19
Okt
2003

Presidenten flyr i business class

SANTA CRUZ/GP

En ensam tjej står utanför stängslet på Santa Cruz internationella flygplats Viru Viru på det fuktiga bolivianska låglandet. Hon följer planet taxa ut på startbanan.

– Jag gillade faktiskt honom. Han var bra för hos. Gasen han ville sälja skulle utgå härifrån. Det hade betytt mycket för denna regionen. Men nu blir det i stället lugnare i landet och det är ju bra, berättar Maria Eugenia Reyes, 31-årig försäljerska i djungelstaden Santa Cruz.

Hon bevittnar landets avgående president Gonzalo Sánchez de Lozadas flykt ut ur landet.

En bit bort är Canal 9, den lokala TV-stationen i Santa Cruz, på plats. I sändningsbussen sitter bildproducenten Rosendo Mendoza och förbereder att gå över till kamera två som zoomat in den fulltankade 767:an. På den andra bildskärmen syns vicepresidenten Carlos Mesa stå och prata till den extrainkallade nationalkongressen i den skakade huvudstaden La Paz.

– Tillåt mig att berätta vad jag just nu känner i mitt hjärta. Smärta, hopp och styrka, säger den femtioåriga vicepresidenten.

Minuten efter svär han presidenteden och föreslår en tyst minut för alla offren på Bolivias gator. Landet har fått en ny president.

I över ett år har upploppen och upproren var ett vanligt inslag i Sydamerikas fattigaste land. I december förra året blev flera utlänningar, bland annat fyra svenskor, hastigt utslängda av militären i landet efter att ha anklagats för att stödja indianupproren. Några månader senare, i februari, gick landets poliskår ut i strejk i protest mot den höjda inkomstskatten. Precis som de fattiga i La Paz-förorten El Alto mötte deras protest militärens kulor. 23 personer dog under oroligheterna.

Presidenten gav däremot efter, höjde polisernas löner och drog in förslaget om skattehöjningar. I stället lovade han att regeringen skulle dra in på sina egna utgifter.

– Färre departement, färre ministrar och färre myndighetskontor. Mindre spenderande på mobiltelefoner och fordon. Det är ju tydligt att vi måste föregå med gott exempel, kommenterade Gonzalo Sánchez de Lozada krisen då.

Endast sex månader senare var oroligheterna i gång igen. Nu var det landets sista naturresurs, gasen, som fick lågan att tändas. Återigen gick bonderörelsen ut på gatorna i La Paz och krävde presidentens avgång. Trots upprepade oroligheter och 73 döda gav han sig inte. Han såg sig vara Bolivias hopp i framtiden med sina kontakter som han skaffat sig under sin uppväxt i USA.

Inte förrän hans koalitionspartner Manfred Reyes Villa, som styr det lilla högerpartiet NFR, Nueva Fuerza Republicana, drog tillbaka sitt stöd med orden ”Det finns inget annat att göra än att lämna. Det här kan inte fortgå” insåg den seglivade presidenten faktum och lämnade in sin avskedsansökan.

Genom landets informationsdepartement gav han sin sista kommentar som Bolivias president.

– Min avskedsansökan, som jag nu lämnat till nationalkongressen, borde vara tillräcklig för att lösa nationens problem. Men samtidigt som jag hoppas det är jag rädd för att lösningen inte är så lätt.

Kort därefter flyr han och hans familj presidentpalatset med helikopter till en militärflygplats i närheten av La Paz. Två timmar senare landar det bolivianska flygvapnets regeringsplan, FAB 001, på Santa Cruz internationella flygplats Viru Viru.

– Kan du gå närmare. Jag behöver en närbild, hojtar bildproducenten i sändningsbussen till kameramannen utanför.

På landningsplattan står flygplanet som presidenten färdats i tillsammans med sin familj och tre av sina ministrar, bland annat regeringsministern Yerko Kukoc och försvarsministern Carlos Sánchez Berzaín.

De få inhemska journalister som nåtts av ryktet att den avgående presidenten är i Santa Cruz springer uppstirrade omkring på flygplatsen och försöker få någon offentlig källa att uttala sig. Jag och en annan journalist från Uruguay, som av en tillfällighet mellanlandat i Santa Cruz för vidare färd mot oppositionens starka fäste i Cochabamba, går ut och ställer oss för att titta på planet.

Senare på kvällen kommer bekräftelsen.

Den avgående presidenten sitter ombord på reguljär flight LAB 900 med det inhemska flygbolaget Lloyd Aéreo Boliviano. Destination Miami.

Gonzalo Sánchez de Lozada med fru flyr Bolivia i business class till USA.

– Han har agerat som en egensinnig affärsman i Bolivia. Han har skrivit avtal med multinationella företag utan att få det förankrat. Han har underskattat fackföreningarna och indianrörelsen. Nu är det dags att han lämnar. Och det som vem som helst. Med reguljärflyg, säger Marcelo Sánchez, fyrtioettårig dataprogrammerare, som sitter på flygplatsens kafé och väntar på ett plan in till grannlandet Brasilien.

I augusti förra året gick den avgående presidenten till val med slogan ”Sí se pude!”, ”Ja, du kan”. Nu lite mer än ett år senare har dataprogrammeraren Marcelo Sánchez en ny slogan.

– ”No se pudo!”, ”Nä, du kunde inte”.

Precis som Che Guevaras äventyr en gång i tiden slutade i Bolivias djungel slutade också president Gonzalo Sánchez de Losadas äventyr här.

Inga jämförelser i övrigt.

HENRIK JÖNSSON

2003-10-19

Faktaruta Carlos Mesa

Carlos Mesa är 50 år och kommer från huvudstaden La Paz. Han är en av landets mest respekterade journalister och startade bland annat det inhemska premierade TV-bolaget PAT. Han är utbildad historiker och gjorde sin politiska debut förra året när han överraskande blev inbjuden av Gonzalo Sánchez de Lozada att bli vice president. Anledningen till det anses vara _dhans goda kontakt med landets medier.

När Carlos Mesa natten till i lördags svor in presidenteden inför nationalkongressen deklarerade han samtidigt att han ser sitt mandat som tillfälligt. Han ska bilda en övergångsregering, som antagligen kommer att utlysa nyval under nästa år, för att landet ska kunna gå till val igen 2005. Allt enligt landets konstitution.

Bolivias nya president meddelade också att han kommer låta regeringen endast bestå av personer som inte är inblandade i den aktuella konflikten. Han vill inte ha politiker i regeringen. Allt för att minska riskerna för nya konfrontationer.

Kommentera