1
Jan
2004

Rendez-Vous i Rio

RIO DE JANEIRO/OFFSIDE

— Sådant får bara inte hända. En riktig backmiss. Jag menar hur kan vår lille Romário komma huvudet över era resliga backar? Det var en tavla, helt enkelt.«

Offsides man i Rio möter Branco, Romário och Zagallo. Och hamnar i en härva av haltande hönor, technobeats och arga säkerhetsvakter.

Det är fredagskväll i Lapa och gränderna har korkat igen. Ett ungt punkband öser på i hörnan mellan sambaklubben Semente och bohembaren Bar do Antônio. Konserten är i full gång när en av barägarna går ut för att få stopp på bandet. Det går inte. Folkmassan är kompakt. Snart börjar karnevalen.

För tio år sedan ville ingen sätta sin fot i de här kvarteren, såvida de inte var ute efter transvestiter eller billigt kokain. I dag är Lapa det hetaste utgångsdistriktet i hela Rio de Janeiro. Det finns inte ett lokalt band som slår igenom i dag utan att ha gjort ett par bejublade spelningar i gränderna här.

Nästa dag ska Fluminense möta São Paulos nya topplag São Caetano. Fluminenses klubbledning är orolig. Laget är nedflyttningshotat, vid förlust i morgon kommer Brasiliens äldsta fotbollsklubb att hamna på samma poäng som redan nedflyttningsklara Bahia. De behöver Romário, men ingen vet om Romário tänker komma till Maracanã eller inte. Han är bortrest.

– Han kommer. Det är lugnt, säger en av killarna som hänger utanför Bar do Antônio. Han gör så bara för att göra oss nervösa. Han tänder på det.

Dieselaggregatet hostar till och punkbandets förstärkare slocknar. När generatorn kommer igång igen spyr svart rök ut över folkmassan och caipirinhaförsäljarna ryggar tillbaka. Förgäves försöker de förhindra att diesellukten lägger sig över deras stånd med färskpressad limefrukt, krossad is och sockerrörsbrännvin för sex kronor plastmuggen.

Jag lutar mig tillbaka mot Bar do Antônios slitna fasad och frågar killen igen:

– Blir det vinst i morgon?

– Vinst? Självklart. The Bad Boy avgör alltid.

Denna kväll befinner sig The Bad Boy i den amerikaniserade stadsdelen Barra da Tijuca i motsatt ända av Rio. Romário de Souza Faria har precis kommit innanför dörren efter att ha varit på en jobbig rättegång i polska Lublin söder om Warzawa. Romário har vittnat mot den trettiofemårige polske finansmannen »Piotr O« som misstänks ha försnillat fyrtio miljoner kronor från ett av fotbollsspelarens konton i Schweiz.

Samtidigt missade Romário ett faderskapstest. Den 27-åriga skådespelerskan Edna Velho hävdar att Romário övergav henne i sjunde månaden när hon väntade deras gemensamma barn. Hennes advokat kom överens med Romários advokat om att det var bäst att göra ett faderskapstest. När det väl var inbokat dök han inte upp.

Veckan dess för innan smugglade en supporter in en säck med sex levande hönor till Fluminenses träningsanläggning. Förbannad över att Romário inte gjort sitt bästa för att lyfta klubben ur nedflyttningsångesten slängde han in hönsen på plan.

Höna på portugisiska är slang för horbock, det vill säga en man som inte bryr sig om mycket annat än sina kvinnoaffärer.

Romário blev rasande och lämnade träningen. Strax därefter dök han upp på läktaren, ombytt.

– Snacka nu! Upprepa vad du stod och skrek under träningen. Nu får jag se om du vågar, vrålade Romário när han fått tag på supportern i trappuppgången till läktaren.

Supportern hann inte svara. Första slaget kom från Romários fysioterapeut Zé Colméia. Det andra utdelades av Romário. Supportern sparkade sig loss och flydde in på hedersläktaren. Slagsmålet fortsatte medan supporterklicken på andra sidan planen skrek:

– Din slöfock!

– Horbock!

– Affärsman!

Bråket lugnade sig inte förrän militärpolis anlände till klubbhuset och supportern Ricardo Gomes fick chans att polisanmäla misshandeln.

Det gångna året har varit ett av Romários tuffaste år hittills. Han öppnade starkt med att i februari, månaden efter att han fyllt 37 år, säga att han inte tänker avsluta karriären förrän han gjort tusen mål.

– Om jag känt att jag inte skulle kunna uppnå det målet hade jag lagt skorna på hyllan nu, sa Brasiliens nummer 11 utan att göra några referenser till Pelés rekord.

Romário hade då gjort 861 mål i sin karriär. För att bättra på sitt målsaldo skrev han på ett hundradagarskontrakt med Al-Ittiha i Saudiarabien. Romário blev snart ovän med den serbiske tränaren och bänkades. De hundra dagarna ägnades mest åt flygplansspaning från verandan i Qatar där amerikanska F17 flög över mot Irak. Tolv miljoner kronor fick han för besväret.

På vägen hem stannade han till i Schweiz för att vara med när hans senaste flickvän Isabel födde en dotter, Isabelinha. Romários tredje dotter med lika många kvinnor. Han har bara en son, åttaåriga Romarinho. I höstas blev han påkörd av en bil utanför hemmet i Barra da Tijuca och inlagd på sjukhus.

– Jag går genom en svår tid just nu. Jag ber er ha överseende med det och inte gå in mer på mitt privatliv, sa en rörd men uppretad Romário några dagar efter olyckan.

Sedan dess har han hållit tyst.

Efter hönsanfallet sågs han i korridorerna hos lokalkonkurrenten Vasco da Gama. Han tillbringade en hel eftermiddag med Vascos läkare och lämnade klubbhuset med en kasse med femton Vascotröjor försedda med hans nummer elva.

En övergång på gång, spekulerade pressen och återigen svallade känslorna hos de nedflyttningshotande Fluminensefansen.

Romário vägrade att kommentera.

Romários karriär började i den lilla Rioklubben Olaria. Han bodde då i den nedgångna kåkstaden Jacarezinho, en av Rio de janeiros största kåkstäder som påminner mycket om Cidade de Deus, Guds stad, som nu blivit världsberömd genom filmen med samma namn. På grund av hans satta kroppsbyggnad placerades Romário på mittfältet.

Senare hamnade han i anfallet och Romário tackade för förtroendet genom att vinna skytteligan för juniorer. Vasco da Gama, som tidigare nobbat honom på grund av hans litenhet, ångrade sig och värvade honom. Han gick direkt in i A-laget och vann skytteligan i Rio de Janeiro som tjugoåring, 1986. Året därpå tog han Vasco till seger i det prestigefyllda Riomästerskapet och vann även det året skytteligan.

PSV Eindhoven köpte honom och upplevde en storhetstid med brasilianaren i anfallet. Han toppade den holländska skytteligan när han 1990 blev uttagen till den brasilianska truppen till VM i Italien. Efter ett kort inhopp mot Costa Rica valde förbundskaptenen Sebastião Lazaroni att skicka hem Romário. Han ansågs inte vara i form. Året därpå valdes Romário till Europas bästa spelare.

Vid denna tid började den kortväxtes personlighet att göra sig känd. Han ställde till med bråk såväl på som utanför planen. Han lydde inte tränaren och utmanade sina anfallspartners. Han älskade att provocera.

Det första Romário brukar göra när han kommer till en ny klubb är att ställa in sig hos fansen. När han gick till Flamengo efter VM i USA proklamerade han samma dag att han varit flamengista sedan barnsben. Samma ord har sedan upprepats ett antal gånger – om helt olika klubbar. Populariteten hos fansen är viktig för honom. Kommer han i bråk med tränaren eller klubbledningen försöker han alltid ställa fansen mot dem.

Romários beräknande sätt har fått nästan alla brasilianska förbundskaptener att ställa honom utanför landslaget. Det var ytterst nära att också Carlos Alberto Parreira nobbade mannen som sänkte Sverige i USA. Romário hölls utanför laget in i det längsta.

De två brasilianska VM-hjältarna kan ryka ihop fortfarande. När Romário sade att han inte tänkte lägga av förrän han gjort tusen mål fick Parreira frågan om det inte var bättre att Romário la av direkt.

– Jo, det hade nog varit det bästa, sa han med ett mycket dåligt maskerat leende vid en direktsänd presskonferens som egentligen skulle handla om kvalet inför VM i Tyskland 2006.

1994 var ett bra år för Brasilien. Den hyperinflation som lamslagit landet under flera år var på väg att stabiliseras. Den förste januari tog den före detta marxistiska sociologen Fernando Henrique Cardoso över makten.

Han luckrade upp den tidigare protektionistiska hållningen mot internationell handel och avskaffade importtullar mot utländska produkter. För första gången sedan sextiotalet kunde brasilianaren köpa utländska datorer och stereoanläggningar utan att åka till Paraguay. Det var bara en sak som inte fungerade.

I det VM-kval som genomförts året innan spelade Brasilien 0-0 mot Ecuador och 0-2 mot Bolivia. Aldrig förr hade ett brasilianskt landslag förlorat en kvalmatch inför ett VM. Det rådde upprorsstämning i landet. Förbundskaptenen Parreira var avskydd av folket.

Hur kunde han föredra det förhatliga 4-4-2 som lett till VM-fiaskot i Italien 1990? Brasilien slogs ut av Argentina direkt efter gruppspelet. Landets första förlust mot ärkerivalen på sexton år.

Bara en sak gjorde massorna mer uppretade.

Romário hade just avslutat sin tid i Holland med att ta PSV Eindhoven till sin tredje raka ligavinst och var på väg att göra Barcelona till spanska mästare. Ändå vägrade Parreira ta ut Romário till landslaget. De brasilianska supportrarna kokade av ilska.

Fotbollsförbundet tvingades flytta Brasiliens hemmalandskamper från Rio och São Paulo av rädsla för att fansen skulle invadera planen. Den enda stad som välkomnade landslaget var Recife i nordöst.

Men den sista och direkt avgörande kvalmatchen gick inte att flytta. Den skulle spelas i Rio de Janeiro. På Maracanã. Mot Uruguay.

Minnena revs upp från den ödesdigra VM-final 1950 då värdnationen snuvades på sitt första VM-guld på ett nyinvigt Maracanã av det lilla kaxiga grannlandet. Den matchen gör att Brasilien än i dag är den enda världsmästarnation som aldrig tagit titeln på hemmaplan.

Parreira kände av trycket. Han bjöd in Romário. Folket krävde det.

Hade landslaget förlorat mot Uruguay hade Brasilien hamnat på en femte plats i tabellen och tvingats kvala mot Australien. En förlust där och Parreira hade varit borta för evigt.

Romário flögs in från Barcelona till sin hemstads berömda fotbollsarena. När den kortväxte anfallaren sprang in på planen var de främsta läktarsektionerna avstängda på grund av säkerhetsrisken.

Brasilien vann med 2-0, Romário gjorde båda målen. Biljetten till VM 1994 i USA var säkrad.

I den lummiga stadsdelen Grajaú i norra Rio de Janeiro sitter redaktören för Jornal dos Sports och renskriver sina intervjuer med Branco. Hans pappa är på besök och knackar emellanåt på dörren för att höra hur det går. Han är nyfiken på sin sons kommande bok om den legendariske vänsterback som sköt Brasilien till semifinal mot Sverige 1994.

Boken ska lanseras på tioårsdagen av landets fjärde VM-guld. Omslagsbilden är redan klar: Branco kommer springande med tårar rinnande nedför kinderna i kvartsfinalen mot Holland.

– För dig! För dig! För dig! skriker han och pekar mot den storväxte massören Luizão, en av de få som trodde på Branco inför VM 1994.

Den omdiskuterade vänsterbacken har gjort 3-2 på frispark och tagit Brasilien till deras första VM-semifinal sedan VM i Mexiko 1970.

Bokens titel är inte bestämd än. Alysson Cardinali vill ha något som appellerar till vänsterbackens totala dedikation till fotbollen. Något som kan beskriva mannen som var det brasilianska landslagets vänsterback och förste frisparksläggare i nästan tio år. Alysson har tänkt på Branco – de Corpo, Bola e Alma, Kroppen, bollen och själen Branco, men han är inte säker.

Hans pappa ogillar titeln. Han hörde VM 1958 på radio, såg VM i Chile 1962 på eftersändning, upplevde Pelé i direktsändning, i färg, från VM 1970 i Mexiko. För honom är inte VM 1994 ett tioårsjubileum. Han ser hellre en titel som knyter an till tiden Branco hade med den älskade förbundskaptenen Telê Santana. Mannen som gjorde allt rätt utom att vinna ett världsmästerskap.

Telê Santana bjöd på den sambafotboll som brasilianare älskar att älska. Under VM i Spanien 1982 hade han ett av de bästa landslagen och lät killar som Sócrates, Éder, Falcão, Júnior och Zico blomma ut fullständigt på planen. När Italien lyckades slå ut Santanas lag var det inte enbart brasilianare som sörjde, en hel värld hade tjusats av spelet.

Vid VM i Mexiko fyra år senare upprepades »O jogo bonito«, sambafotbollen, och Telê Santanas hjältar slogs ut i kvartsfinalen efter straffläggning mot Frankrike. Med lärdom av dessa två VM valde det brasilianska fotbollsförbundet att lägga om kursen. De var beredda att införa europeisk resultatfotboll.

– När Telê Santana var förbundskapten spelade knappt några brasilianare i de europeiska ligorna. På nittiotalet fanns det brasilianare i nästan alla stora europeiska ligor. En ny tid var på väg in i brasiliansk fotboll. Det brasilianska landslaget var inte längre enbart brasilianskt, säger Alysson Cardinali.

När det var dags för VM i USA var Branco ensam kvar från Telê Santanas gyllene generation. Alla andra hade antingen blivit för gamla eller passade inte in i det 4-4-2 som Parreira spelade efter. Av fansen ansågs även trettioåriga Branco vara för gammal. Att han fostrats i Telê Santanas gladfotboll hjälpte inte.

– Branco hade gått skadad en längre tid, men varit med vid två VM tidigare. Parreira visste att sådan erfarenhet kan avgöra ett mästerskap, säger Alysson.

För Romário var det tvärtom. Han ogillades av förbundskaptenen, men älskades av fansen. Ändå behövdes både Branco and the Bad Boy för att Brasilien skulle vinna sitt fjärde VM-guld. Branco sköt laget till semifinal och Romário nickade laget till final. För båda blev VM 1994 höjdpunkten på deras karriärer.

I Brasilien fanns det ändå många som saknade gladfotbollen från åttiotalet. De tyckte att landslaget spelade negativt. Det vill säga försvarade sig för mycket. För många var 1994 års seger mindre värd än de tre tidigare VM-titlarna. Alysson reagerar på resonemanget.

– Det är en generationsfråga. Inget annat. Det är löjligt att förminska laget från 1994. Det var en hård kamp om att ta det där guldet. Kanske inte en vacker kamp. Men en hård kamp.

Redaktören för Jornal dos Sport är född 1971. För honom är Dunga-epoken stor. Döpt efter lagkaptenen Dunga som med sin kropp av sten fått personifiera det brasilianska nittiotalet.

Att glädjescenerna på gatorna i Brasilien var mindre än efter de andra VM-segrarna förklaras av samhället i övrigt, menar Alysson. När VM spelades 1970 i Mexiko var Brasilien en militärdiktatur och tidningar, teaterpjäser, sångtexter och TV-program censurerades. Tusentals brasilianare arresterades. Hundratals tvingades i exil. Det var det värsta förtryck Brasilien upplevt sedan kolonialtiden.

– Det enda som inte censurerades var landslaget. Det är klart att killarna i Mexiko stod för mer än bara fotbollen. De var folkets glädje och enda hopp om förändring.

När det fjärde VM-guldet bärgades var det politiska klimatet det omvända. Fernando Henrique Cardoso hade infört en ny myntenhet, realen, och knutit den till dollarn. Det gjorde det möjligt för brasilianaren att åka på semester till Karibien, köpa importvaror och ägna sig åt andra saker än att titta på TV.

De starkaste glädjescenerna 1994 utspelades i Recife. Landslagsledningen hade beslutat att planet skulle gå ned i miljonstaden i nordöstra Brasilien för att tacka för stödet under det svåra kvalet. På flygplatsen i Recife stod tiotusentals och såg på när Dunga höjde VM-bucklan på flygplanstrappan.

– Den är vår för fan. Vår! Vår! Vår! skrek han och inte ett öga var torrt.

Jag har fått låna min flickväns brasilientillverkade Volkswagen för första gången. Det är tidig morgon och solen skiner. Rusningstrafiken är tät och bussar med lågavlönade dagsarbetare från låglandets kåkstäder köar in till Rio de Janeiro. Själv är jag på väg upp till bergen. Jag ska träffa Branco.

Om somrarna när det blev för varmt i huvudstaden brukade den portugisiska kejsarfamiljen söka sig upp här. I bergen med utsikt över den vackra Guanabaraviken lät de bygga palats där de hade det svalt och skönt medan undersåtarna fyllde skeppen i Rios hamn med kolonialvaror. Till slut bosatte sig kejsarfamiljen här permanent fram till dess att Brasilien moderniserades 1889.

I dag har det brasilianska fotbollsförbundet lagt sin enorma träningsanläggning här. Fyra nyvattnade träningsplaner gnistrar i den lilla dalen när jag kommer över bergskanten. Inte en enda skylt berättar att det är här i Teresópolis som den berömda CBF-borgen ligger. Jag svänger av på måfå och hamnar i ett villakvarter.

Efter några kvarter står jag framför bommen till Granja Comary, det gamla gods som Confederação Brasileira de Futebol, CBF, köpte efter VM-fiaskot i Italien. En säkerhetsvakt kollar min legitimation innan han hissar upp bommen. När jag kör in på allén som leder fram till hotellet känns det som om jag kör in i den brasilianska republikens hjärta.

Klockan är några minuter i nio och Brancos killar har redan börjat träna. Om en vecka ska de åka till Förenade Arabemiraten och försvara de brasilianska färgerna vid junior-VM. Branco själv är inte på plats, trots att han lovat det. En funktionär berättar att han sällan brukar dyka upp före lunch.

En liten Mercedesbuss kör förbi, i framsätet sitter Kaká och Rivaldo. Det räcker som svar på de brasilianska sportjournalisternas frågor: Kaká ersätter lårskadade Ronaldinho i VM-kvalmatcherna mot Peru och Uruguay till helgen. Inte den offensiva mittfältaren Alex som sköt Cruzeiro till deras första vinst i det brasilianska mästerskapet.

– Backa, backa, backa, uppmanar funktionärerna.

Ett trettiotal fotografer får några intensiva sekunder medan de brasilianska fotbollsstjärnorna springer ut på plan 2.

Bara en spelare saknas. Var är Ronaldo?

– Lugn. Lugn. Han kommer senare. Han var tvungen att uträtta ett ärende i Rio, säger en av funktionärerna i fotbollsförbundets Nikedräkt.

Den brasilianska pressen muttrar. De vet var landets fenomen håller hus. Han är i en inspelningsstudio i Barra da Tijuca och spelar in en reklamfilm till varuhuskedjan Carrefour.

Fem minuter senare kommer Mercedesbussen med förbundskaptenerna. Carlos Alberto Parreira och Mario Zagallo går tillsammans ned för den avspärrade grässlänten och hejar vänligt på pressen. Tio år efter att de bärgade landets fjärde VM-guld i USA är de åter ett par.

– En kommentar till VM i USA, herrn?

Parreira tittar inte på mig.

– Taktiken inför semifinalen mot Sverige?

– Du! Jag har en träning att ta hand om, säger han och vänder sig hastigt om igen.

Klockan är halv fyra på eftermiddagen när Branco dyker upp. Nyrakad och duschad. Hans rödsprängda ögon går det inte att göra något åt. Branco gillar livet som före detta fotbollsspelare. När han avslutade sin karriär hade han varit proffs i över femton år.

– Chilenskt vin. Gillar du chilenskt vin? Min nya favorit, säger han medan vi går förbi byggnaden till omklädningsrummen.

Det syns att han lagt ut. Tio kilo, kanske mer. Jag vågar inte fråga. Branco har inte rört sig mycket sedan han slutade spela för sex år sedan. Han har njutit av vardagslivet och i lugn och ro drivit byggvaruhuset Brancos Byggnadsmaterial i Jacarepaguá utanför Rio de Janeiro.

– Jag var trött på allt flängande. Ville bara ha en fast och hyfsad inkomst. Firman var perfekt för mig. Trettiofyra anställda. Fattar du! Det var ingen liten butik jag hade.

Förra året anställde det brasilianska fotbollsförbundet honom som koordinater för det brasilianska juniorlandslaget och han sålde byggvaruhuset.

– Det var slitsamt i slutet. Tror vi hade nästan tiotusen artiklar på lager. Det är mycket bättre att jobba med de här killarna, säger han och pekar ned mot plan 4 där eftermiddagsträningen börjat.

– Jag var med dem i Finland i somras. På ungdoms-VM. Fan vad stark öl de har där. Och vi vann. Jäkligt kul. Sedan åkte vi en stor jävla båt. En sådan där med en massa restauranger och sånt. Öppen dygnet runt. Tror vi kom till en ö där ute någonstans.

– Det var inte Stockholm?

– Nej, det tror jag inte.

– Åland?

– Kanske det.

Vi fortsätter nedför grässlänten och går mot A-lagets uppvärmning. När vi passerar Parreira vid tränarbänken tittar han upp med en sur min. Journalister får inte beträda träningsplanerna. Men han säger ingenting – Branco är en av hans bästa vänner. Deras karriärer har mötts vid flera tillfällen: från Fluminense i början på åttiotalet till Metro Stars i New York i slutet av nittiotalet.

Det var just den kontakten som gav upphov till den näst mest infekterade diskussionen inför VM i USA. Få ansåg att Branco höll för ytterligare ett VM. Ändå tog Parreira ut honom. Vänskapskorruption, skrek pressen.

– Snack. Leonardo var förstavalet. Det visste alla. Jag var med som reserv, berättar Branco medan vi passerar A-lagets träning.

Jag passar på att fråga om han har kontakt med några av sina lagkamrater från 1994. Träffar han Romário någonting?

– Han bor inte långt från mig, vi går ut då och då. Men det är inte som förr. Då kunde vi partaja ordentligt. Däremot har jag bjudit in honom till CBF:s veteranlag som jag också är koordinator för. Det är jag, Zico och några andra. Men han lägger ju aldrig av att spela, säger Branco med ett leende.

Några meter från oss stretchar Cafu, Rivaldo och Kaká. Gilberto Silva, Roque Júnior och Zé Roberto bildar en annan grupp. Bakom dem står Ronaldo för sig själv. Han kom efter lunch i en silvrig BMW tillsammans med sina polare Glauber och Borracha.

Branco märker hur svårt jag har att koncentrera mig medan vi lugnt promenerar förbi några av världens mest kända fotbollsspelare.

– Jag har några nya Ronaldos till dig att titta på där nere i stället, säger han.

Leonardo blev utvisad under åttondelsfinalen mot USA efter den värsta tacklingen i mästerskapet. Han tryckte upp en armbåge i ögat på Tab Ramos och Fifa stängde av vänsterbacken från allt fortsatt spel i VM. Dags för Branco. Kvartsfinalen mot Holland blev hans första match.

Det var varmt och nervöst i Dallas. Brasilien hade inte lyckats ta sig förbi en kvartsfinal sedan 1970 och farhågorna bland de brasilianska journalisterna var många. Mest rädda var de för vänsterkanten. Brancos kant kallades »Avenida Branca«, »Öppna vägen«, och journalisterna skämtade om att det var fritt fram för Bergkamp.

– Jag slog dövörat till. Jag pratade inte med en enda journalist under hela VM. Svarade inte på en fråga. Det luktade surt om dem, säger Branco när vi satt oss för att kolla på Brasiliens nya Ronaldos.

Kvartsfinalen mellan Brasilien och Holland bjöd på en fotboll som tidigare inte setts under turneringen. I början av andra halvlek kom Romário loss och gjorde 1-0. Tio minuter senare gjorde Bebeto 2-0. Den brasilianska pressen kunde andas ut. Det gjorde även det brasilianska försvaret som efter två minuter släppte genom Bergkamp. Tio minuter senare nickade Winter in ett kvitteringsmål på hörna.

Stämningen på plan blev dålig. Branco slängde upp handflatan i ansiktet på Overmars som föll. Gult kort, åtminstone. Istället fick Branco fortsätta mot det holländska straffområdet. När Bergkamp och Winter hann ikapp föll Branco. Nu blåste den costaricanska domaren frispark.

– Jag såg den aldrig gå in. Jag hörde bara vrålet från läktaren. Det första jag tänkte var »nu sticker jag, nu sticker jag«. Allvarligt talat, jag tänkte gå av planen. Jag var så jävla trött på allt snack. Om veteranen hit och dit. Om Avenida Branca. Om att jag skulle vara slut som fotbollsspelare. Nu tystade jag dem.

Bollen gick i en båge runt muren och svischade förbi insidan av De Goeijs vänstra stolpe. Nio minuter från full tid hade landslagets mest kritiserad spelare gjort 3-2 och tagit Brasilien till deras första semifinal på tjugofyra år.

– Det är mitt livs mål. Jag kan inte säga annat. Jag fixade frisparken och jag gjorde målet. Mitt livs mål.

Semifinalen mot Sverige minns han inte lika mycket av.

– Det var en hård match. Det kommer jag ihåg. Ni hade den där långe smale på topp. Han som lobbade över Taffarel i gruppspelet. Mycket snyggt mål, förresten. Honom skulle vi ha koll på. Det minns jag. Och så var det Brolin, förstås. Det var min man. Men han hade inte mycket att ge.

Branco pratar hellre om straffläggningen i finalen.

– Tror aldrig jag varit så skakis. Fan vad rädd jag var. Jag hade upplevt Zicos straffmiss mot Frankrike. I kvartsfinalen i Mexiko. Det var förresten jag som fixade straffen åt honom. Vad han led. Jag kommer aldrig att glömma det. Än i dag kan ingen uttala Zicos namn utan att tänka på den missen. När jag gick fram hade jag det i huvudet.

Branco var tredje man på listan. Evani hade precis gjort 2-1.

– Jag tänkte skjuta hårt som in i helvete. Den skulle bara in. Det var min tanke. Jag tog ordentlig sats. När jag sprang fram fick jag plötsligt ögonkontakt med målvakten. Och ändrade mig. Jag vet hur de där italienarna är. Jag bestämde mig för att få honom till höger. Det lyckades.

Branco rullade in bollen vid vänster stolpe. 2-2 till Brasilien när Massaro gick fram.

Nedanför Kristusstatyn i Rio de Janeiro ligger den frodiga stadsdelen Laranjeiras. Här bodde den portugisiska kejsarfamiljen om de svala vintrarna och umgicks med den brittiska köpmanskoloni som Dom João VI bjudit in för att elektrifiera Brasilien. Inte långt senare låg landets första fotbollsstadion spelklar bredvid kejsarpalatset.

Ett varmt skyfall öser ned när jag tar mig genom spärrarna för att kolla om Romário tänkt träna i dag. Det är tydligt att klubben vill visa sitt brittiska arv. Ovanför entrén till det sekelskiftsbyggda palatset står det Fluminense Football Club.

Säkerhetskontrollen är extra noggrann efter förra veckans hönsskandal. I min lilla väska skulle jag högst få plats med en kyckling.

I dag är det lugnare. Det häftiga regnet har fått många supportrar att stanna hemma och de hönor som överlevde fallet och under bråket haltade omkring vid hörnflaggan har tagits om hand. Jag går in i den lilla pressboden utanför omklädningsrummen.

– Ska du försöka få en intervju med Romário? Är du frisk? Jag har skrivit om fotboll i Rio i tjugo år. Två gånger har Romário svarat på mina frågor. Två gånger! säger en av de mer erfarna sportsjournalisterna runt bordet.

Hans kollegor skrattar. En blöt gringo kommer innanför dörren hos Fluminense och tror att han ska få prata med Romário. Naivt.

Klubbens pressekreterare Caco lättar upp stämningen.

– Du har i alla fall valt rätt dag. Romário tränade i förmiddags och har dessutom anlänt till eftermiddagsträningen. Det är inte varje dag det händer.

Jag går ut och ställer mig vid stängslet. Romário värmer upp med sin fysioterapeut. Anfallaren har skärpt sig efter hönsanfallet. Han anlände i god tid till matchen mot São Caetano och avgjorde på straff. 2-1 till Fluminense. Även efterföljande match gjorde han mål och blev matchvinnare. Från träningsanläggningens läktare hyllas han nu som räddaren i nöden.

Efter träningen väntar jag vid grinden. Fysioterapeuten har satt sig i bilen och startat motorn. Jag ser Romário först när han är tre meter ifrån mig. Jag lägger upp ett leende. Han sätter ögonen i mig. Sedan kommer inget mer. Lugnt går han förbi mig. Jag vågar inte.

Fluminenses pressekreterare springer i fatt mig när jag lämnar träningsanläggningen.

– Fick du tag i Romário? Ville han ge en intervju?

– Jag vågade inte ens fråga. Han gav mig Blicken.

– OK. Ta de här biljetterna och kom till Barra ikväll. Romário ska inviga sin nya nattklubb. Där pratar han säkert mer än gärna.

Brasilien är ett underbart land. Ibland ett helt oemotståndligt land. Ett land där allt är möjligt. Som till exempel att få en inbjudan till invigningen av Romários egen nattklubb efter att man i två veckors tid jagat honom via olika sekreterare, personliga managers, klubbkamrater och spelaragenter.

Romário har krigat med nästan alla sina tränare och anfallspartners. När han skulle åka till VM i USA började han bråka med Bebeto redan på planet dit: han anklagade Bebeto för att ha snott hans fönsterplats. Få jag pratar med gillar honom. Samtidigt kommer jag aldrig att glömma scenerna på Sambódromo under karnevalen 2002.

Ronaldo hade fått ledigt från Inter och satt på Vipläktaren tillsammans med förbundskaptenen Felipão Scolari. Beviset alla väntat på var framfört: Ronaldo skulle spela VM i Sydkorea och Japan nu när han var tillbaka efter sin långvariga skada.

Det minskade chanserna för en annan brasiliansk anfallare.

I Frankrike 1998 blev Romário uttagen men fick som 1990 åka hem på order av förbundskaptenen. Inför VM i Sydkorea och Japan spottade han in mål i kvalet men när Felipão tog över petades han ur laget. Ändå var han i toppform och blev Årets spelare i Brasilien det året.

Om det var sektion två eller tre som började kommer jag inte ihåg. Men snart hördes ropen.

– Romário, Romário, Romário…

När det nådde oss på sektion sex, kallad folkets sektion på grund av det billiga inträdet, sprängdes alla gränser. Det gick inte att höra samban längre.

Tiotusentals skrek.

– ROMÁRIO, ROMÁRIO, ROMÁRIO…

Felipão valde att lämna karnevalsstadion.

I Teresópolis träffar jag Rodrigo Paiva, anställd av det brasilianska fotbollsförbundet för att vårda Ronaldos image. Tidigare jobbade han som Romários presstalesman i fem år. Han om någon borde kunna ge en förklaring till mysteriet Romário. Först blir Paiva tyst. Sedan vänder han sig mot mig.

– Någonstans där inne tror jag faktiskt hämndbegäret sitter kvar hos honom. Han hade en urusel uppväxt i Jacarezinho. Kortväxt och mobbad. Jag vet att det låter konstigt, men jag tror att det fortfarande sitter hårt i honom. Han vill utkräva hämnd och visa att han är bäst.

Rodrigo Paiva lyfter upp sina moderiktiga solglasögonen i pannan.

– Han mår bra av konflikter. Konstigt, jag vet. Men sådan är han. Och han hatar att träna. Det är hans livsfilosofi. Han hatar att bo på hotell. Han ställer alltid till med något. Det går inte att vara med i stora mästerskap då.

– Och bråket med Bebeto?

– Det är överdrivet. Bebeto var först ombord på planet till USA och satte sig på fönsterplatsen. Romário kom efter och menade att det var hans plats. Han bad Bebeto flytta sig och det gjorde han. Bebeto tog aldrig illa upp. Han var mest avundsjuk på Romário.

– Avundsjuk?

– Ja, precis som Romário idag är avundsjuk på Ronaldo. Så är det i anfallsvärlden.

När Ronaldos imageskapare ändå står framför mig passar jag på att fråga vem som kom med idén till Ronaldos gräsliga VM-frisyr i Japan.

Rodrigo kan inte sluta skratta.

– Det var faktiskt han själv. Jag försökte avråda, men han insisterade.

En annan dag står jag i hissen på CBF:s nya huvudkontor i Barra da Tijuca. När dörrarna ska slå igen kommer Zagallo in med en portfölj under armen. Han hälsar artigt och trycker på femman.

Frågan Parreira aldrig hann svara på går nu till hans sjuttiofyraårige kollega, världens mest meriterade fotbollsperson.

– Hur tänkte ni inför semifinalen mot Sverige?

– Vi hade ju mött er tidigare i turneringen, i den där täckta arenan i Detroit. Vi visste att det skulle bli svårt. Speciellt han den där långa var vi tvungna att ha koll på. Och på kontringarna förstås. Vi visste att ni var ett disciplinerat lag. Som höll markeringarna. Och som kunde göra det riktigt svårt för oss. Det var ingen enkel match inte.

– Vilka spelare minns du?

– Ja, det var han den långe, blonde. Vad heter han?

– Kennet Andersson.

– Ja, Andersson. Och så killen från VM i Italien. Han den lille.

– Brolin.

– Ja, Brolin. Och så hade ni väl någon färgad också. Jag tyckte Sverige hade ett riktigt bra lag den gången.

– Vad tyckte du om Romários nick i åttionde minuten?

– Sådant får bara inte hända. En riktig backmiss. Jag menar hur kan vår lille Romário komma huvudet över era resliga backar? Det var en tavla, helt enkelt. En tavla som backlinjen får ta på sig. För oss var det förstås bra, säger Mario Zagallo och ursäktar sig.

Han måste vidare till ett möte.

Jag ställer mig i receptionen för att smälta intrycken efter att just ha åkt hiss med Zagallo. Mannen som var med och tog Brasiliens första VM-guld i Sverige 1958. Som upprepade bragden i Chile fyra år senare. Som var förbundskapten för världens vackraste landslag i Mexiko 1970. Och som vann sitt fjärde VM-guld i USA 1994.

På väggarna syns bilder från de fem olika VM-titlarna. Jag ställer mig framför bilderna från USA och ser hur krampaktigt Dunga lyfter pokalen, hur Romários tårar rinner nedför kinderna och hur chockad Branco ser ut.

»Det kunde ha varit Sverige«, tänker jag för mig själv och låter minnet spela upp den förhatliga sekvensen: bara tio minuter kvar, högerbacken Jorginho får iväg ett precist inlägg mot Romário i det svenska straffområdet. Mitt mellan två långa svenska backar placerar 168 centimeter Romário bollen i Ravellis vänstra hörn och drömmen om VM-final är död.

Tio år senare bestiger svenskdödaren ett DJ-bås i Barra da Tijuca och tar på sig ett par hörlurar. Alla förväntar sig att han ska spela Rap do Bad Boy, singeln han och Edmundo spelade in på nittiotalet med refrängen:

Vi är the Bad Boys och det finns ingen värre än oss.

Rappa med oss och du ska också komma loss.

I stället mixar han in ett modernt technobeat. Romário vill se sin nattklubb som ett avstamp in i 2000-talet.

I en av soffgrupperna varmröker Renato Gaúcho en cigarr. Han är den tredje personen i »The Bad Boys«, trojkan som fortfarande äger ryktet som de värsta festprissar Rio de Janeiros fotbollsvärld upplevt sedan Garrincha. I dag är Renato Gaúcho huvudtränare i Fluminense och umgås inte lika mycket med Romário.

Vascospelaren Edmundo, Bad Boy nummer två, kommer inte till invigningen ikväll. Han undviker att synas ute efter att ha kört ihjäl tre personer på fyllan för några år sedan.

– Tjena. Allt bra?

– Visst. Allt bra, svarar Romário när jag möter honom i vimlet.

Strax därefter stöter jag åter ihop med honom och undrar om vi inte kan sätta oss ned och prata.

– Musiken är för hög, säger han och försvinner.

Jag hamnar bredvid Romários jämnåriga kusin Cleide.

– Romário är en fantastisk person. Titta bara vilken fin fest han bjudit oss på, säger hon och viftar mot dansgolvet.

I andra änden av klubben står Marcelo Gonçalves, den brasilianske mittbacken från VM i Frankrike, och pratar med den svenske Fifa-agenten Oliver Cabrera. Tillsammans tar de över brasilianska spelare till Sverige. Sedan de lärde känna varandra för två år sedan har de skickat över femton brassar till Allsvenskan.

Engelsmannen Giles Stille är i deras sällskap. Han dricker mineralvatten. Tidigt i morgon bitti ska han och Nanne Bergstrand åka till Teresópolis och titta på en av spelarna i Brancos juniortrupp. Kalmar FF:s tränarduo är i Brasilien för att leta förstärkning.

– Har du inte Nanne med dig?

– Nej, han är på hotellet och vilar. Det här är inte hans grej, säger Giles Stille.

De unga, färgade spelarna i Fluminense, Flamengo och Vasco hoppar runt på dansgolvet med blonderade brasilianskor. Kombinationen är synonym med framgång sedan Pelé gifte sig med Rosemary på sextiotalet.

Ett gäng brasilianska brats fotograferar varandra med en fotomobil. I textrutan skriver en av dem: »Vi är på Clube Move, den Kortväxtes nya disko. Fri sprit. Ha, ha« och sänder iväg bilden till sina polare.

Jag sitter i en soffgrupp och stärker mig med en sjätte gratis whisky när jag bestämmer mig.

Jag ställer ifrån mig glaset och går upp mot baren. Romário sitter i klubbens Vip-avdelning, omringad av säkerhetsvakter. Det enda sättet att ta sig in är via baren.

Jag plockar fram mitt presskort och övertygar diskplockaren att jag måste in och intervjua en av bartendrarna. Längst in i baren står ett tomt ölfat. När ingen ser på sätter jag foten på fatet och häver mig över räcket. Romário sitter i soffan närmast.

– Hallååå Romário. Allt braa?

För första gången ler Romário och ser ut att vilja snacka.

– En härlig fest, fortsätter jag och sätter mig ned i soffan.

– Ja, är det inte, svarar han och ler tillbaka.

– Jo, jag tänkte höra…

En av hans vänner kommer fram och avbryter.

– Han där kom in barvägen.

– Barvägen?

– Ja, han klev över räcket.

– Kom du barvägen? frågar Romário.

– Det kvittar väl hur jag…

– Kom du barvägen kan vi inte snacka.

– Ja men…

– Nä.

Det blir det sista jag hör från killen som saboterade en av Sveriges bästa somrar någonsin. Två enorma vakter drar mig över dansgolvet, leder mig nedför trappan och ställer mig vid utgången av Clube Move.

– Se så. Rör på dig.

Några dagar senare ringer jag upp Fluminenses pressekreterare och ber om ursäkt.

– Äsch, det gör inget. Vi blev alla fulla.

Jag upprepar mitt önskemål och hör om han ändå inte kan hjälpa mig.

– OK. Ring tillbaka om fem minuter.

När jag ringer tillbaka har han pratat med Romário.

– Har du penna och papper? Så här säger han: »Om det inte är det viktigaste målet i min karriär så är det i alla fall ett av de viktigaste. Det tog oss till finalen och vi vann det första brasilianska VM-guldet på 24 år. För mig är målet dessutom speciellt eftersom jag nickade in det. Det brukar jag inte göra.«

– Sa han inget mer?

– Jo, att han gjorde det för att glädja alla brasilianare.

HENRIK JÖNSSON

2004-01-01

Efterkommentarer publicerade i boken «

I dag har Romário lämnat Fluminense och spelar åter med sin moderklubb Vasco da Gama. Att dyka upp på träningar är lika svårt för honom som alltid, precis som i förväg bekräfta att han tänkt spela söndagens match. Däremot har han blivit snällare mot pressen. Att hans femte barn föddes med Downs syndrom tidigare i år, har gjort honom ödmjuk. Bara en vecka efter födslen gick han ut i direktsänd TV och sa att “Den här prinsessan är det bästa som hänt mig i mitt liv” och höll upp sin nyfödda dotter. Efter det är det ingen som skrivit ett dåligt ord mot Romário. Han har inte heller sagt något ont ord om någon.

För Branco rullar livet vidare. Senast jag såg honom var

under träningslägret i Teresópolis inför U21-VM i Holland i somras. Han stod och hängde i det brasilianska fotbollsförbundets kaffebar bakom omklädningsrummen medan hans killar tränade som vanligt på plan 4.

Jag försökte få honom att kommentera det “förgiftade” vattnet som han drack ur rivalen Argentinas vattenflaskor under den ödesdigra åttondelsfinalen mot Italien 1990.

– Ingen kommentar. Jag har slutat ge kommentarer om den händelsen, sa han och flinade.

– Hela världen vet ändå vad som hände.

– Kom igen, berätta. Hur smakade vattnet?

– Du är från Finland va?

– Sverige.

– Ja, Sverige. Tycker inte du finskor är något av det vackraste som

finns?

– En ordentlig tango med en hårdför finska är aldrig fel, försökte jag.

– Sluta. Finskor är mjuka och varma. Du har fel för dig.

Den dagen var inte den rätta att få ut något vettigt ur Brasiliens legendariske vänsterback.

Kommentera