1
okt
2004

Brasilien på spåret

PARANÁ/VAGABOND

Djungelexpressen går genom Brasiliens regnskog. Farlig och vacker. En tågresa vi längtat efter länge. Nu sitter vi i sista vagnen. Utanför blänker den daggstänkta djungel förbi.

Det var inte så här jag hade föreställt mig det. I flera år har jag sparat ett gammalt tidningsklipp om Djungelexpressen och tänkt: Den ska jag åka någon gång. Förrförra året var jag på gång, men kom aldrig loss. Nu är jag äntligen här och kan inte riktigt ta in det. Runt omkring mig sitter uppspelta passagerare med kamera och karta i högsta hugg. Jag sitter orörlig i sista vagnen.

Det är dagen efter beskedet om att min farmor gått bort. Jag stirrar blint ut genom fönstret. Den daggstänkta djungeln blänker förbi i morgonsolen. Rälsen dunkar och det börjar bli varmt. Jag tänker på våra somrar. På hur farmor brukade ta med mig till hamnen för att köpa spätta. Hur vi panerade den och gjorde en härlig sötsur sås till. «Skånsk sky», som hon sa. Jag kan riktigt känna hur den smakar medan den brasilianska regnskogen passerar förbi.

Tjejen på sätet framför mig har dragit ned fönstret och sticker ut huvudet varje gång tåget kör över någon av stålbroarna. Nu gör hon det igen.

– Kolla! Vi är bara för högt uppe. Kolla!

Hon ställer sig på tå med axlarna utanför tågvagnen och tittar ner i dalgången. Hennes kompis vet inte vad hon ska ta sig till. Hon känner till olycksstatistiken. Att efter bron kommer tunneln. Men kompisen vägrar att lyssna. Inte förrän konduktören kommer och drar henne i tröjan släpper hon taget och sätter sig.

– Jag vet inte hur många det är som förolyckats. Men det är många. Förr var det minst ett par olyckor varje sommar, berättar konduktören och stänger fönstret.

Han började jobba på järnvägen i slutet av sjuttiotalet när den drevs av det statliga bolaget RVPSC. Biljettpriset var subventionerat och de fattiga industriarbetarna från miljonstaden Curitiba tog tåget ned till kusten för den årliga semestern. Ibland började festen redan på perrongen.

– Ett tag kallades tåget Cachaçaexpressen. Du kunde riktigt lukta dig till det. Till slut fick vi förbjuda drickandet ombord. Då ställde sig folk mellan vagnarna i stället. Olyckorna blev än värre, fortsätter han.

Idag är de flesta dödsolyckorna i området i stället relaterade till bergsklättringen. Förra året föll en lärare från New York tjugo meter ner i en ravin. Det tog räddningsmanskapet trettiosex timmar att nå honom. 29-åringen fick hissas upp i bår. Naturreservatet Serra do Mar är svåråtkomligt.

Tåget löper in i en tunnel och jag lutar mig tillbaks i sätet. Det tystnar i vagnen medan mörkret sluter sig. Endast rälsens skarvar hörs. ”Konstigt att de inte tänder belysningen”, tänker jag. ”Inte ens nödbelysningen”. Det känns läskigt. Som att färdas i en spöktunnel där varje överraskning kommer att bli på riktigt.

Vid nästa krök saktar tåget ned. Det är dags för första stoppet. Bergstationen Marumbi. Här utgår vandringsleden mot ett av Brasiliens högsta berg. Några inhemska klättrare slänger ut sin utrustning och stiger av. Jag stannar kvar ombord och kollar in den övergivna stationsbyggnaden. ”1912” står det ingraverat ovanför entrén. ”Då var farmor två år”, tänker jag.

Kvällen innan hade jag tillbringat i det italienska immigrantkvarteret Santa Felicidade i utkanten av Curitiba. Jag hade suttit på Famiglia Fandanelli och käkat en pasta som jag svär på att man skulle fått leta sig trött efter i Italien idag. En ”agnoletti vicenza” med gröna färska vindruvor, valnötter och en tjock, tjock härlig ostsås.

Till middagen hade vi beställt en Foggio Alla Badiola. Ett medelfylligt rödvin från Toscana med en förvånansvärt kort eftersmak. Det var ändå det bästa vinet jag fått i Brasilien. Sydamerikas största land har inte mycket till vinkultur att erbjuda. Jag satt där och försökte tänka klart. Bara ett par timmar tidigare hade jag tagit emot samtalet från Sverige.

Det kvittar hur rustad eller förberedd man är. Att ta emot ett dödsbesked på telefon är alltid en chock. Att ta emot det utomlands än värre. Jag sjönk ihop och kände ingen gräns för min sorg. Anders, mitt ressällskap, gjorde vad han kunde för att trösta. Men det fanns inte mycket att göra. Det var detta jag varit rädd för.

När jag tog adjö av min farmor inför mitt halvår i Brasilien kände jag på mig att något skulle kunna hända henne. Nittiotvå år har respekt med sig. Jag stod vid hissen på Limhamnsvägen och vände mig om en sista gång. Hon stod i dörren och vinkade. ”Vi ses till sommaren”, sa hon och stängde dörren.

Det blev sista gången jag såg henne.

Den välklädde servitören kommer fram till bordet och fyller på våra glas. Han undrar hur pastan smakar och vi kan inte annat än le. Efterrätten, en gräddig Pannacotta, blir också en upplevelse. Konstigt egentligen att man kan äta så bra italiensk husmanskost i Nya världen. Men så är det kanske. Det är utvandrarna som bevarar och konserverar sin kultur medan de som stannar kvar gör allt vad de kan för att förändra den.

Över en miljon italienare emigrerade till delstaten Paraná i södra Brasilien under förra sekelskiftet. De flesta var fattiga bönder från södra Italien som blivit uppmuntrade av den portugisiske kejsaren att utvandra till landet för att vitna den brasilianska befolkningen. Dom Pedro II ville göra Brasilien till ett latinamerikanskt USA.

En av de som också tog invitation på allvar var den tyske kejsaren Vilhelm I. Han såg genast en chans att tömma det brokiga Pommern och skickade över nästan hela befolkningen på båt till Brasilien. Det är därför man ibland kan stöta på tyska lingvister och antropologer på flighten över Atlanten. De söker efter spillror i den germanska kulturen som idag endast återfinns i den brasilianska delstaten Santa Catarina.

Servitören kommer fram igen. Jag passar på att fråga vad han heter.

– Alla restauranger här i Santa Felicidade är italienska. Det började med ett litet hus där borta vid vägen, säger han och pekar.

Där bodde en italiensk familj som försörjde sig med att preparera matsäckar till männen som gick över bergen. De vandrade i dagar för att komma fram till kusten med kaffet. När sedan vägen stenlagdes och transporterna började skötas med lastbil byggde familjen ut huset till en restaurang. Santa Felicidade blev sista stoppet innan den långa och riskabla färden nerför berget började.

Det börjar bli kyligt. Tåget rullar in i den sjunde tunneln och det är inte långt kvar till den högsta punkten under resan. Luften känns friskare och den kompakta gröna massan har övergått till mossklädda träd och buskar. Från fönstret har jag sett de tre topparna som utgör Marumbi.

Tjejen som tidigare stack ut huvudet så fort hon kom över någon av stålbroarna har lugnat sig och sitter nu och njuter av utsikten. Konduktören var ganska taskig mot henne. Han tvingade henne att läsa varningsskylten som sitter ovanför varje fönster. ”Du kan förorsaka olycka genom att placera huvud, händer eller andra kroppsdelar utanför fönstret. Bevara det som är ditt”.

Inte heller denna gången tänds någon belysning. Jag börjar tycka det är obehagligt och tänker på en historia som en serietecknare från Arlöv berättade en gång. Han var på resa i Latinamerika och skulle åka silvertåget mellan Chile och Bolivia. Efter några timmar kom den första tunneln. ”Konstigt att de inte tänder belysningen”, tänkte han. Det blev beckmörkt i kupén och snart kunde han känna hur olika händer sökte genom hans kropp och packning. Han höll på att bli tokig i mörkret. När tåget väl kom ut ur tunneln satt alla som vanligt i sina säten igen.

Längre fram växlar tåget in på ett sidospår. Det är dags för dagens första möte. Ett dovt muller hörs, sedan syns den svarta rökpelaren. Ett diesellok tuggar sig fram med tjugoåtta tomma godsvagnar på släp. Det har varit nere och lämnat sojaböner i Paranaguá.

Lokförarna tutar och hälsar varandra. Tidigare var de kollegor. De skildes åt när tågtrafiken privatiserades för några år sedan och gods- och passagerartrafiken delades upp i två bolag. Benedicto var en av de få som valde passagerartrafiken.

– De tjänar lite mer. Annars tycker jag det är lugnare att köra passagerare. Det var jobbigt att hantera godset. När det var bråttom kunde vi ibland koppla på fyrtio lastade vagnar. Idiotiskt. Speciellt när vi hade farligt gods i lasset. För mig är det här lättare. Som att spela kort, säger han och drar i snöret till kompressorhornet.

Jag står kvar med Benedicto i förarhytten när vi når Santuário do Cadeado. En vältilltagen bergavsats breder ut sig. I mitten finns det lilla kapellet och skylten med alla namnen. Listan är ganska lång. Ändå var det endast de omkomna ingenjörerna som skrevs upp. Rallarna, som mestadels bestod av nyanlända sicilianare, dog längs rälsen i glömska.

Femton år tog det att bygga en av Latinamerikas djärvaste järnvägar. Först slet de engelska ingenjörerna med djungeln, sedan med berget. Till slut gav de upp och åkte hem. Projektet var för riskfyllt. I stället blev det den unge färgade Rebouças från Bahia, Dom Pedro II:s hovingenjör, som fick ta över äventyret att binda samman Atlantkusten med Paranás högland.

Han lät importera ett antal större stålbroar från Belgien och lyckades därmed korta sträckningen avsevärt. De högsta passen undvek han genom att spränga sig genom berget. Efter tio års slit kunde Rebouças äntligen inviga den 112 kilometer långa järnvägen. Den enda som saknades vid ceremonin var den portugisiske kejsaren. Två år tidigare hade Brasilien blivit republik.

Benedicto stannar loket och det är fritt fram att stiga av. Jag går uppför trappan till minnesplatsen och skänker rallarna en tanke. Sedan går jag tillbaks och ställer mig vid räcket. ”Vale dos Perdidos”, ”De försvunnas dal”, breder ut sig nedanför mig. Det är vackert men kallt i skuggan. Vi har nått toppen.

När portugiser och andra kolonialiserade Latinamerika under 1600-talet täcktes hela Brasiliens kust av en bred korridor regnskog. Mata Atlântica hette den. Skogen var tjugo miljoner år äldre och hade en större biologisk mångfald än hela Amazonasbäckenet.

Efterhand som kolonisatörerna etablerade sina kaffe- och sockerplantager minskade däremot skogen. Sista dödstöten fick den atlantiska regnskogen på femtio- och sextiotalet när mahogny och jakaranda blev populära träslag i nordeuropa.

Den svenska sågtillverkaren Sandvik etablerade sig i landet och efter några decennier var den sista biten regnskog omvandlad till soffmöbler i skandinaviska vardagsrum. I dag finns endast två procent av den ursprungliga skogen kvar. En av de få bevarade fickorna längs kusten färdas jag genom just nu.

Det går snabbt. Berget planar ut och det är nästan bara raksträcka kvar. De mossklädda träden har vi passerat för mer än en timme sedan och nu skiftar landskapet snabbt karaktär. På båda sidor om spåret börjar urskogen sluta sig och jag sitter klistrad vid rutan. Jag vill se om jag kan få syn på något djur eller något annat spännande som lever här. Det går inte. Benedicto har lagt i högsta växeln.

Jag får en hastig tanke och tittar efter konduktören. Han står i andra vagnen och snackar med kollegan. De dricker mate och ser väldigt glada ut. Tjejen framför mig har somnat och de andra passagerarna ser inte heller ut att bry sig. En gång till kollar jag konduktören innan jag reser mig upp.

Försiktigt tar jag tag i spännena och lossar dem. Sedan drar jag ned fönstret. Vinden slår mot mig. Den är fuktig och varm. Nästan tjock. Nyfiket sticker jag ut huvudet och låter vinden ta tag i håret. Rälsens dunkande hörs starkare och inga tunnlar är i sikte. Det enda jag möter är regnskog.

– Det är alltså detta som är Djungelexpressen, tänker jag och andas in.

En doft av djungel och diesel sveper in i vagnen. Vad härligt att jag ändå fick tummarna loss att göra denna resa. Att jag fick se djungeln från ovan och tränga in i den bakifrån. Nu är jag så nära den atlantiska regnskogen att jag kan sticka ut händerna och känna på bladen.

På perrongen i Morretes några kilometer längre ned står ett gäng kvinnor laddade till tänderna med räfflade banankrisp, rivna kokoskakor och friterad sötpotatis. De sträcker upp sina varor mot fönstren och det är bara att välja. En del erbjuder också smaksatt, eller rättare sagt, färglagt cachaçabrännvin. Smaken kan man inte göra så mycket åt när det gäller det brasilianska sockerrörsbrännvinet.

Anders och jag tittar på varandra. Vi ser ut att ha samma fråga i skallen. ”Ska vi hoppa av?”. Vi vet att det är bara två och en halv mil kvar till slutstationen Paranaguá. Att vi är där inom en timme och att vi är inbokade på ett hotell. Men det kvittar. Morretes kolonialkåkar lockar. En av dem såg ut att rymma en bar.

Vi sliter ned packningen från hyllan och stiger ut i hettan. Kvinnorna överfaller oss med sitt naturgodis och vi tittar oss omkring. Ditåt! Med rappa steg tar vi oss över det gamla torget och ställer oss och tittar in i baren. Den är gammal och har trägolv. Byns drönare sitter uppradade vid disken.

– Det var trafiken kring invandrarna som byggde staden. Plantageägare, procentare och redare. Morretes blev sista anhalten innan den långa vandringen till Curitiba började. Här samlades krafterna, berättar barägaren glatt och öppnar frysboxen.

Han tar upp en sextiocentiliters ölflaska och häller upp vars ett glas till oss. Jag lägger märke till barens gedigna cigarettutbud. Inte en sort jag känner igen.

– De är från Paraguay. Smuggelcigaretter. Prova, skrattar en av de mest förfriskade gästerna.

Jag köper ett paket och bjuder laget runt. Morretes är en härlig by. Vi bestämmer oss för att stanna en natt och hittar ett mysigt hotell vid floden. På kvällen äter vi grillad fisk på verandan som är utbyggd över den lilla forsen. Det är bra. Det brusande vattnet håller moskiterna borta.

Nästa eftermiddag anländer vi till den historiska kaffehamnen Paranaguá. Solen steker och inte en människa är ute. Vi går på skuggsidan mot hamnen och letar efter en båt som heter Lua Cheia. Den ska ta oss till ön som alla pratat om på vår resa. Ilha do Mel. Honungsön.

På en av bänkarna i träbåten sitter tre unga norrmän. De är på rundresa i Brasilien och har precis anlänt med Djungelexpressen. I går var de i Foz do Iguaçu vid gränsen till Paraguay och åkte gummibåt under ett av världens vackraste vattenfall.

– Den turen måste ni ta. Båten kör bakom fallen. Intill klippväggen. Helt otroligt. Dånet överröstar allt.

Lua Cheia lägger ut och efter ett tag puttrar dieselmotorn mig till sömns. När jag vaknar upp en timme senare ser jag topparna av ett mangroveträsk sticka upp i viken. ”Honungsön”, undrar jag. ”Inte än”, svarar Anders och pekar snett framåt. Två pucklar höjer sig i utkanten av inloppet. På den ena syns en ståtlig fyr. Det är dit vi ska.

Några pojkar sitter och metar när en äldre grabb lunkar ut på bryggan och tar emot förtöjningstampen. Det märks att Ilha do Mel är en självsäker ö. Ingen kommer och möter oss. Inte ens utanför hamnkaféet står några och försöker tvinga på oss deras bungalows. Vi tar av oss sandalerna och följer en av de märkta sandstigarna genom tallskogen. På andra sidan ön kommer vi ut på en stor gräsplan.

Atlantens saltvatten fläktar in över land och några av byns tonåringar har delat upp i två lag. Långa skuggor faller över planen och jag bestämmer mig för att ta ett bad innan det blir för sent.

Sakta går jag ned i vattnet och ställer mig. Vågorna sköljer över benen och jag står kvar ett tag och imponeras av Atlanten. ”Vilket hav”, tänker jag och andas in. Det varma vattnet svallar över och jag kastar mig i nästa våg. Vad skönt det är att vara för mig själv igen.

I flera dagar har jag burit på sorgen över farmor. Vi stod varandra nära och dödsbudet drabbade mig hårt. Först tänkte jag avbryta resan och åka hem. Det var min första impuls. Sedan förstod jag att det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. Det var bättre jag fullföljde min resa och kom hem med nyladdade batterier.

Nu simmar jag ut i Atlanten och tänker på henne. Det känns fint. Nästan som om jag kan se henne sitta där på sin balkong på andra sidan havet och titta ut över Öresund. Jag tar några simtag till sedan kommer dem. Tårarna rinner nerför mina kinder. Ribersborgsstranden ligger där borta någonstans. Långt, långt bortom horisonten. Ändå känns det som om jag är nära. Som om havet förenar och kopplar mig samman med henne nu.

Jag flyter ut på rygg och minns mina barndoms somrar. När jag satt på farmor och farfars balkong och räknade båtar på Öresund. Det var en härlig tid. Nu är båda borta och jag är inget barnbarn längre.

Det sena eftermiddagsljuset förgyller stranden och jag tar några simtag till. Atlanten är stor och fin. Jag ligger kvar i det salta vattnet ett tag och ser solen sänka sig bortom honungsön. Det är vackert. Jag bestämmer mig för att stanna kvar några dagar till.

HENRIK JÖNSSON

2004-10-01

Guide

Resa dit

Billigast är det med Air France eller British Airways. De flyger varje dag från Arlanda och Kastrup med mellanlandning i Paris, respektive London, för mellan 6 000 och 7 000 kronor exklusive skatt, beroende på säsong. Air France flyger direkt till Rio de Janeiro, medan British Airways mellanlandar i São Paulo. Inrikesflyg till Curitiba avgår från båda Rio och São Paulo och kan bokas i Sverige. Väljer man att köpa Varigs flygpass med fem enkelresor kan man dessutom passa på att se andra platser i Brasilien för en billig peng.

Resa runt

Om man redan är i Brasilien är det enklast att ta inrikesflyget till Curitiba Det finns ett flertal dagliga direktavgångar från både Rio de Janeiro eller São Paulo att välja mellan och flygtiden är lite mer än en timme. Billigast är det inhemska lågprisbolaget Gol, www.voegol.com.br, där man kan få en tur och retur för 1 200 kr. Varig kostar det dubbla. Buss från São Paulo kostar 150 kr och tar sex timmar. Från Rio tar bussresan tolv timmar och kostar 300 kr.

Bo

Curitiba är en av Brasiliens mest välmående städer och har ett enormt hotellutbud att välja mellan. Det luftiga och trevliga Victoria Villa är fyrstjärnigt och ligger nära centralstationen på Avenida Sete de Setembro 2448, tel 0055-41-324 78 78. En natt i dubbelrum kostar 500 kr. Hotel O’Hara är ett snäpp ned i klass men ligger i en vacker kolonialbyggnad med utsikt över Praça Santos Andrade. Det kostar 250 kr för ett dubbelrum och ligger på Rua 15 de Novembre, tel 0055-41-232 6044. I Morretes finns det inte lika många hotell att välja mellan. Vi hade det bra på Hotel Nhundiaquara, Rua das Flores, tel 0055-41-462 12 28, för 150 kr natten per rum. På Ilha do Mel rekommenderas Recanto Tropical, ett karibisk träbygge i bästa bungalowstil, 60 kr per natt och person. Ligger vid Praia das Conchas, tel 0055-41-426 80 54.

Äta

I centrala Curitiba finns det inte många roliga restauranger. Bäst är den tyska tyrolerrestaurangen Schwarzwald med långa träbord och musik på helgerna. Ett tokigt Bayern i Brasilien. Rua Claudino dos Santos 63. Annars äter man bäst utanför staden. I stadsdelen Santa Felicidade ligger Madalosso som är den första italienska restaurangen som byggdes i Brasilien. I dag består den av nio salonger och är världens andra största restaurang med en kapacitet på 4 600 gäster när alla är igång samtidigt. Bäst av salongerna är ”Velho” i ursprungsbyggnaden på andra sidan Avenida Manoel Ribas. Längre ned på gatan ligger utmärkta Famiglia Fandanelli. Den är också en stor restaurang men har ändå lyckas behålla charmen kring den italienska husmanskosten. En underbar trerätters går på 200 kr med vin och konjak. Vill man komma på en bra fiskrestaurang är Peixe Frito ett fint ställe med en enorm fisk- och skaldjursbuffé för 100 kr. Ligger också i Santa Felicidade.

Nöjen

För att vara en brasilianska miljonstad har Curitiba ett ganska tråkigt nattliv. Det enda stället där det kan hetta till är vid torget Largo da Ordem eller kring Relógio das Flores. Annars är den moderna industristaden väldigt död för att vara brasiliansk. Staden har däremot ett bra kulturliv och var med till sista omgången i uttagningen om var det planerade Guggenheim-museet i Latinamerika skulle ligga. Sedermera vann Rio de janeiro, men Curitiba blev Latinamerikas kulturhuvudstad för 2003. Stadens moderna kulturhus ligger på Rua Claudino dos Santos.

Djungelexpressen

Serra Verde Express, som Djungelexpressen heter på portugisiska, avgår varje morgon från centralstationen i Curitiba. Det finns två tåg att välja med, det vanliga konventionella tåget ”Classe Popular” som avgår 08.00 varje morgon, och det lyxigare turisttåget ”Litorina” som avgår 09.00 och gör ett antal stopp längs vägen. Under lågsäsong går dock turisttåget bara om helgerna. En enkel med det vanliga tåget kostar 60 kronor. Turisttåget kostar 225 kronor men då ingår mat, dryck och guidning på fyra språk. Resan till hamnstaden Paranaguá tar cirka tre timmar. www.serraverdeexpress.com.br

Utflykter

Delstaten Paraná är en av Brasiliens rikaste med en infrastruktur som påminner om Europa. Vägarna är bra och det kan vara en god idé att hyra bil och köra runt. Foz do Igauçu, ett av världens vackraste och bredast vattenfall, ligger åtta timmars bilresa från Curitiba. När man väl är där kan man även passa på att gå över gränserna till Paraguay och Argentina. OBS! bilförsäkringen täcker inte om man kör in i Paraguay där risken är stor att man kan bli av med bilen. En annan trevlig utflykt är att åka till stränderna i den vackra delstaten Santa Catarina söder om Paraná. Badorterna Itajaí och Camboriú ligger fyra timmar från Curitiba och är två semesterparadis där  argentinare levde i överflöd innan krisen överföll dem. Florianópolis och ön Ilha do Santa Catarina med ett hundratal stränder är också ett intressant utflyktsmål. För mer upplysningar ta kontakt med turistkontoret i Curitiba, Rua Deputado Mário de Barros 1290, tel 0055-41-245 72 73.

Internet

Allmänna information på engelska om Brasilien och Paraná kan man få på www.braziliantourism.com.br. En bra sida om Curitiba, med engelsk översättning, är www.curitiba.pr.gov.br. För den som kan portugisiska är delstatens officiella hemsida www.pr.gov.br/turismo väldigt bra. Vill man veta mer om Santa Catarina kan man testa www.sc.gov.br. Bästa guiden till vattenfallen finns på www.fozdoiguacu.pr.gov.br/turismo. För att komma i kontakt med ekoturism och bergsklättring pröva www.geocities.com/gaiabrasil/en/gaia

Guider

Lonely Planets stora guide ”Brazil” är nyligen uppdaterad och har ett bra, kompakt kapitel om Paraná och Santa Catarina.

HENRIK JÖNSSON

Snabbfakta Brasilien

Yta: 8 511 965 (halva Sydamerikas yta)

Huvudstad: Brasília

Landsnummer: 55, riktnummer Curitiba 41

Invånarantal: 174 miljoner, Curitiba 1,6 milj

Språk: Portugisiska

Visum: Nej

Bästa tid att resa: Mellan december och mars är det högsäsong med mycket folk i vagnarna. Vill man ha det lugnare är det bättre att åka någon gång mellan april och november.

Valuta: Real, förkortas BRL. En real är tre kr

Tidsskillnad: – 4 timmar

Statsskick: republik med den före detta skoputsaren Lula som president

Missa inte – de friterade småfiskarna vid busshållplatsen i hamnstaden Paranaguá. Urgoda, knapriga läckerheter som gör sig bra med “pimenta” och en kall Brahma.

Missa gärna – en utekväll i Curitibas centrum. Måste vara Brasiliens tråkigaste stad. Åk till Santa Felicidade i stället.

Kommentera