Avrättad av misstag

GONZAGA/CAFÉ

Jean Charles de Menezes förstod aldrig att han var dömd att dö. Plötsligt blåstes hans huvud bort av sju dumdumkulor från nära håll. Men Menezes var ingen terrorist – bara en vanlig elektriker på väg till jobbet. Mördarna: en specialstyrka från Scotland Yard. Cafés Henrik Jönsson berättar om rättsskandalen som upprör ett terrordrabbat London.

Jean Charles de Menezes hoppade av bussen och gick in på tunnelbanestationen i Stockwell. Han tog som vanligt ett ex av Metro, lät månadskortet passera biljettspärren och åkte nedför rulltrappan. Inte ont anande om att han skuggades av brittisk spaningspolis sprang den brasilianske elektrikern efter tåget som löpte in på perrongen och satte sig vid en av fönsterplatserna.

Han var på väg till jobbet i Kilbury.

Utanför tunnelbanestationen anlände samtidigt Scotland Yards försenade insatsstyrka «CO19». De tjugo civilklädda poliserna hoppade över spärrarna och sprang nedför rulltrappan. När de rusade in i tunnelbanevagnen skrek en av poliserna «Down, down! Police!» och riktade sin automatpistol mot den 27-årige brasilianarens huvud. Jean Charles de Menezes fattade ingenting och reste sig upp.

Han trycktes snabbt tillbaka i sätet av en av spaningspoliserna.

Från trettio centimeters håll sköts han i huvudet av sju dumdumkulor. Ett annat skott av den förbjudna ammunitionen träffade axeln. Tre andra kulor for vidare i vagnen. När polisen vände på den livlösa kroppen, som trillat ned på tunnelbanegolvet, insåg specialstyrkan att det inte var den terroristmisstänkte somaliern Hussain Osman de skjutit. Under jeansjackan fanns en blodig t-shirt. Inte ett armerat sprängmedelsbälte.

När nyheten nådde «Gold command» på Scotland Yards högkvarter i London kallade rikspolischefen Sir Ian Blair till krismöte. I ett desperat försök att förhindra att information läckte ut bad han det brittiska inrikesdepartementet om tillåtelse att försena rapporten om att en oskyldig dödats. Han ansåg att utredningen kunde störa den terroristjakt som pågått i London sedan bombattacken den 7 juli 2005, två veckor tidigare.

— Som jag förstått situationen följde inte mannen polisens order och vägrade att stanna. Hans kläder och beteende på stationen väckte också misstankar, sa Sir Ian Blair som förklaring dagen efter incidenten.

Mörkläggningen av Scotland Yards värsta misstag hade inletts.

Familjen Menezes hem i Brasilien ligger ensamt i en grön dal 22 kilometer från den lilla byn Gonzaga i jordbruksdelstaten Minas Gerais. Grusvägen som leder till familjens hus är oframkomlig med bil efter de senaste veckornas regn. Enda sättet att ta sig fram är med off-road motorcykel. Kor och hästar springer fritt på fälten medan vi styr genom det brasilianska landskapet. Idyllen böljar fram över kullarna.

Det var här Jean Charles skulle köpa sig en boskapsfarm när han sparat ihop tillräckligt med pengar i London.

Hans 60-åriga mamma stödjer sig i dörröppningen.

— Är det inte varmt i dag, säger Maria de Menezes och går in i huset byggt av lera.

För tre år sedan förolyckades Jean Charles 20-åriga kusin Gierson när ett brobygge, som han arbetade vid i Portugal, kollapsade. Som om det inte var nog fick Jean Charles 67-årige far, Matozinho, nyligen beskedet att han har cancer i prostatan. När Gonzagas borgmästare stannade sin svarta bil utanför familjens hus en varm eftermiddag i slutet av juli förra året behövde familjen goda nyheter.

— Det svartnade för mina ögon. Jag kände «jag klarar inte det här. Jag klarar det inte. Inte det här också», säger 60-åriga Maria och sätter sig ned i hemmets soffa.

Borgmästaren i byn Gonzaga hade varit förutseende och tagit med sig byns enda läkare. Hon gav Maria lugnade och stannade hos det gamla paret tills den första chocken lagt sig. Fortfarande tar Jean Charles mamma Diazepam dagligen för att dämpa sin ångest. Matozinho har också svårt att komma över omständigheterna som ledde till hans yngste sons död.

— Till vilken nytta? Till vilken nytta? Vad hade han gjort? Han bara åkte ned för den där trappan och kom in i tåget och så kom den där insatsstyrkan fram, vem vet egentligen vem av dem, och drog fram sina pistoler och sköt, säger Jean Charles pappa i soffan bredvid sin fru.

Flera gånger har Scotland Yard försökt att tysta ned eller förvränga händelsen för familjen. Endast en vecka efter dödsfallet reste ett av Scotlands Yards högsta polisbefäl, John Yates, till Gonzaga för att förhandla med Jean Charles föräldrar. Han kallade till sig familjen till borgmästarens kontor och erbjöd dem en check på 210 000 kronor.

— Det var på måndagen. Vi hade begravt vår son på fredagen. Jag tyckte det var så osmakligt att komma med ett sådant förslag då. Vi tackade nej till deras pengar, säger Maria de Menezes.

Från Rio de Janeiro är det arton timmars bussresa norrut för att komma till byn där Jean Charles är uppväxt. Det krävs tre byten. På den nästsista bussen från centralorten Governador Valadares står det «100% Jesus» på dörren. Bygden är som Småland för hundra år sedan. Nästa varje familj har en son eller dotter som bor i utlandet och skickar pengar hem.

Det var när hyperinflationen slog till i Brasilien i början av nittiotalet som många tvingades att emigrera härifrån. Det gick inte längre att lita på sina små besparingar och på vad jorden gav. Inflationen låg på flera tusen procent om året och den som inte hade sparat i dollar eller annan utländsk valuta blev fattigare och fattigare för varje natt. En av de värst drabbade regionerna var den kustlösa delstaten Minas Gerais.

För att överhuvudtaget klara familjeförsörjningen började bygdens söner ta sig till USA i jakt på utländsk valuta. Många hamnade som byggnadsarbetare i New York, Houston eller Philadelphia. De döttrar som gavs tillåtelse att lämna det strängt katolska Minas Gerais fick jobb som hembiträden eller barnflickor i Florida och Kalifornien. På kort tid blev brasilianare från Minas Gerias den största emigrantgruppen, förutom mexikanare, som illegalt försökte ta sig över gränsen till USA.

Även Jean Charles de Menezes, som växt upp utan varken el, teve eller telefon, försökte ta sig till USA. Men när hans visumansökan avslogs hade han varken råd eller mod att betala «coyotes» för den riskfyllda operationen att ta honom över gränsen. Sommaren 2002 reste Jean Charles de Menezes i stället till London som turist och lyckades skaffa sig ett studentvisum. Han tog en fyra månaders intensivkurs i engelska och flyttade in i samma lägenhet som hans två kusiner, Vivienne och Patrícia, hyrde i Tulse Hill i södra London.

Livet lekte och Jean Charles skickade brev hem till sina föräldrar.

— Jag älskar verkligen England. Allt är så vackert här. Allt fungerar. Till och med poliserna är hyggliga, skrev han.

Efter två år i London kom han tillbaka för att träffa sin familj. Med sig hade han ett klistermärke av Union Jack som hans bror Giovani stolt klistrade på motorhuven till sin bil. Efter en kort semester i Brasilien berättade Jean Charles för sina föräldrar att han ville tillbaks till England. Tre, fyra år till skulle han ge London och möjligheten att arbeta ihop tillräckligt med pengar för att förverkliga sin dröm om att köpa en liten boskapsfarm i dalen där han växt upp.

Väl tillbaka i London gick hans visum ut och Jean Charles hänvisades till den svarta marknaden. Eftersom han hade en passion och fallenhet för elektronik (hans mamma tvingades sälja ägg på marknaden i Gonzaga för att försörja hans första brevkurs i elektronik) började han frilansa som elektriker. Han pratade bra engelska, nästan utan accent, och fick snabbt flera uppdragsgivare.

Hans strävan gick i alldeles rätt riktning när London drabbades av terrorattacken den 7 juli förra sommaren. 52 personer dog i fyra simultanattacker mot stadens kollektivtrafiknät. För att lugna sin familj ringde Jean Charles hem till närmsta granne som har telefon i byn. Han ville att någon skulle ta sig ut till hans föräldrars hus och meddela att han var okej.

Terrorattacken gjorde honom rädd och Jean Charles berättade för sina vänner i London att han övervägde att köpa en motorcykel.

— Det har blivit för riskfyllt att ta tunnelbanan, tyckte han.

Två veckor senare, den 21 juli, fann Scotland Yard fyra odetonerade bomber som lagts ut på olika bussar i Storbritanniens huvudstad. Återigen greps London av panik och Scotland Yard drog i alla trådar för att gripa attentatsmännen. I en av bussarna hittades en kvarglömd ryggsäck. I ytterfacket låg ett medlemskort till ett gym. Ägaren till kortet var Hussain Osman.

Hans bostad spårades till ett trevånings hyreshus i Tulse Hill.

Scotland Yard satte det röda tegelhuset på Scotia Road under bevakning under natten. I en av de andra åtta lägenheterna i hyreshuset bodde Jean Charles med sina två brasilianska kusiner. När Jean lämnade huset, på morgonen den 22 juli, för att installera ett brandlarm hos en kund i Kilbury, lade han inte märke till att en civilklädd spanare, med kodnamnet «Hotel 3», iakttog honom.

— Akta er! Han där är västerlänning. Han går beväpnad, skämtar en kille på torget i Gonzaga när jag går förbi.

De andra barnen ställer sig med öppna munnar och verkar först tro på honom. Efter Jean Charles brutala död i London drar de flesta i det lilla brasilianska samhället alla västerlänningar över en kam. Det kvittar att de själva lever i ett av världens mest våldsamma länder där polisen dagligen skjuter ihjäl någon. Det är Scotland Yards behandling av familjen de Menezes yngste son förra sommaren som byborna har på näthinnan.

— Jag förstår inte vad den brittiska polisen höll på med. De kunde ju åtminstone ha stoppat honom och identifierat honom innan de sköt. Varför lät de honom gå ned i tunnelbanan? Då hade inte detta hänt, säger en man som sitter på en bänk vid torget.

Bakom honom reser sig en staty. Den uppfördes till minnet av när elektriciteten kom till Gonzaga den 1 mars 1980. På andra sidan torget har borgmästaren sitt kontor. Ett porträtt av Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva och ett porträtt av delstatsguvenören Aécio Neves pryder den ena väggen i receptionen. De andra väggarna är kala.

— Jean Charles var bara en i mängden som sökte lyckan någon annanstans. Hans kusiner hade åkt innan honom och lyckats förverkliga sina drömmar. Nu ville Jean Charles infria sina. Det finns tyvärr inte mycket att erbjuda dem som stannar, berättar borgmästaren Júlio Maria de Souza som styr över Gonzagas 5 713 invånare.

Trots att Scotland Yard skriftligen erbjöd sig att stå för begravningskostnaderna valde borgmästaren att ta pengarna från kommunens kassa. Han lät köpa en stor familjegrav i marmor som fraktades upp på den ensliga kullen bakom kyrkan där byn begraver sina döda. Nästan 20 000 brasilianare vallfärdade till Gonzaga för att ta ett sista farväl av 27-åringen.

— Du kunde inte gå en meter. Allt var igenproppat. Hans död rörde upp så många känslor i Brasilien. Framför allt i den här regionen där alla har någon nära som bor utomlands, berättar Geraldo, ägare till lanthandeln «Geraldos» som ligger mitt emot byns kyrka.

Efter begravningen rördes känslorna upp än mer. De uppgifter som Scotland Yard presenterat visade sig vara falska. Jean Charles var inte klädd i en dunjacka när han sköts. Han var klädd i en enkel jeansjacka. Han hade inte heller uppträtt misstänksamt och hoppat över spärrarna till tunnelbanan. Lugnt hade han satt in sitt månadskort och betalt för sin resa. Den som hoppat över spärrarna var «Hotel 3».

— Jag kommer aldrig att förstå vad som egentligen hände. Jag kan inte fatta det. Hur kan man avrätta en person utan att ha legitimera honom först. Det är så obegripligt, säger Humberto de Menezes, en av Jean Charles kusiner.

Humberto har tidigare bott i USA och betalade 6 000 dollar till professionella människosmugglare, så kallade «coyotes», som tog honom över den mexikanska gränsen. Efter fyra år som papperslös byggnadsarbetare i Philadelphia hade han tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna återvända och förverkliga sin dröm – öppna Gonzagas första bensinstation.

Den har han drivit i sju år nu.

— Vad som plågar mig mest är att Jean inte hann fatta att han var en misstänkt självmordsbombare. Han bara satt i sitt säte i vagnen och registrerade att någon civilklädd person riktade en pistol mot honom. Jag undrar så vad han tänkte i det ögonblicket, säger Humberto och sväljer.

Jean Charles 35-årige kusin stirrar på en av sina bensinpumpar.

— Om det hade hänt i São Paulo hade jag kunnat förstå det. Vår poliskår är inget att vara stolt över. Men Scotland Yard. En av världens mest berömda och mest välutbildade poliskår. Hur kunde de göra något sådant?

Vad som hittills kommit fram från den hemliga polisutredningen är att rikspolischefen Sir Ian Blair försökt mörklägga en av de mest klantiga operationerna i Scotland Yards 176-åriga historia. Läckor från utredningen visar att anledningen till att Jean Charles från första början förväxlades med den terrormisstänkte Hussain Osman var att spaningspolisen «Hotel 3» stod och pissade när ytterdörren till hyreshuset öppnades. Han hann inte få upp sin videokamera för att filma den misstänkte och skicka bilderna vidare till spaningscentralen. I stället antog spanaren att det rörde sig om den misstänkte som lämnat huset och skuggade honom till bussen tillsammans med ytterligare en spaningspolis som fanns utposterad längs Scotia Road. «Hotel 3» säger till sitt försvar i förhören att han uppmanade spaningsledningen att «även låta någon annan ta en titt på honom».

Det gjordes aldrig.

När Jean Charles hoppade på buss 26, som går från Tulse Hill, via Brixton, till tunnelbanestationen Stockwell, ringde han sin kollega från mobiltelefonen och berättade att han antagligen skulle bli sen till jobbet på grund av alla säkerhetskontrollerna i tunnelbanan efter gårdagens försök till ytterligare ett terrorattentat. Det samtalet snappades inte heller upp av spaningspoliserna, trots att de hängde bara några meter från honom på bussen.

När det stod klart för poliserna att den misstänkte skulle hoppa av vid Stockwell station hindrade de inte heller honom från att gå ned i tunnelbanan, trots att ordern var att «den misstänkte får inte, under några som helst omständigheter, ta sig ned i tunnelbanan». Anledningen var att spanarna inte var beväpnade. Polisledningen ansåg i sista sekund att det var för riskfyllt för dem att ingripa. I stället beordrade de ut den civila insatsstyrkan «CO19». När den bromsade in utanför Stockwell station, med sina osäkrade vapen, satt Jean Charles redan i sitt säte och undrade varför dörrarna inte stängdes.

Scotland Yards agerande har väckt oro och vrede bland Londons befolkning. En riksomfattande proteströrelse «Justice4Jean» har bildats och ett massivt uppbåd av folkrättsadvokater har kritiserat Scotland Yard för egenmäktigt förfarande. Framför allt är de kritiska till den «skjut för att döda-policy» som insatsstyrkan «CO19» tilläts använda sig av.

Ingen kände till den taktiken tidigare. Den hade antagits i kölvattnet efter terrorattackerna den elfte september utan att passera varken parlamentet eller den lagstiftande församlingen. Den konfidentiella policyn döptes till «Operation Kratos», efter grekiskans «kraft» och gav Scotland Yard utökade befogenheter i kampen mot terrorismen. I hemlighet skickade polisledningen en specialstyrka till Sri Lanka och Israel för att lära sig hur man bäst handskas med det nya terrorhotet. Det var i Israel som Scotland Yard fick tipset att det är bäst att skjuta en självmordsbombare i huvudet så att han eller hon inte hinner utlösa bomben.

Det kontroversiella tillämpandet av policyn har väckt diskussioner även på politisk toppnivå. Brasiliens utrikesminister Celso Amorim har ett flertal gånger besökt London för att få klarhet i vad polisutredningen kommit fram till. Även Brasiliens president Lula har tagit upp ärendet med Englands premiärminister Tony Blair. Till och med Drottning Elizabeth har lagt sig i frågan. Vid en middag på Buckingham Palace, under Lulas sexdagar långa statsbesök i mars i år, beklagade hon «att en oskyldig dött» i terroristjakten som märkt Londons vardagsliv under det gångna året.

Trots alla välvilliga tal från Englands ledare har ändå det brittiska rättssystemets kvarnar malt långsamt. Den oberoende granskningskommissionen, som tillsattes några veckor efter de elva skotten i Stockwell, har fortfarande inte offentliggjort sin rapport. Den

enda instans som fått tillgång till rapporten är riksåklagarmyndigheten som sedan i januari i år arbetat med den slutliga juridiska analysen av det inträffade.

Försöket att mörklägga alla misstagen som ledde fram till incidenten har ändå misslyckats. Självaste Scotland Yard är splittrat angående ansvarsfrågan och det finns de inom kåren som tycker att ledningen borde ta ansvar för alla de felsteg som togs. De skäms över den klantiga operationen och har valt att läcka information till media som klargör hela händelseförloppet.

En av de första som valde att läcka var en kvinnlig polis på Scotland Yard. Hon hade retat upp sig på det planterade ryktet att Jean Charles skulle varit klädd i dunjacka mitt i sommaren när han sköts. Hon distribuerade ut kopior på bilderna som togs i tunnelbanevagnen till brittiska journalister. På fotona syns Jean Charles ligga på mage i sin blodiga jeansjacka.

När Sir Ian Blair kom på att hon läckt entledigades hon från sitt arbete och åtalades för brott mot sekretesslagen.

— Jag tror många har förståelse för att Londonpolisen var paranoid efter de tidigare attackerna. Att de till varje pris ville undvika att ännu en självmordsbombare detonerade sig i tunnelbanan. Det berättigar ändå inte ledningen att plantera de lögner de gjort. Polisledningen måste ta ansvar för de misstag som begåtts, säger Tom Phillips, korrespondent i Brasilien för The Guardian, en av Storbritanniens största dagstidningar.

Han har mer än någon annan följt «Fallet Jean Charles» och var den reporter som avslöjade att Scotland Yard försökte muta föräldrarna till tystnad med en check på 210 000 kronor. Tom Phillips menar att rikspolischefen Sir Ian Blair borde avgå på grund av alla klantigheterna som ledde fram till att en oskyldig brasilianare förväxlades med en terroristmisstänkt somalier.

— Ian Blair bär det yttersta ansvaret. Men även spaningsledningens chef John McDowall har en tung skuld. Det var hans personal som stod och pissade när ytterdörren öppnades på Scotia Road. Även Cressida Dicks skuld måste prövas. Hon var ansvarigt befäl över insatsstyrkan den aktuella dagen och var antagligen den som gav klartecken till att använda den kontroversiella «skjuta för att döda-policyn», säger Phillips.

Först i juli i år, ett år efter incidenten, yttrade sig åklagaren

Stephen O’Doherty om fallet. Han beklagade sig över brist på bevis och sa att den enda lag som Scotland Yards agerande den 22 juli kunde prövas mot är «The Health and Safety Work Act», en gammal lag från 1974 som används när arbetsplatsolyckor ska regleras.

Den lagen kan inte döma någon enskild utan endast arbetsgivaren kan straffas. Lagen ger inte något högre straff än dagsböter.

Beslutet rev återigen upp såren hos familjen Menezes.

— Vi helt förbluffade av att de brittiska myndigheterna försöker gömma sig bakom en lag som inte prioriterar min kusins liv. Att behandla Jean som ett djur visar på en djup avsaknad av respekt, sa kusinen Patrícia Armani, som hyr lägenheten där Jean Charles bodde på Scotia Road.

Även det brasilianska utrikesdepartementet har reagerat starkt på det brittiska försöket att släta över de allvarliga misstagen som ledde fram till att en oskyldig person sköts ihjäl från trettio centimeters håll. På ettårsdagen av incidenten på Stockwell station skickade utrikesminister Celso Amorim ut ett pressmeddelande till internationella nyhetsbyråer verksamma i Brasilien.

— Vi beklagar djupt detta beslut som innebär att ingen av poliserna kommer att straffas. Den brasilianska regeringen kommer att fortsätta att söka ansvaret hos de skyldiga och följa målets alla turer för att familjen Menezes slutligen ska få total upprättelse för den förlust som drabbat dem.

Den enda möjligheten som nu återstår att få någon dömd för misstagen är om Jean Charles de Menezes föräldrar stämmer Scotland Yard för mordet på deras son. En sådan rättegång lär, enligt juridiska experter, inte leda till mer än att Scotland Yard döms till att betala ut ett skadestånd till familjen. Även om summan kan bli rekordstor har familjen antytt att de är mer intresserade av att någon blir dömd än att de får pengar som plåster på såren.

Några höns vankar in och lägger sig vid husknuten. Ljudet från den vilda landsbygden tar över kvällen och temperaturen sjunker. Det är söndag kväll i den sömniga byn Gonzaga i Brasiliens inland och det är dags för ännu en veckas arbete. Under tiden sitter Hussain Osman i ett säkerhetsfängelse någonstans i England. Han greps i Rom av 40 specialtränade italienska poliser veckan efter förväxlingen och står nu åtalad för ett av de fyra misslyckade bombattentaten den 21 juli 2005.

I tidiga förhör har Hussain förklarat sitt handlande med att han hade retat upp sig på de amerikanska och brittiska styrkornas mördande av kvinnor och barn i Irak.

— Känslan av hat och övertygelse ledde till att det var nödvändigt att sända en signal av att något måste göras, har han sagt.

För Maria de Menezes kvittar det vad Hussain hade för skäl att ta på sig en ryggsäck full med sprängämne.

Hon kommer aldrig få tillbaka sin son.

Maria ställer sig i dörröppningen och tittar ut över dalen. Det var här som Jean Charles skulle köpa sig en boskapsfarm och leva nära sina åldrande föräldrar. Med egen boskap skulle han bli oberoende från alla konjunkturer i Brasilien och leva ett enkelt, självförsörjande liv, om det så hade behövts.

— Han sa alltid att han skulle ge oss en trygg ålderdom. Nu vågar jag knappt tänka på hur det kommer att bli. Vi vill i alla fall ha rättvisa. Det är det enda jag tänker på nu. De ansvarig ska ställas inför rätta. Inte förrän det skett kan jag släppa denna tragedin, säger Maria de Menezes och går in till sin man.

Det är dags att ge honom hans medicin mot cancern.

HENRIK JÖNSSON

2006-11-01

FAKTA

Terrordåden i London

7 juli 2005

Fyra självmordsbombare detonerar sina bomber på fyra olika tunnelbanetåg i morgonrusningen i centrala London. 52 personer dör och nästan 800 skadas. Värsta enskilda attacken i Londons historia.

21 juli 2005

Fyra misslyckade försök att spränga ytterligare tåg och bussar i luften avslöjas av Scotland Yard. Ingen grips men foto avslöjar att tre av de fyra misstänkta självmordsbombarna hade påbörjat sin färd på Stockwell Station.

22 juli 2005

Jean Charles är på väg till jobbet och hoppar som vanligt på tunnelbanan på Stockwell Station. Han förväxlas med den terroristmisstänkte somaliern Hussain Osman och skjuts ihjäl med sju dumdum kulor i huvudet från trettio centimeters håll.

2 juni 2006

Scotland Yard skjuter ned ännu en oskyldig i terroristjakten. 23-åriga Abul Kahar Kalam träffas i bröstet när polisens insatsstyrka bryter sig in i hans hem fyra på morgonen i Forest Gate, sydöstra London. Han överlevde dock skottet som avfyrades från sextio centimeters håll i mörker. Återigen aktualiseras debatten om Scotland Yards vapenkultur.

10 augusti 2006

Scotland Yard avslöjar terroristplaner på att spränga ett flertal flygplan över Atlanten i luften med hjälp av vätskebomber insmugglade i handbagaget. 24 misstänkta terrorister grips i Storbrittanien. Heathrows flygplats stängs. 20 000 resväskor försvinner i kaoset.

HENRIK JÖNSSON