1
Nov
2007

Syndens näste

BAHIA/VAGABOND

I våras begick jag två brasilianska dödssynder utan att veta om det. Jag bad min katolska svärmor att lämna vår lägenhet i Rio de Janeiro och jag åkte med min bästa kompis, som var på besök från Sverige, till Bahia. Det skulle jag inte gjort. Min brasilianska sambo hotade med separation. Ingen annan plats i Brasilien har en sådan laddad betydelse som Bahia.

När jag stötte de nyinköpta flygbiljetterna mot köksbordet och uppgivet frågade vårt hembiträde vad jag gjort för fel, varför min sambo reagerat med instinkt, svarade hon med en lärarinnas leende.

— Henrique. Du kan inte åka till Bahia. Inte med din kompis. Din bästa kompis. Det går bara inte. Du hör själv, «Bahia». Åk någon annanstans. Stränderna i norr eller söder. Men snälla, inte Bahia.

Jag förstod att jag var inne på helig brasiliansk mark.

Ingen annan delstat i södra halvklotets största land äger en tyngre mystik än Bahia. Regionen är själva urmodern i den brasilianska njutningen. Hela landets musikskatt är nedgrävd här. Brasiliens bästa författare kommer härifrån eller låter sina romaner utspelas här. Den mest exotiska maten har sitt ursprung i Bahia och framför allt, landets sexigaste män och kvinnor kommer härifrån.

På inrikesterminalen i Rio de Janeiro undrade min polare varför min sambo ställt till med en sådan scen inför avfärd. Han förstod inte hennes reaktion.

— Två gamla vänner som inte sett varandra på år. Det kan hon väl inte ha något emot?

Jag satte huvudet i händerna.

— Nej, jag vet. Fattar inte vad det var som slog slint.

När vi kom ombord på planet till Salvador hamnade jag bredvid en brasilianska från Bahia som går på klädesdesignskolan i Rio de Janeiro. Hon skrattade till när hon hörde min berättelse.

— Jag står på din sambos sida. Om jag hade haft en pojkvän skulle jag inte heller släppt iväg honom till Bahia.

Och så log hon.

— Ta det här numret och ring om ni ska hitta på något kul.

När de portugisiska sjöfararna erövrade den brasilianska kusten på 1500-talet valde de Salvador som huvudstad i den nya kolonin. Under några århundrade blev staden världens största transferhamn för slavhandeln och hundratusentals afrikaner slussades ut på sockerrörsplantagerna. Portugisernas affärsidé gjorde att Brasilien idag är det land med den största färgade befolkningen utanför Afrika.

På torget i stadskärnan Pelourinho går det att känna historiens vingslag bortom alla souvenirbutiker och sexturister. Barockhusen med sina snidade balkonger hänger över kullerstensgränderna som väller fram i ett oregelbundet nätverk. Några toppmoderna internetcaféer gömmer sig bakom kulturminnesmärkta fasader. Ett par överdådiga kyrkor skryter i guld att Unesco förklarat stadskärnan till ett världsarv.

Längs trottoaren spanar en grupp capoeirakillar efter «gringas» som kan hjälpa dem med gratis käk och några öl.

— Jag träffade en norska för ett tag sedan. Hon var generös. Jag önskade att hon skulle ta med mig till Norge. Men det ville hon inte. Vår romans var «här och nu» sa hon.

Edinilson skrattar.

— Men det gör inget. Jag har redan en ny gringa på gång.

På grannkullen Santo Antônio är livet lugnare. Hit har inte världsarvet och den efterföljande turismen nått än. För fem år sedan hyrde jag ett rum här av en dam för trettio kronor natten, inklusive frukost, när den vrålande Bahiakarnevalen var över. Nu tar jag min polare dit för att se om damen bor kvar. Huset ligger högst upp på kullen. Jag kommer ihåg att utanför stod en blå telefonkiosk som de telefonlösa hemmen använde för inkommande samtal.

— Här är det!

Vi knackar på. Ingen öppnar. Kanske är hon nere på fiskmarknaden i hamnen. Vi sätter oss och tar en kall «Skol» på hörnan. Det är nästan trettio grader och svetten rinner. Servitören är en sprallig man som gläds över att vi hittat hit upp. Han vill att turisterna också besöker hans kulle.

— Ser du klostret där nere. Det vita. Det är ett lyxhotell nu. Stjärnor från hela världen bor där, säger han och pekar.

Den franciskanska klostret från 1586 rymmer Brasiliens första slottshotell. Gästerna bor i kungliga suiter med en majestätisk patio utanför.

— Det har vi inte råd med, skrattar jag och berättar att jag hyrde ett rum på andra sidan gatan för fem år sedan.

— Dona Neiva. Hon har flyttat. Huset står tomt. Jag tror hon försöker sälja det.

Vi tar ytterligare en öl och skyndar vidare för att köpa biljetter till flygbåtarna som kör ut till paradisstränder söder om Salvador. Köerna ringlar redan långa. Fem olika bolag slåss om passagerarna. Regeln är att söka upp det bolag som har största båten för att underlätta Atlantens sjögång när man väl kommit ut ur Alla helgonaviken. Det gäller också att välja en snabb båt som kan köra ifrån sjöpiraterna.

Förra veckan bordades en båt med tjugo passagerare som tvingades lämna ifrån sig sin packning och reskassa. När väl kustbevakningen kom till platsen var den beväpnade racerbåten långt, långt borta.

— Hur står det till med säkerheten, frågar jag försiktigt kvinnan i luckan.

— Har båten komradio?

Expediten förstår att jag hört talas om rånet.

— Inga problem. Kustbevakningen patrullerar viken 24 timmar om dygnet nu. De har ingen chans. Kustbevakningen plockar upp de på radarn direkt.

Vi får platserna längst bak i den norskbyggda flygbåten och tar motvilligt emot de vita spypåsarna som personalen delar ut.

Morro de São Paulo är en turistmagnet som ligger på en halvö två timmar söder om Salvador. Ett fyrtorn reser sig från en kulle och nedanför fiskebyn ligger stränderna på rad. Vi väljer en pousada precis vid huvudstranden och sätter oss sedan på en av barerna längs promenadstråket för att kolla in folklivet.

Tre tjejer som vi såg på båten kommer upp och slår sig ned bredvid oss. De undrar var vi kommer från. Själva är de från Santiago de Chile. Två nyskilda advokater och den enes lillasyster.

— Vi har längtat så efter att komma hit. Bahia blir man aldrig besviken på, fnissar 30-åriga Paz som tagit med sin barnflicka för att ta hand om hennes och väninnans dotter.

— Vi skramlade ihop till hennes resa. Det är väl värt det. På dagarna är barnen med hos och på kvällarna tar hon hand om dem så att vi kan gå ut och roa oss, säger väninnan.

På strandens stora klubb «87 Music Bar» blandas technomusik med The Clash. Ett gäng israeler på muckarresa försvårar livet för en caipirinhaförsäljerska. De prutar och verkar helst av allt vilja bereda drinken själv. Hennes stånd i sanden invaderas av gänget. Vi håller oss utanför och går in på klubben igen.

En lokal rastafari håller hov dansgolvet. Han verka ha kontakt med andarna. Han försöker flörta upp Paz lillasyster. Det går inte. När dansgolvet tunnas ut går vi i stället ned till strandkanten. Månen lyser över Atlanten. Det är stjärnklart. Gilberto Gils «Não chores mais» dunkar soft från klubben. Det är uppdukat för ett nattbad. Men chilenskorna vägrar bada om natten.

Det struntar jag och min polare i. Vi sliter av oss kläderna och springer ut i vågorna. Plaskar och dyker. När vi lugnat ned oss och lagt oss att flyta på rygg ser vi hur tjejerna sakta avlägsnar sig från stranden.

Inte ens ett hej då.

Vi börjar prata om livet där hemma. Det har nu gått fyra år sedan jag lämnade det växande Malmö. Mycket har hänt. Med staden. Med vännerna. Med mig. Med oss. Två gamla vänner som alltid gick ut tillsammans. Delade allt. Och så plötsligt försvann jag. Flyttade till Rio de Janeiro och blev sambo med min brasilianska flickvän som jag träffat i Santa Teresa några år tidigare.

Vi kliver nakna upp ur vattnet.

Vi har mycket att ta igen.

Några dagar senare tar vi en racerbåt till den lilla hamnstaden Valença. Det täta mangroveträsket svischar förbi. Nu tar vi in Bahia. Det sjuder och luktar. Ett matstånd på kajen friterar bahiabullen acarajé och fyller med stekta pytteräkor som har så tunt skal att man kan svälja de hela. Vid ståndet bredvid säljer en stor färgad dam i vitt förkläde vatapá fylld med en röra av ingefära, nötter och kokosmjölk.

Det doftar Afrika.

Caipirinhaförsäljerskan som råkade ut för det muckande grabbgänget i Morro de São Paulo är med på båten. Hon erbjuder oss hjälp med att hitta till busstationen. Vi vill längre söderut. Jag har fått ett tips från en pålitlig vän på ön Itaparica om att det ska finnas ytterligare en halvö med paradisstränder några timmars bussresa söderöver.

Stället ska vara som Morro de São Paulo var för femton år sedan. Lugnt, vackert och oskuldsfullt.

När vi suttit en stund i skuggan på busscentralen och väntat på den annonserade bussen kommer caipirinhaförsäljerskan tillbaka.

— Jag vet att din kompis inte pratar portugisiska. Men kan du ge det här numret till honom. Han verkar så trevlig.

Hon tystnar.

— Han får gärna ringa mig nästa gång ni ska gå ut, säger hon och sträcker blygsamt över en lapp med sitt mobilnummer.

Kompisen sitter och slickar på en glass när jag ger honom lappen.

— Vem? Nä, otroligt. Jag gillade henne också. Tyckte så synd om henne när israelerna jävlades.

Han vecklar ihop lappen och stoppar den i bröstfickan.

— Kan vara bra att ha. Jag har ju inget som binder mig. Som du, smilar han.

Flera gånger har jag ringt hem till Rio de Janeiro under resans gång. Varje gång har min sambo svarat kortfattat. Hennes kokande ilska känns ända hit upp. Hon ser det som att jag är ute på ungkarlsäventyr. Att jag borde vara hemma och ta hand om familjen. Varje gång jag berättar att jag också vill ha tid till att träffa gamla vänner lägger hon på luren.

Jag har till och med försökt med att säga att det är skittråkigt i Bahia.

— Helt folktomt. Off season.

Det har inte funkat.

Sista samtalet gjorde jag på bussen från Valença ned till Camamú där det finns en båtförbindelse ut till tipset jag fått. Tjejen bredvid mig smyglyssnade på samtalet och såg min bekymrade min.

— Ta det lugnt. Hon är säkert bara orolig för att ni ska busa omkring. För många brasilianare är ju Bahia en lekplats, säger hon och blinkar med ögonen.

— Jag vet. Men jag tror hon är sur på mig för något annat. I förra veckan hade jag ett gräl med min svärmor som slutade med att jag bad henne lämna vår lägenhet.

— Vad sa du att du gjorde???

Hon lutade sig fram.

— Jag slängde ut svärmor.

— Oj då, nu förstår jag. Det kvittar hur jävlig din svärmor är. Det är bara att bita ihop. Att slänga ut henne är en dödsynd.

Det gröna kokoslandskapet glider förbi bussfönstret. Några skjul har rests vid vägkanten. Det är fattigt och enkelt. Längre fram sitter en familj och försöker sälja frukt till förbipasserande. Jag börjar ångra mig. Jag borde inte slängt ut tanten. Hade jag haft en svensk svärmor hade jag med all rätt kunnat kasta ut henne efter allt skit som hon ställt till med. Men i Brasilien, världens största katolska land, där mödrarna är heliga, upplyfta på piedestal, måste jag vara smartare.

— Köp något fint till henne härifrån och säg att du ångrar dig. Det räcker. Det gäller att spela dubbelspel. Bara bit ihop den tid hon är i er lägenhet. Sätt dig vid datorn. Gå in på orkut. Ta det bara lugnt.

Jag tackar för tipset och lutar mig tillbaka.

När vi är framme vid den lilla fiskehålan Camamú hinner vi precis med den sista båten ut till resans mål, Barra Grande. En liten by längst ut på spetsen av halvön Maraú där kronprinsessan Victorias trolovade Daniel Westling nyligen köpt upp 1 800 hektar mark tillsammans med Operakällarens ägare Alessandro Catenacci.

Det hetaste restipset i Bahia.

Ännu en tom «Skol» dras ur sitt frigolitfodral och byts ut mot en iskall flaska. Framför oss ligger Atlanten. Vågorna slår upp på stranden. Tidvattnet börjar dra sig tillbaka. Det går att skönja korallrevets former under ytan. På båda sidor om oss breder en ödslig milslång sandstrand ut sig. Kokospalmer böjer sig in mot land.

Vi ligger på varsin träbrits på Praia de Taipus de Fora och dricker öl.

Enligt brassarna en av landets tio vackraste stränder.

Fan vad härligt!

Allt strul från hemmet är som bortblåst. Vi skrattar om tider från förr. Letar efter namn på vänner vi glömt. Minns gamla fester som vi ballat ut på. Jämför vänner som det gått bra för och vänner som det gått mindre bra för. Skvallrar och uppdaterar varandra på de senaste årens händelser.

Det är så här jag vill ha det. Ut och resa och få tid till att umgås. Jag tror förhållanden behöver det. Ut och få in ny luft. Nya tankar. Upptäcka. Att jag har ett telefonnummer i fickan och att min vän också har det skadar ingen. Vi tänker ju inte ringa. Bara låta det kittlas lite.

På kvällen får vi en inbjudan till halvöns största party. Jeepar leder ut till ett plats utanför Barra Grande där det ska spelas axé hela natten. Jag känner hur Bahia flyttar in i min kropp. Jag älskar det och vet att det gäller att ta väl vara på dessa dagar för när jag kommer hem blir det till att ta fajten.

HENRIK JÖNSSON

2007-11-01

Guidedel Bahia

Resa dit

Portugisiska TAP är det enda bolag som flyger direkt till Salvador från Europa. En tur och retur från Arlanda går på 8 990 kr. Det går också att köpa en billigare biljett av brasilianska TAM till Rio de Janeiro och bekosta inrikesresan själv till Bahia. En tur och retur till Rio med TAM från Arlanda eller Köpenhamn går på runt 7 000 kr. Det finns också en möjlighet att köpa ett flygpass med TAM för 4 000 kr som gör att man även kan besöka andra ställe i världens femte största land. En inrikesresa från Rio till Salvador går annars på ungefär 3 000 kr tur och retur om man köper den i Brasilien. Andra bolag som har hyfsade priser till Rio de Janeiro är Iberia och Air France.

Resa runt

Flygbåt från färjeterminalen i Salvador till Morro de São Paulo kostar ungefär 200 kr enkel resa. Ska man vidare söderut får man ta lokalbuss som är billigt. Båtresan ut till Barra Grande från Camamú kan kosta 150 kr om man väljer snabbbåten. Den vanliga som tar över två timmar kostar endast trettio kronor.

Bo

De billigaste och bästa pensionaten i Salvador finns i Santo Antônio. Pousada Villa Carmo är ett gulligt ställe för en hyfsad peng. www.pousadavillacarmo.com.br. Priser runt 400 kr natten. I Morro de Sâo Paulo kryllar det av ställen att bo på. Vill man hyra en bungalow nära stranden är Anima ett väldigt mysigat alternativ, www.animahotel.com. Kostar ungefär 600 kr per bungalow per natt. Är man bara ute efter ett enkelt rum finns det många ställen längs stranden där det kostar under 200 kr natten. I Barra Grande är det bara att välja om man ska bo i byn eller vid den ödsliga stranden. I byn kostar ett rum 400 kronor natten på hemtrevliga Pousada dos Tamarindos, www.pousadadostamarindos.com.br. På stranden är Pousada Taipú de Fora ett fint alternativ. www.taipudefora.com.br. Cirka 500 kronor natten.

Äta

Det baianska köket är ett myller av häftiga kryddor. Fiskgrytan «moqueca» får inte missas. Äts bäst på en strandbar när solen är på väg ned. Obs! Tar alltid lång tid att laga. Beställ i förväg. I Salvador äter man en sofistikerad fiskgryta på Yemanjá, Avenida Otávio Mangabeira 4655. I Morro de São Paulo är fiskrestaurangen Club de Balanço vid den «andra stranden» ett bra val. I Barra Grande får man en excellent tre rätters meny på Jazz Café vid båtbryggan. Annars är det billigt, spännande gatukäk som gäller i Bahia.

Nöjen

I Salvador finns det en hel del mysiga barer i Pelourinho. Även i Morro de São Paulo är det gott om alternativ. Den självklara mötesplatsen på natten är «87 Music Club». I Barra Grande är nattlivet lugnare såvida man inte är där en lördag och kan gå på byns axé- och forrófest.

Stränder

Bästa stränderna i Salvador ligger på ön Itaparica, tjugo minuter med båt från båtterminalen i centrum. Stranden i Mar Grande är mer tempo. Barra do Gil är lugnare. I Morro de São Paulo är den «femte stranden», kallad «den sista stranden», den bästa.

Utflykt

Finns det tid och möjlighet är härliga Itacaré ett underbart ställe att slappa en helg. Här har både Tomas Ledin och Björn Ulvaeus köpt varsin villa. Lättast att ta sig dit är genom att hyra en plats i en  fyrhjulsdriven jeep från Barra Grande. Pousadan «Sítio Ilha Verde» är ett gästfritt ställe som man kommer få svårt att lämna,  www.ilhaverde.com.br. Rum från 400 kr natten.

Internet

www.bahia-online.net (musik och diverse)

www.emtursa.ba.gov.br (Salvadors officiella turistbyrå)

www.barragrande.net

www.itacare.com

Guider

Lonely Planets och Frommer´s guide till Brasilien har det mesta om Bahia.

Mer att läsa

«Gabriela, nejlika och kanel» är en mustig roman om den brasilianska bahiadrömmen av Jorge Amado, Brasiliens avlidne eviga Nobelpriskandidat.

Missa gärna: Salvadors bakgator där det är lätt att bli av med sina saker.

Missa inte: Fisk- och räkgrytan «moqueca» med tomat, lök, paprika och palmolja som kokas i kokosmjölk med korianderblad.

Vagabond-snabbfakta

Bahia

Riktnummer: 71

Invånarantal: 14 miljoner (till ytan stort som Frankrike)

Visum: Nej

Regnperiod: De säger att det kan regna i juli, annars är det tropisk, fuktig, mycket fuktig, värme året om.

Högsäsong: December till mars

Bäst tid att resa: Året runt

Valuta: Real, en real är 3,5 kr.

Tidsskillnad: – 3 timmar när Sverige har vintertid och Brasilien sommartid. Annars -5.

Tre andra tips till Bahia

Trancoso – en hippieby som växt till sig och erbjuder de bästa ravefesterna i Bahia. Moderna stadsmänniskor från São Paulo dansar med europeisk backbackerklass. Ligger i södra Bahia, några mil från den exploaterade charterorten Porto Seguro.

Costa de Sauípe – högklassisk internationell turism på all included hotell. Smekmånadsstämning med milslånga kokosstrander. Ligger en timme norr om Salvador.

Chapada Diamantina – ett fräckt naturreservat i Bahias inland som påminner om Grand Canyon. Ekoturism på högsta nivå med vandringar, bergsklättringar och forsrännande. Toppen Pico do Barbado mäter 2033 meter över havet.

Kommentera