2
Feb
2002

Världsmöte i Brasilien ger hopp åt sociala rörelser

PORTO ALEGRE/SDS

Militärpoliser med onumrerade hjälmar står uppradade på en sidogata som så många gånger förr i Latinamerika. Tårgasgevären är laddade. Batongerna hänger i händerna. Benskydden är på. Det är dags för den första manifestationen under världskonferensen World Social Forum i Brasilien.Poliskommissarien João Batista lovar att de ska hålla sig lugna.

– Händer något är vi däremot beredda, hälsar han.

På Largo Glênio Peres finns demonstranterna. De är många. Det räknas att över 30 000 anlänt till den konferensen som alltmer ser ut att bli en konkurrent till World Economic Forum som pågår i New York. I fredags landade Världsbankens vice ordförande Mats Karlsson i den sydbrasilianska miljonstaden för att delta i mötet.

– En vibrerande internationell debatt är oerhört aktuell. Det är nu vi ska samlas och debattera våra olika sätt att se på saker, sa han vid ankomsten.

På nästa plan som anlände till Porto Alegres flygplats satt Portugals före detta president och premiärminister Mário Soares och FNs chefskomissionär för mänskliga rättigheter Mary Robinson. De har tidigare år följt händelserna vid World Economic Forum i Davos. I år har de valt att åka till Porto Alegre.

Demonstrationståget börjar formeras. I täten kör de jordlösa böndernas lastbil upp och ställer sig. De spelar ”Guantanamera” och viftar med revolutionära flaggor. Bakom grupperar sig den nya rörelsen ”Marcha Mundial ao Muro de Vergonha – 2003” (Världsmarsch mot skammens mur 2003). De förbereder sig för nästa års vandring som ska avgå från Kanada i norr och Argentina i söder för att mötas vid den mexikanska gränsen. Anledningen är att kritisera USAs vilja att släppa ekonomier fritt över gränser i Amerika, men inte människor.

Grundarna av World Social Forum kommer i ledet efter. De håller den officiella banderollen framför sig – ”Um Outro Mundo é Possível” (En annan värld är möjlig). De ler. Det är andra gången som världskonferensen arrangeras i Porto Alegre. Förra året kom 4 000 delegater. I år ringlar följet längs med hela Porto Alegres innerstad och ut mot förstäderna.

– Det är så många känslor som surrar i mig nu, berättar Oded Grajew, grundaren av WSF. När jag fick iden framför TVn på ett hotell i Paris efter att ha följt världens mediers rapportering från Davosmötet 2000 kändes det som en galen idé. Men jag tyckte det var fel att man skulle prata om globaliseringen i en avskild skidturistort i Schweiz. Det är inte där man ser konsekvenserna av den. Det gör man däremot här i Brasilien.

Oded Grajew är född av ryska judiska föräldrar i Palestina men lämnade landet efter att staten Israel bildats. Han har växt upp i Brasilien och bor nu i São Paulo där han startat Instituto Ethos – en organisation som försöker få företag att ta ett större socialt ansvar.

– Mary Robinson har intresserat sig för vårt arbete. Hon ringde mig i dag. Vill att vi ska träffas i morgon. Är hon lika intresserad som hon lät på telefon så tror jag vi kan börja uträtta saker, säger han och tar sin fru i hand och fortsätter i demonstrationståget.

På trottoaren står Porto Alegres invånare i eftermiddagssolen och följer nyfiket invasionen av deras stad. 16 000 hotellbäddar är upptagna. En improviserad campingplats hyser ytterligare 12 000 deltagare. Resten är inackorderade hos familjer eller fått ta in på hotell i den närliggande staden Novo Hamburgo.

– Jag var först rädd. Man har ju sett hur sådana här demonstrationer kan gå till. Men den här får mig istället att känna mig stolt och viktig. Världen tittar på oss, säger Maricia Guinha Carneiro, 65-årig hemmafru i Porto Alegre.

Framför henne tågar representanter från 3 507 olika organisationer. Alla med sina egna banderoller. Attacrörelsen och yrkesfiskarnas världsorganisation blandas med Kanadas arbetarkongress och internationella miljörörelser. 107 länder är närvarande. De stenkastande demonstranterna från Genova och Göteborg lyser däremot med sin frånvaro.

Cederic Clerin, en 23-åring från Paris, som tidigare varit med vid våldsamma demonstrationer har åkt hit med sina kompisar.

– Man måste skilja på anledningarna. I Seattle och Genova fanns vi med för att stoppa saker. Här är vi för att bygga.

Demonstrationståget anländer till festplatsen. De latinamerikanska flaggorna vajar i numerärt överläge i folkhavet. Här syns färgerna av det förödmjukade Argentina, det dollariserade Ecuador, det lurade Guatemala och det bortglömda Uruguay. Länders respektive banderoller riktar alla kritiska slagord mot den handelsunion som bland annat USA vill införa på den amerikanska kontinenten, kallad FTAA, Free Trade Area of the Americas.

– Hur ska vi kunna konkurrera med USA, frågar sig Gonzalo Casa Romero, från det ecuadorianska bondeförbundets södra distrikt i Quito. De vill inte ens diskutera att släppa sina subventioner för deras inhemska jordbruk. Hur ska vi då kunna hävda oss? Och deras valuta är för stark. När vi knöt sucren till dollarn stod kursen i 4 500 sucres. Nu två år senare kostar en dollar 25 000 sucres. Jag tror inte den där handelsunionen blir bra för oss.

En annan som inte tror på handelsunionen är den 72-årige regimkritikern Noam Chomsky från USA. Han har gått hårt åt sitt eget lands strävande i Latinamerika. Tidigare under dagen höll han World Social Forums hittills mest välbesökta presskonferens och kommenterade globaliseringsdebatten.

– Det är dags att börja kalla saker vid sina rätta namn. Vi är inga antiglobalister. Vi är globalister. Vi är för en globalisering och har alltid varit. Ända sedan fackföreningsrörelsen spred sig över världen har det funnits en internationell strävan att organisera sig globalt. Det är i New York som det hålls ett antiglobaliseringsmöte. Det är där antiglobalisterna sitter. Det är de som hindrar en internationell samhällsutveckling.

Den indiske delegaten Dhirubhai Sheth, som jobbar vid Centre for the Study of Developing Societies i Delhi, håller med.

– Vårt största problem är att världen inte globaliseras. Att det hela tiden byggs upp nya monopol. Vi har jättesvårt att komma in på världsmarknaden. I flera år har vi försökt att, till exempel, sälja lakan och örngott till USA. Men vi släpps inte in på marknaden. Det gör oss fattiga.

Vid ett matstånd i utkanten av festområdet står poliskommissarien João Batista och tuggar på ett grillspett tillsammans med några kollegor. Handskarna är av. Hans onumrerade hjälm hänger i bältet.

– Hände det något?

– Nja, ett övergivet kontorshus blev ockuperat och ett gäng barrikaderade bankgatan i centrum. De brände en flagga med dollarn på och en flagga med euron på. Det var allt. Vi behövde inte ens ingripa.

World Social Forum går idag in på sitt tredje konferensdygn. På programmet står bland annat ett seminarium där representanter från Attacrörelsen världen över ska träffas och diskutera om rörelsen ska utföra ett gemensamt manifest. Det är första gången som representanter från de trettiofem länderna där Attac idag finns etablerade ska samlas. Det senaste tillkomna medlemslandet är Japan. En av frågorna som den internationella Attacrörelsen driver är förslageÊt om införande av skatt på valutaspekulationer, den så kallade Tobinskatten.

På tisdag avslutas World Social Forum i Porto Alegre med ett tal av den portugisiske författaren och nobelpristagaren José Saramago.

HENRIK JÖNSSON

2002-02–02

Kommentera