28
okt
2006

«Ödmjukt erkänner jag att vi begått misstag»

RIO DE JANEIRO/POLITIKEN

När arbetarpartiets grundare Luiz Inácio Lula da Silva klev upp på den hastigt uppbyggda scenen på Avenida Paulista den 27 oktober 2002 förlöstes miljonstals brasilianare. Det som ingen trodde var möjligt blev möjligt. En niofingrad, före detta svarvare, med landets vanligaste efternamn, hade lyckats vinna över den feodala eliten som styrt Brasilien sedan republiken bildades år 1889. Lula greppade micken med sin stympade hand och skrek.

— Hoppet övervann rädslan!

Arbetarledaren träffades av ett larmande jubel från hundratusentals som rusat ut i nattens São Paulo för att hylla landets nya president och det faktum att rädselpropagandan från det koncentrerade kapitalet denna gång inte bitit på befolkningen. När valyran var över gratulerades han till och med av de gamla oligarkierna som menade att det nog ändå var bäst att landet styrdes ett tag av en man från de outbildade massorna.

Den nya presidenten sammanfattade sitt mål i en mening.

— Om jag under min mandatperiod lyckas se till att varje brasilianare får i sig tre mål mat om dagen är min livsuppgift avklarad.

Lulas första år vid makten var en enda lång, ljuvlig smekmånad. Han bankade genom reformer och lagar på löpande band. Reste jorden runt för att vinna stöd till sin kamp mot hungern. Knöt viktiga band med Kina, Indien, Mellanöstern och Afrika och enade världens starkaste utvecklingsländer till en gemensam front mot WTO, USA och Europa.

Brasilianarna hade äntligen en anledning att vara så levnadsglada som de blivit kända för.

Sedan kom raset.

En första indikation på att Lula inte var den mogna president han ville vara kom efter femton månaders regerande. New York Times korrespondent i Brasilien, Larry Rother, skrev det som ingen annan av reportrarna i presidentpalatset vågade beröra – presidentens alkoholproblem. När artikeln publicerades slog Lula fullständigt bak ut. Han försökte upphäva yttrandefriheten i världens femte största land och ville få korrespondenten utvisad.

Inte förrän justitieministern hotade att avgå lugnade Lula ned sina känslor. Att återinföra samma metoder som militärregimen styrde Brasilien med mellan 1964 och 1985 hade varit ett rejält steg tillbaka för landet.

Lulas grövsta och mest kritiserade övertramp är ändå när han blundade för vad hans partikamrater ställde till med i kongressen. För att få majoritet i den lagstiftande församlingen betalade Arbetarpartiet ut extra löner på 90 000 kronor i månaden till 72 kongressledamöter. Skandalen döptes till «Megamånadspengen» och tvingade Lulas parhästar, den inflytelserike inrikesministern José Dirceu och den framgångsrike finansministern Antônio Palocci, att avgå.

Sedan dess har ingenting varit sig likt.

I dag är Lula en sargad politiker. Han har tappat makten som Latinamerikas starka röst, han har förlorat sina partimedlemmar intresse och han hånas dagligen i pressen. Han har, i stort sett, gett vika på alla sina principer. När Lula nu försöker bli återvald för en ny fyraårsperiod på söndag har han ingått allianser med i stort sett allt från pingstvänner och liberaler till baptister och kommunister.

Han har till och med allierat sig med Sarney-klanen som styr delstaten Maranhão i nordöstra Brasilien med feodala händer.

Om Lula var det stora hoppet när han vann 2002 är han nu en kandidat brasilianaren väljer för att undvika den andra, ännu sämre kandidaten, narkosläkaren Geraldo Alckmin.

— Ödmjukt erkänner jag att vi begått misstag. Ödmjukt erkänner jag att vi gett oss in på marker som vi inte borde. Men trots alla felen som begåtts så har detta landet trots allt blivit bättre, sa Lula vid hans sista kampanjtal i fredags.

Två saker kan man säga att Lula lyckats med under sin första mandatperiod. Han har stabiliserat valutan och nått ut till den fattiga landsortsbefolkningen. När rösterna räknades från den första valomgången den 1:e oktober visade det sig att Lula vann i alla kommuner i Amazonas och i det torra, nordöstra Brasilien. I de urbana metropolerna och i det rika södra Brasilien vann han inte i en enda kommun.

Lula har delat Brasilien, men han har också infriat sitt vallöfte om tre mål mat om dagen. Förvisso med hjälp av socialbidrag. Men ändå. Ingen annan brasiliansk politiker har tidigare brytt sig om de miljontals exkluderade människorna som rör sig i det enorma landets periferi.

Och så har presidenten slutat dricka.

Sedan nyår är Lula nykter och säger sig vara starkare än någonsin att styra Brasilien framåt i ytterligare fyra år.

Enligt opinionsmätningarna kommer han vinna på söndag med 58 procent av väljarna bakom sig.

HENRIK JÖNSSON

2006-10-28

Kommentera