1
Nov
2008

Min svenskhet ha muterat

RIO DE JANEIRO/VAGABOND

Brasilien har länge varit ett land som inte sett så allvarligt på rattfylleri. Om man haft en trevlig kväll på krogen har det bara varit att sätta sig i bilen och köra hem. Risken att åka fast för rattfylleri har varit minimal. Inte bara på grund av lättmutade poliser. Lagen har inte gett ordningsmakten rätt att ta blodprov förrän en åklagare fattat beslut. Eftersom rättsväsendets kvarnar maler långsamt i tropikerna har alkoholen för länge sedan varit ute ur blodet när en åklagare väl gett klartecken. Det har varit vattentätt att köra full i Brasilien. Tills i år.

Regeringen har fått igenom en lag som tillåter polisen att använda sig av alkoholmätare. Resultaten från utandningsproven gäller i rätten. Promillegränsen är sänkt till 0,2, samma gräns som vi har i Sverige, och böterna är skyhöga.

Befolkningen är chockad.

När lagen infördes var osäkerheten så stor att det nationella tv-bolaget Rede Globo fick gå ut på stan och låta folket ställa sina frågor direkt till makthavarna.

– Hej, jag heter Ana och är hemmafru. Jag undrar om den nya lagen även kommer att gälla oss skötsamma medborgare som inte rumlat runt på stan utan kanske bara tagit något glas på ett födelsedagskalas eller bröllop?

En annan kille ville veta om vatten kunde hjälpa till att reducera alkoholhalten i blodet.

– Hej, jag heter Marcos och är revisor. Jag tar alltid ett glas vatten till varje whisky när jag är på krogen. Jag känner mig sällan berusad när jag kör hem. Kan jag ändå stoppas av polisen?

En tredje undrade hur hon skulle göra när hon varit på romantisk träff.

– Hej, jag heter Eliane och är nyutbildad jurist. Om jag tar två glas vin på en dejt och polisen stoppar mig, har jag då rätt att överklaga?

En månad senare åkte jag till Sverige för att njuta av den svenska sommaren. En dag besökte jag min halvbror och hans familj i Malmö. Min lilla dotter skulle äntligen få leka med sin kusin. När det var dags att gå hem började det ösregna. Jag frågade om han kunde köra oss.

– Nej, tyvärr. Jag har druckit.

Först fattade jag inte vad han menade.

Druckit? Vi hade delat en flaska vin på tre. På sin höjd hade han fått i sig ett och ett halvt glas. Utan vidare diskussion bäddades det i gästrummet och vi fick en oväntad, men trevlig, övernattning i Slottsstaden på köpet.

Dagen efter frågade jag en polare om det hela. Var det inte konstigt?

– Nä, så är det. Det är normalt, svarade han.

Det var då jag insåg att jag bott länge i Brasilien. Brassarnas naiva inställning till rattfylleri hade tagit plats i mig.

När man flyttar till ett nytt land utsätts man för en kulturkrock. För att överhuvudtaget integreras i det nya samhället måste man börja släppa lite på sina tidigare uppfattningar. Föreställningar som tidigare inte varit dina smyger sig sakta på. Du börjar ömsa skinn. Jag brukar likna processen med de vackra sötvattenfiskarna i Malawisjön.

Innan biståndsmiljonerna regnade över den lilla republiken i södra Afrika simmade fiskarna lugnt omkring i världens artrikaste insjö. När biståndsbyråkraterna byggde frysfabriker i hopp om att Malawi skulle bli en framgångsrik exportnation av fisk försvann rovfiskarna. De andra fiskarna tvingades genomgå en snabb evolutionsprocess. Deras tänder blev vassare, de fick längre fenor. Kosten förändrades. En del började simma på djupt vatten.

Efter att ha bott fem år i Rio de Janeiro känner jag att mina spetsiga armbågar slipats av. Den stressade gången har förvandlats till en ljuv sambalunk. Jag tar på människor jag pratar med och skriker inte FEL! när någon tycker något oväntat. Jag har svettats ut det politiskt korrekta tänkandet ur mitt system.

Min svenskhet har muterat i brasilianska vatten.

HENRIK JÖNSSON

2008-11-01

Kommentera