9
Maj
2009

Med generalerna på första bänken

RIO DE JANEIRO/GP

En av de sista kvarlevorna från militärdiktaturen i Brasilien är nu borta. Efter 42 år fick landets journalister tillbaka sin pressfrihet i förra veckan. Men ännu återstår det mycket från diktaturens år som Brasiliens president Lula da Silva inte vågat ta itu med.

Medan regeringarna i Argentina, Chile och Uruguay gått hårt åt generalerna som styrde under juntaåren på 1970- och 1980-talen har Brasilien stoppat huvudet i sanden. När arbetarledaren Lula da Silva blev president för snart sju år sedan trodde många att Brasilien skulle göra upp med sitt förflutna. Men trots att Lula själv fängslades ett flertal gånger under det 21-åriga militärstyret har han valt att skydda de gamla generalerna.

Den förste som protesterade mot presidentens svaga hållning gentemot militärerna var försvarsministern José Viegas. Han krävde att militärerna skulle göra arkiven från juntatiden tillgängliga för allmänheten. När Brasiliens överbefälhavare vägrade, och försvarade tortyren och morden med orden «men de var ju kommunister», ilsknade försvarsministern till och begärde att Lula agerade. Det gjorde han inte och försvarsministern avgick.

Incidenten inträffade för sex år sedan och fortfarande har ingen domstol i Brasilien krävt att militären öppnar arkiven. I stället har de gamla generalerna fått ett sådant fritt spelrum att de i år, på 45-årsdagen av militärkuppen den 1:e april 1964, kallade till ett cocktailparty. Tvåtusen gamla generaler och befäl samlades på Clube Militar i Rio de Janeiro för att högtidlighålla kuppen och lyssna till ett föredrag om den ekonomiska tillväxten under militärregimens styre.

— De delade ut diplom, minnesplaketter, bankade varandra på ryggen och höll på. De gör så varje år. Förr i tiden delade de även ut medaljer till de bästa torterarna. Det är sjukt att de tillåts fortsätta, säger Cecilia Coimbra, ordförande för människorättsorganisationen Tortura Nunca Mais, Aldrig mer tortyr.

I 30 år har hon kämpat för att Brasilien ska döma militärerna som gjorde sig skyldiga till övergrepp under diktaturen.

— Vi har varit på Lula ända sedan han blev vald och försökt få honom att ta tag i frågan. Men han vägrar. Antagligen är det så att han ingått ett avtal med militären som gör det lättare för honom styra landet. Förrädare! Jag har lämnat hans parti nu, trots att jag var med om att grunda det, säger Cecilia Coimbra, 68 år, som fängslades vid ett flertal tillfällen under diktaturen.

Hon säger till GP att hon skäms över sitt land när hon ser hur långt grannländerna kommit i processen att göra upp med sitt förflutna.

— Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay och Bolivia har kommit längre. Brasilien är eftersatt, vilken är en paradox. Det var de brasilianska militärerna som var först med att kuppa demokratin på kontinenten och det var de som lärde upp grannländerna i tortyr. Ändå döms ingen. Trots att de exporterade sina metoder över hela kontinenten.

En av metoderna som andra länder kom att använda var den så kallade Pau de Arara. Militärerna hängde upp offret i knävecken över en stång och band fast händerna över knäna. Offret fick hänga upp och ned i flera timmar runt stången, vilket skapade intensiv smärta i musklerna och gav offret kraftig huvudvärk. Metoden härstammar från kolonialtiden i Brasilien när de portugisiska godsägarna straffade sina slavar.

Det enda Lula gjort för de tusentals offer som råkade ut för tortyren är att erbjuda ekonomisk kompensation.

— Det är så svagt. Staten betalar för att tysta folk. Vi vill att de skyldiga döms. Någon måste ställa sig upp och säga att detta var fel. Tusentals familjer tvingades i exil, blev torterade eller mördades, säger Cecilia Coimbra.

För henne betyder det inte mycket att högsta domstolen nu upphävt de gamla presslagarna från 1967.

— Visst, det är bra att vi fått pressfrihet igen. Men min största oro är varför samhället inte agerar och tvingar vårt rättväsende att döma militärerna. De är i livet. De går på sina möten och ger varandra medaljer. Det känns som hela samhället är nedsövt. Jag vet inte vad som krävs för att väcka dem.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2009-05-09

FAKTA

Brasilien var det första land i Latinamerika som införde militärdiktatur under Kalla kriget för att förhindra att vänsterregimer tog över. Diktaturen i Brasilien blev också den längsta, den varade från 1964 till 1985. Antalet dödsoffer är ändå betydligt färre än i grannländerna Argentina och Chile där 30 000, respektive 3 000 föll offer. I Brasilien mördades ungefär 200 personer, men tusentals fängslades, torterades eller tvingades fly. Kända brasilianare som tvingades lämna sitt land för att de inte stödde militären var arkitekten Oscar Niemeyer och artisterna Gilberto Gil och Caetano Veloso.

Människorättsorganisationen Tortura Nunca Mais har fått stöd av EU-kommissionen för att kunna bygga sin webbsajt: www.torturanuncamais-rj.org.br

Presslagen

Trots att Brasilien återfick demokratin för snart 25 år sedan har presslagarna som militären införde 1967 fortsatt att gälla. Lagen har gjort att journalister kunnat dömas till upp till tre års fängelse för ärekränkning och förolämpning. Lagen har också krävt en särskild journalistlegitimation för att kunna utöva yrket. Den legitimationen utfärdade staten endast till personer som genomgått en akademisk journalistutbildning.

Kommentera