19
mar
2005

Staty i Uruguay hedrar Palme

MONTEVIDEO/SDS

Vid en liten park längs den långa Avenida José Battle y Ordoñez i utkanten av Montevideo står ett hundratal personer och lyssnar på borgmästarens tal.

– Han var en förebild för oss alla. En av de få statscheferna som ställde upp när vi behövde det som mest, säger Adolfo Pérez Piera och går fram mot statyn.

Han tar ett kraftigt tag i den ena änden av duken och rycker. Olof Palme-statyn i Uruguay är avtäckt. På dagen nitton år efter att han blev mördad i Stockholm.

– Nu är han med oss igen, säger borgmästaren och inspekterar bronsbystens inskription: ”Amigos de los Pueblos”, ”Folkets vän”.

Mitt inne i folkklungan står Uruguays nya utrikesminister med fru. De skulle egentligen inte komma med tanke på den historiska presidentinstallationen dagen efter. Men kunde inte hålla sig.

– Palme har betytt enormt mycket för vårt folk. Hade vi bara haft andra politiker i landet tidigare hade statyn varit rest för länge sedan, säger Reinaldo Gargano.

När militärdiktaturen tog det lilla Uruguay i sin klor 1973 var Sverige ett av de få länder som tog emot landets politiska flyktingar. Under en period på tio år kom flera tusen förföljda uruguayaner och bosatte sig i Sverige. Den svenske statsministern välkomnade flyktingarna och engagerade sig i demokratiutveckling av Latinamerika.

En av dem som hamnade i Sverige var musikern Carlos Clavijo. Han kom till Skåne på en av FN:s flyktingkvoter 1977 och fick ett välkomstbrev skrivet av Olof Palme i handen när han landade.

– Det kändes stort då. Men kanske ännu större nu. Vilken statsminister hade gjort så idag? säger Carlos som har brevet liggande hemma i huset i Häckeberga.

När Carlos kom till Sverige hade han suttit fängslad flera år för samröre med den uruguayanska stadsgerillan Tupamaros. I frustration över den korrupta regeringens åtstramningspolitik hade vänstergerillan genomfört bankrån och kidnappningarna för att i sann Robin Hood-anda dela ut pengarna till landets sämre bemedlade. I början av 70-talet hade Tupamaros vunnit ett sådant starkt stöd hos befolkningen att militären kände sig tvungna att slå till.

Carlos fyra år äldre bror sköts av militärpolisen med tre nackskott, han själv fängslades och hans andre bror Heber lyckades gå under jorden. Där engagerade han sig i en av gerillans politiska grenar, Encuentro Progresista, Progressivt möte, och började arbeta för att genomföra den ”uruguayanska revolutionen” på demokratisk väg, det vill säga, bryta den makten som två partier delat på sedan staten grundades 1830.

Det tog 34 år.

– Han ringde mig på kvällen när valresultatet stod klart. ”Kom, kom! Vi har vunnit”. Det var bara att boka en biljett, säger Carlos Clavijo, som rest till sitt hemland tillsammans med kompisarna Nicolas Contti och Daniel Fresia-Cox som också kom till Sverige som politiska flyktingar.

– Nu är Carlos bror invald i kongressen. Det känns stort att vara tillbaka, säger Nicolas Contti, som bor utanför Lund i ett skånskt korsvirkeshus med halmtak.

I andra änden av Montevideo, i Gamla stans hamnkvarter, ligger det uruguayanska Arbetsmarknadsdepartementet. Den nya direktören pratar flytande svenska.

– Jag var ung och fackligt aktiv. Det gillades inte av militären. En natt tvingades jag fly med min familj till Chile. När väl kuppen kom där också fick vi fly igen, berättar Julio Baraibar, politiker i MPP, ett av partierna som utgör vänsterkoalationen Frente Amplio, Breda fronten, som nu styr landet.

Han räddades på Estadio Nacional i Santiago av den svenska ambassadören Harald Edelstam och flögs till Sverige. I 16 år körde han buss för Stockholms Lokaltrafik och blev ordförande för kommunalarbetarnas avdelning tre. När situationen lättade i Uruguay, efter att civilt styre återinförts, 1985 återvände han.

– Mina barn trivdes däremot inte så bra här. De har återvänt till Sverige. Men jag hoppas de kommer tillbaka hit nu när politiken har förändrats i landet, säger den nya arbetsmarknadsdirektören.

Julio Baraibar har ett tufft jobb framför sig. Ett av Uruguays största problem är arbetslösheten. Nu har han fått den otacksamma uppgiften av president Tabaré Vázquez att skaka fram nya jobb.

– Vid midnatt i går löste vi en långvarig konflikt mellan fiskeriarbetarna och båtägarna. Det råder en optimism nu som aldrig förr. Det kommer förhoppningsvis smitta av sig på arbetsmarknaden. Fler är villiga att satsa nu, säger Baraibar, som fortfarande är svensk medborgare.

En annan som också har återvänt till Uruguay efter många år i Sverige är Susi Misa. Hon bodde 27 år i Malmö och drev bland annat restaurangen i musikhuset Jeriko tillsammans med sin son. För två år sedan sålde de restaurangen och hon köpte sig en lägenhet vid Plaza Independencia i Montevideo.

– Det är så mycket på gång här nu. Det är en fantastisk tid att komma tillbaka. Men visst saknar man vissa saker med Sverige. Hantverkarna här är förskräckliga. Inget blir uträttat som man beställt det, säger Susi Misa.

HENRIK JÖNSSON

2005-03-19

FAKTA

Olof Palme-statyn i Montevideo är gjord av den uruguayanske konstnären Carlos Medina som i elva år bodde på Bennets väg 20 i Malmö. Initiativet till uppförandet av bysten har tagits av Svensk Uruguayanska Kulturinstitutet och har bland annat finansierats genom en insamling genomförd av ABF i Dalarna och Gävleborg. Med vid avtäckningen fanns Olof Palmes kusin Thomas Palme.

– Han har ju en massa torg och gator uppkallade efter sig i hela världen. Men detta tror jag är en av de första statyerna, säger Thomas Palme till Sydsvenskan.

Den första Palmestatyn som rests utanför Sveriges gränser finns i en park i utkanten av Thessaloniki i Grekland. Statyn i Montevideo är den andre av Palme i världen.

Kommentera