som några bortskämda «skibums» från Chamonix.

— Åk till Praia da Pipa i morgon och rätta till solbrännan. Det är kustens bästa strand, säger hon och skålar i en lömsk caipirinha.

När nattklubben stänger söker vi upp hotellet vid strandpromenaden. Gryningsljuset börjar synas vid horisonten och jag känner att om det är något jag lärt mig på denna resan så är det att uppskatta morgnarna. De sköna timmarna innan dagen vrålar igång och nattmänniskorna försiktigt lämnar över dygnet till morgonmänniskorna.

Tidvattnet har ändrat min dygnsrytm.

HENRIK JÖNSSON

2006-12-01

Fem tips till den brasilianska solkusten

JERICOACOARA

Under många år var Jericoacoara den oåtkomliga stranden som alla hippa brasilianare pratade om. Folk försökte överträffa varandra i historier om hur svårt det var att ta sig dit. Någon sa att de tvingades hyra en fyrhjulsdriven jeep och kämpa sig fram genom sanden i timmar. Andra sa att de plågades på ett traktorflak en hel dag.

En dag träffade jag en fransyska som vände på steken. Hon berättade om hur svårt det var att lämna Jericoacoara. Hon skulle stanna i fem dagar, hyrde en hydda på stranden och stannade i ett halvår. Hon förträngde sitt jobb som framgångsrik it-konsult och lärde sig att göra smycken av silvertråd.

I dag är det betydligt enklare att ta sig till Jericoacoara, till och med så enkelt att ett italienskt investmentbolag smällt upp ett mysigt jetsethotell vid strandkanten. Den gamla hippiebyn, med de största sanddynerna i regionen, är ändå en av de verkliga pärlorna bland de nya turistmålen i nordöstra Brasilien.

www.mosquitoblue.com.br

www.bluejeri.com.br

www.jericoacoara.com

CUMBUCO

Hit åker man för att hitta lugnet och ändå inte vara helt isolerad. Den moderna fiskebyn ligger tre mil norr om Fortaleza, Brasiliens femte största stad, och var tidigare en plats för rika storstadsbor att bygga sina strandvillor på. I dag har många utländska investerare börjat bygga i byn och delstatens första golfbana kommer att läggas här.

Även ett svenskt investmentbolag har investerat i Cumbuco med sina tusen invånare. De äger idag byns största hotell «Eco Paradise Hotell» vid strandkanten och en av gästerna är Brasilienambassadören Margareta Winberg som ibland lämnar den futuristiska huvudstaden Brasília för att tillbringa helgen vid kusten. Nu har hon inlett ett vänortsutbyte mellan Cumbuco och Trångsviken i Jämtland.

Huvudgatan har ett tiotal restauranger och barer och består fortfarande av sand. Det är mysigt, framför allt vid reggaebaren «Mungangos» där det svänger gott om kvällarna. Här träffas många av buggyförarna och kitesurfarna efter att de hängt vid sanddynerna kring lagunen «Lagoa do Banana» under dagarna.

www.setur.ce.gov.br

www.paradisecumbuco.com.br

PONTA NEGRA

Den första stranden i nordöstra Brasilien som lockade hit turister från övriga Brasilien och Europa. I dag har badorten mer eller mindre växt samman med storstaden Natal som gjort ett enormt uppsving de senaste åren. I dag finns det fyra hypermoderna varuhus och många restauranger med bra klass i både Natal och Ponta Negra.

Tyvärr är strandpromenaden i Ponta Negra fortfarande dekadent. Baksidan av turismboomen syns om kvällen när europeiska män letar efter köpesex bland samhällets olyckssystrar. Ett tag var det så jäkligt att det brasilianska luftfartsverket tvingade ett holländskt charterplan, med endast män ombord, att vända.

Ett stenkast därifrån ligger däremot den moderna bar- och restauranggatan «Rua da Salsa» med en blandning av seriösa turister och medelklass från Natal. Här kan man ha det trevligt på tapiocabaren «Casa de Taipa», rockklubben «Sgt. Peppers» eller på salsaklubben «Salsa Bar». Det är från Ponta Negra som de flesta buggyturer avgår.

www.setur.rn.gov.br

www.natguia.com.br

www.natal.nu

PRAIA DA PIPA

Det här är juvelen bland badorterna längs den nordöstra kusten. För tio år sedan var stranden ett tillhåll för hippa surfare från São Paulo. I dag lockar Praia da Pipa till sig besökare från hela Sydamerika och Europa. Strandgatan har rensats från smyckesförsäljare och i stället har sofistikerade boutiquer öppnats.

De senaste åren har badorten valt att sikta in sig på den nya turistkategorin «Hippie Chic», det vill säga, moderna storstadsbor som gärna lever i en bohemisk miljö men vill ha ett kylt chardonnay till fisken. Den bästa maten får man på restaurangen «Tapas» som drivs av ett trevligt par från São Paulo.

Vill man koppla av några dagar ska man åka till den lilla fiskebyn Barra do Cunhaú som ligger nio kilometer söderut. Här finns bland annat den klassiska fiskrestaurangen «Solimar» och ett par hotell och bungalows. Det är även här världens kitesurfare samlas vid mynningen av indianfloden Curimataú för att surfa ut i Atlanten.

www.pipa.com.br

www.mandacaruexpedicoes.com.br

www.bluedreamresort.com.br

PORTO DE GALINHAS

En av sakerna som Porto de Galinhas har, men som de andra badorter längs med kusten saknar, är ett långt rev utanför kusten. På stranden går det att hyra en jangadabåt som seglar ut till revet och låter en snorkla i timmar. Det går även att dyka med tuber. Ett flertal vrak från andra världskriget vilar på bottnen. När det är lågvatten bildas små saltvattenpooler i reven och även barn kan passa på att lära sig snorkla.

En trevlig heldagsutflykt är att ta sig till paradisstranden «Praia dos Carneiros» som ligger några kilometer söderut. Men tar sig dit med van och sedan båt över floden Maracaípe. I närheten ligger också den världsberömda surfingstranden «Praia de Maracaípe». Det är här en av deltävlingarna i surfing-VM går varje år.

Porto de Galinhos ligger sex mil söder om den bultande tvåmiljonersstaden Recife, Brasiliens fjärde största stad, och har ett bra utbud av restauranger och hotell. En restaurang att rekommendera är «Barcaxeira» som specialiserat sig på regionala rätter från delstaten Pernambuco.

www.portodegalinhas.com.br

www.guiapernambuco.com.br

www.praiadoscarneiros.com.br

GUIDE

Resa dit

Billigaste och snabbaste sättet att ta sig till nordöstra Brasilien är med det brasilianska lågbrisbolaget BRA. De flyger varje vecka med start i december från Oslo direkt till Natal och Fortaleza. Priser från 9 360 kr. Köps via www.sambatravel.se Annars har portugisiska TAP mest att erbjuda till Brasilien. En tur och retur från Göteborg, Stockholm eller Köpenhamn till Fortaleza kostar runt 8 990 kr men då är en övernattning i Lissabon inkluderad. Svenska charterarrangörer som erbjuder resor till Brasilien är Ving, Fritidsresor och Apollo.

Resa runt

Bussnätet är välutvecklat i nordöstra Brasilien, dessvärre är inte vägarna det. En resa mellan Fortaleza och Natal kan ta upp mot tio timmar. Ska man endast röra sig mellan storstäderna är det enklare att flyga med det brasilianska lågprisbolaget «GOL». En enkel resa mellan Fortaleza och Natal kostar ungefär 700 kr och tar 55 minuter, www.voegol.com.br Annars är beachbuggy det bästa färdmedlet i nordöstra Brasilien. En resa längs med kusten från Natal till Fortaleza, med tre övernattningar och stopp i Canoa Quebrada, går på 5 500 kronor per bil, exkl. kost och logi. En buggy kan lätt ta tre passagerare. Åker man fyra blir det trångt i baksätet. Buggyföretaget «Ecobuggy» i Natal använder naturgas i stället för bensin för att inte smutsa ned stränderna. De har sex buggies i sitt stall, varav två omgjorda som kan klarar av långresor ändå upp till Jericoacoara. www.ecobuggy.com.br

Bo

«Sol Jangada Hotel» är ett stort medelklasshotell på en tvärgata till strandpromenaden i Fortaleza. Ett dubbelrum kostar 380 kr per natt. www.soljangadafortaleza.solmelia.com

I Cumbuco är «Eco Paradise Hotel» ett av få alternativ om man vill ha tillgång till pool och restaurang. Kostar 600 kr per natt. www.paradisecumbuco.com.br

«Pousada do Toby» är byggt som en mysig myrstack i Canoa Quebrada med utsikt över havet. Ägaren började med sex rum. Nu har hotellet 16 rum och två suiter. En dubbelrum kostar från 280 kr. www.pousadodotoby.com

I Galinhos bodde vi på urmysiga «Chalé Oásis», Rua Beira Rio, tel -55-84-3552 0024. En bungalow för två kostar från 450 kr.

Ett av de mest eftersökta hotellen längs med kusten är annars «Toca da Coruja» i Praia da Pipa. Det är en lyxpousada som ligger mitt inne i ett fågelreservat med fruktträd på 25 000 kvadratmeter. En bungalow går från 2 400 kr per natt . www.tocadacoruja.com.br

Billigare är det i grannbyn Barra do Cunhaú där dubbelrum på strandhotellet «Blue Dream» kostar 560 kr, www.bluedreamresort.com.br

Äta

I Cumbuco käkar man utmärkt stenungsbakad pizza på «Pizzeria Italia» på strandgatan för 50 kr. Canoa Quebrada har många bra fiskerestauranger längs strandkanten. «Chega mais» heter den mest populära. Den bästa heter «Baraca do Gulinho». En fiskrätt med stora flodräkor och sallad för två personer går på ungefär 120 kr. På strandpromenaden i Ponta Negra ligger den utmärkta restaurangen «Botero» som fått sitt namn efter den colombianske konstnären Fernando Botero. Här äter man en internationell middag för två under 300 kr. I Praia da Pipa är nyöppnade «Água na boca» ett mycket bra val. Spännande meny till hyfsade priser. Även «Tapas» som ligger på en tvärgatan från strandgatan bör testas. Deras halstrade tonfisk med potatis i pepparrotskräm är superb.

Nöjen

I Fortaleza finns det mycket nöjen att välja mellan. Klubbarna kring torget «Dragão do Mar» har bra tryck. «Armazem 47» är en klassiker med mycket lättdansant «Forró». På helgerna är utomhusdiskot «Mucuripe» den självklara platsen med upp till 7 000 gäster. Reggaebaren «Mungangos» eller biljardbaren «Piranha Bar» är det som gäller i badorten Cumbuco. I Canoa Quebrada ligger barerna och restaurangerna på rad längs med huvudgatan «Broadway». Bästa baren ligger dock på stranden och heter «Freedom Bar».

I Ponta Negra är det nöjesgatan «Rua da Salsa» som är trevligast. Här finns barer och restauranger för alla smaker. Technoklubben «Amiça» som ligger i slutet av gatan håller på till 07.00 om morgonen. I Praia da Pipa träffas alla som ska ut och festa på »Tribos bar». Sedan rullar folksamlingen vidare till utomhusdiskot «Calangos».

Sevärdheter

Klostergården «Convento do Baturité» med sin färgsprakande klosterträdgård ligger två timmar in i landet från Fortaleza. Även naturparken «Santuário Ecológico» utanför Praia da Pipa är värt ett besök med sin sexton olika stigar. Nedanför naturreservatet ligger «Baía dos Golfinhos» där man kan se delfiner och havssköldpaddor simma runt. Söder om Barra do Cunhaú finns indianreservatet «Baía da Traição» som man kan besöka med en guide. En annan intressant utflykt är att ta sig in till «O Sertão» i inlandet och besöka precolombianska lämningar och vattenfall. www.mandacaruexpedicoes.com.br

Guider

Lonly Planet har en bra guidebok om Brasilien, även «Rough Guide Brazil» är okej.

Mer att läsa

Läs gärna Paulo Coelhos kortroman «Elva minuter» som berättar om livet bakom en brasiliansk sexarbetares fasad.

Missa gärna: Sexturismdiskona «Hollywood» och «Mambo» som drivs av den italienska maffian i Ponta Negra.

Missa inte: Månfesterna «Lual» längs med kusten.

Vagabond-snabbfakta

Yta: 8 547 404 km², stort som halva Sydamerika

Huvudstad: Brasília

Landsnummer: +55

Invånarantal: 180 700 000

Visum: Nej

Regnperiod: Fortaleza ligger fyra breddgrader från ekvatorn och har sommar året runt.

Högsäsong: December till februari

Bäst tid att resa: Januari till april

Religion: katolsk kristendom med inslag av traditionella inhemska/afrikanska religioner, växande minoriteter av protestanter.

Tidsskillnad: –3 h, när Sverige har vintertid och Brasilien sommartid, annars –5 h

Statsskick: Förbundsrepublik

HENRIK JÖNSSON

Kommentera