Sällan har lucia fungerat bättre

RIO DE JANEIRO/SDS

När man får barn utomlands måste man ganska snart ta ställning till hur man vill uppfostra det. Ska jag prata svenska med mitt barn, ska vi simulera midsommar och andra svenska högtider, ska vi lyssna på Abba och läsa Astrid Lindgren? Ska vi laga köttbullar och kanelbullar? Ska pappa dricka fredagsgrogg?

Jag har varit ganska generös. Svenska pratar vi, eller rättare sagt, jag pratar svenska från första dagen. Min dotter svarar på portugisiska, även om hon är duktig på att säga «dumma pappa!», och kan uttala stavelserna i «djävla unge!» på skånska. Abba har också godkänts i hemmet. Efter att min fru sett Mamma Mia! går soundtracket på repeat. Midsommarn har vi skitit i. Finns liksom igen idé att fira att sommaren kommit när vi haft sommar hela året.

Köttbullar blir det inte så ofta. Ibland lagar vi fläskpannkaka med importerat lingon. Det går snabbare. Men vi får göra det i smyg. Griskött är inte väl ansett i Brasilien. Här finns det tillräckligt med nötkött. Astrid Lindgren är också okej. Framför allt Pippi. Ungarna på det katolska dagiset imponeras när Clara kommer i sin Pippiryggsäck och berättar om en tjej med flätor som kan lyfta en häst. Kanelbullar bakar vi då och då. Det har blivit vår kvalitetstid.

Den enda svenska högtid vi firar är Lucia. Det började med att jag fick ett utskick från svenska kyrkan i Rio. De skulle arrangera ett lussetåg. Vanligtvis brukar jag undvika utlandssvenskar i tropikerna, men bilden av en lucia i fyrtio graders värme var för bra för att säga nej till. Clara var ett år när hon var med första gången. I dag ska hon gå sitt femte luciatåg i Rio.

Svenska kyrkans lokaler är inredda i den före detta ambassadens våning, mitt på strandavenyn i Flamengo. Från balkongen har församlingen utsikt över Guanabaraviken och Sockertoppen. För att det ska hinna bli mörkt inledds luciatåget först efter 20.00. De flesta som deltar är barn till svenska företagare eller barn som antingen har svensk mamma eller pappa. Clara älskar att hålla i det levande ljuset och kan första versen, även om refrängen funkar bäst.

Jag har också, som enda sak, lyckats få med min självupptagna svärmor på högtiden. Jag sålde in lussefirandet som en katolsk helgonhögtid, vilken på omvägar tagit sig till Sverige. Hon brukar sitta på främsta raden och torka sina tårar. Min svärmor heter Lúzia i förnamn. När hennes barnbarn sjunger «Sankta Lucia» hör hon det som «Santa Lúzia», Heliga Lúzia. Svärmor inbillar sig att lussetåget är till hennes ära.

Jag har aldrig sagt något för att störa hennes bild. Efter luciatåget brukar hon vara trevlig ända fram till julafton. Annars är hennes smeknamn Pansarvagnen. Det var en kompis på besök som kom på det när han såg henne komma mot vårt hem. Vad kompisen inte visste är att min svärmor bär tandprotes. Hon har svårt för att le. En av få gånger om året då hon skiner upp är när hennes barnbarn sjunger Santa Lúzia.

Sällan har Lucias budskap fungerat bättre.

Hon kommer med hälsning om julefrid.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2009-12-13