1
jun
2008

Mordet på Amazonas

ANAPU/CAFÉ

Varje år krymper den brasilianska regnskogen med en yta lika stor som Belgien. Bakom detta klimathot döljer sig andra brutala brott: som mordet på den 73-åriga nunnan och miljökämpen Dorothy Stang. Café åker till Anapu, djupt inne i djungeln, för att granska tragedin i skuggan av den illegala skövlingen.

Stämningen blir hotfull.

— Vad fan ska ni här och göra. Låt oss hugga ned våran egen skog. Det har ni inget med att göra.

En av bargästerna reser sig för att lugna den berusade mannen och vänder sig mot oss.

— Ursäkta. Han jobbade på sågverket tidigare. Nu är han utan jobb. Han är egentligen en fin kille.

Den nästan redlöse mannen höjer näven och skriker:

— I helvete heller!

Han knuffar oss mot dörren.

— Ut, ut, ut!

Ljuset strilar genom plankspringorna i den enkla baren byggd på en kulle. Natten är fuktig och het. Insekterna surrar kring ställets enda glödlampa. Förutom de desperata gästerna på Bar da Paz är det bara vrålaporna som är vakna i det lilla djungelsamhället Anapu i Amazonas med femtontusen invånare.

Bargästen, som räddade oss undan bråket, följer med oss ut.

— Ni måste förstå. Allt började med den här amerikanska nunnan som mördades. Hade de lämnat henne i fred hade vi kunnat fortsätta arbeta ostört, säger han och går med oss nedför kullen.

Han berättar om Dorothy Stangs trettioåriga kamp mot skogsskövlarna i regionen. Om hur nunnan utbildade befolkningen till att tacka nej till de kortvariga motorsågsjobben och uppmuntrade dem till att i stället leva av vad regnskogen gav. Det rörde upp känslorna på de stora boskapsfarmarna i Amazonas som satte ett pris på hennes huvud.

En morgon för tre år sedan sköts den 73-åriga amerikanska nunnan ihjäl av lejda revolvermän i ett bakhåll i regnskogen.

— Hennes död sabbade för alla som lever här. Myndigheterna kom hit och stängde allt. Det finns inga jobb nu. Familjer splittras. Män super. Kvinnor prostituerar sig.

Han torkar av flaskhalsen och tar en klunk av cachaçan.

— Jag tycker vi borde få hugga ned lite mer. Det har ju alla andra länder fått göra.

Innan mordet på Dorothy Stang fanns det 31 illegala sågverk i Anapu. De gick i treskift, dag som natt. Det fanns ingen ände på den europeiska och amerikanska hungern efter ädelträ. När det var som värst, år 2004, skövlades 27 429 kvadratmeter regnskog i Amazonas, en yta stor som Belgien. Pengarna regnade över sågverksbaronerna som hade tusentals anställda.

När nyheten om avrättningen spred sig internationellt vaknade den brasilianska regeringen. Några dagar efter de dödande skotten anlände den nationella insatsstyrkan i helikopter och stängde de illegala sågverken. En vecka senare kom det brasilianska lantmäteriet och konfiskerade marken från boskapsfarmarna som lejt mördarna. På ettårsdagen av mordet proklamerade president Lula fem nya naturreservat i Amazonas på en sammanlagd yta av 50 000 kvadratkilometer, större än Estland.

Resultaten av den brasilianska regeringens uppvaknande märktes redan kort efter. Efter bottenrekordet 2004 lyckades Brasilien få ned den vilda skövlingen till 13 100 kvadratkilometer 2006. Under första halvåret i fjol fortsatte den olagliga avverkningen att minska.

— Allt hände på en gång. Antagligen skämdes regeringen för att de aldrig tidigare på allvar bekämpat skövlingen, säger Padre Amaro, en radikal, katolsk präst i Anapu som arbetade tillsammans med Dorothy i tio år.

Han häller upp ett glas vatten på verandan som tidigare tillhörde nunnan.

— Det låter otroligt. Men hennes död hjälper oss mer än hennes trettioåriga kamp i livet, säger den 42-årige prästen som nu ärvt nunnans kamp.

Dagen efter tar prästen oss till den gravplats där Dorothy sa att hon ville vila i frid om mordhoten mot henne verkställdes. De höga regnskogsträden ger stigen skugga. Ändå är det varmt och fuktigt. Skogen är tät och orörd. Padre Amaro torkar svetten i pannan med en liten, broderad handduk.

— Det är alltid jobbigt att besöka henne här. Händelserna dyker upp igen. Jag kan fortfarande inte fatta hur någon kan vara så feg att de skjuter en 73-årig gammal dam med Bibeln i hand.

När han kommer fram till den vitkaklade begravningsplatsen i utkanten av Anapu faller han på knä och gör korstecknet.

— Vi brukar säga att hon är inte begravd här. Dorothy är planterad här. Och hon har redan börjat ge frukt, säger han och ler försiktigt.

Regnskogens öde har alltid legat i händerna på civilisationens framsteg. Den första kolonialiseringen av Amazonas, som utgör hälften av all regnskog i världen, inleddes under förra sekelskiftet. Upptäckten av gummiträdet lockade den tidens riskkapitalister att sätta segel uppför Amazonasfloden för att utvinna sekelskiftets mest efterfrågade råvara. När T Forden började produceras enligt löpandebandprincipen i USA var det Amazonas som ensamt levererade gummit till däcken. Gummiboomen byggde upp flera moderna städer längs Amazonasfloden och gav Brasilien enorma rikedomar. 1910 bestod inkomsterna från gummit för 39 procent av Brasiliens BNP.

Under andra världskriget blev gummit än mer efterfrågat och den brasilianska regeringen lockade hundratusentals lantarbetare  att migrera till djungeln för att tappa gummit. Men när en brittisk forskare, på order av den kungliga botaniska trädgården i London, lyckades smuggla ut några frö av det brasilianska gummiträdet var gummiboomen punkterad. Britterna odlade upp stora gummiplantager i sina forna kolonier i Asien och världsmarknadspriset sjönk. När de brasilianska nybyggarna förlorade sin försörjning spred sig dekadansen över världens största regnskog. Indianer fick inte längre leva i fred utan desperata guldletare och timmermän sökte sig uppför floderna i hopp om att finna den guldklimp eller den bit mark som skulle förändra deras liv.

Nästa kolonialiseringsvåg av Amazonas kom när den brasilianska militärregimen insåg möjligheterna att exploatera regnskogen. De  började anlägga Transamazônica, en riksväg som korsar Amazonas från Atlantkusten till Anderna. När vägen invigdes i mitten av sjuttiotalet ploppade hundratals samhällen upp längs vägen. Ett av dem var Anapu.

— Jag förstår att världen vill stoppa skövlingen. Framför allt nu med allt detta tjat om klimatförändringarna. Men vi då? Vad ska vi nu jobba med, säger Luiz Xavier, arbetslös sågverksarbetare.

Han anlände till Anapu för tio år sedan när det fanns gott om jobb. Den höga efterfrågan på ädelträ i Europa och USA krävde mycket arbetskraft. Efter två år hade han råd att bygga sig ett hus av plankor, utrusta ett kök och köpa sig en offroad motorcykel som han kunde ta sig till jobbet med.

Nu har han fått sälja motorcykeln.

— Jag har inget kvar att leva på. Min fru klagar över att hon inte har tillräckligt med mat att ge våra barn. Jag känner mig eländig, säger han och tittar ned i bordet.

Vad som oroar många är det finns tendenser att skövlingen ökar igen. Anledningen är att världsmarknadspriset på kött åter skjuter i höjden.

Brasilien har på de senaste åren blivit världens största köttexportör Kunder är de stora matvaruhuskedjorna i Europa, Ryssland och Mellanöstern. Anledningen till framgången är Brasiliens traditionella sätt att föda upp kreatur. Nötdjuren får inget konstlat kraftfoder. De strövar fritt och äter endast gräs. Det är därför den brasilianska oxfilén kallas för naturkött i handeln.

Att boskapen i sin tur äter upp naturen står inte på förpackningen.

Enligt statistik från det brasilianska utvecklingsdepartementet betar idag 73 400 000 nötkreatur i Amazonas. Det gör att det idag finns nästan tio gånger mer nötdjur än människor i världens största regnskog. Den vita tjuren har blivit det vanligaste inslaget i djurlivet i den brasilianska djungeln.

En av alla dem som dragit till Amazonas för att bli boskapsfarmare är Julio César Ferreira. Han var tidigare politiker i jordbruksdelstaten Minas Gerais i mellersta Brasilien och är uppväxt på en boskapsfarm som hans far och bror driver idag. Julio kom till en punkt i livet när han ville testa på något nytt och bestämde sig för att satsa på att föda upp boskap i Amazonas.

— Marken i Amazonas kostar en tiondel jämfört med övriga Brasilien. Men det är ett äventyr. Familjen hemma blir lidande. Jag är här fyrtio dagar, flyger hem och är med familjen i tjugo och sedan hit igen, säger han i sin fyrhjulsdrivna jeep på väg till sina marker.

Julio äger idag 12 000 hektar mark. Han har köpt marken genom ett korrumperat juristkontor i delstaten Pará som tecknar giltiga köpeavtal på tomter som egentligen inte får säljas. Marken han «äger» ingår i den jordreform som militärregimen genomförde på sjuttiotalet för att uppmuntra familjer att befolka Amazonas. Villkoret var att familjerna skulle bruka jorden och inte sälja den vidare. Om så skede skulle ägandet upphöra.

Militärregimen ville undvika markspekulationer. Men det var precis vad som hände. På grund av den utbredda korruptionen i det nästan laglösa Amazonas finns det idag flera «ägare» till samma mark. Agerandet har pågått i decennier och lett till tiotusentals markkonflikter som de senaste åren skördat över tusen människoliv.

— Jag gör bara vad alla andra gör. Jag har betalt för min mark och kan bevisa det. Om lantmäteriet vill ta tillbaka min mark får de först bevisa att mitt köpeavtal är falskt, säger han och ler.

Julio Cesar är 48 år och har snart tillbringat fem år i djungeln. Han har byggt en boskapsfarm av timret han fält och anlagt en 70 kilometer lång grusväg, som leder ut till Transamazônica, tillsammans med de andra boskapsfarmarna i trakten. Han har skövlat ungefär 50 procent av sin mark, det vill säga 6 000 hektar, även om den brasilianska miljölagstiftningen högst tillåter tjugo procent.

— Alla gör samma sak. Varför ska inte jag också kunna göra det, säger han och rättar till kepsen.

I dag har Julio cirka 600 ungtjurar på sina marker. När varje tjur nått slaktvikten på 535 kilo kommer boskapstransporten från hamnstaden Belém och hämtar djuren för export. Efter ett nyligen påskrivit handelsavtal med Libanon exporteras den brasilianska biffen levande över Atlanten på specialbyggda fraktfartyg.

Varje fartyg kan ta upp till 16 000 oxar som utför sina behov över Atlanten under den sexton dagar långa resan till Medelhavet. Väl i Libanon slaktas den brasilianska biffen genom arabisk halalslakt och exporteras vidare i Mellanöstern.

— I går sålde jag 347 av mina ungtjurar till Libanon. Det blir en bra slant. Priset på kött stiger i hela världen, säger han och tittar ut över sin boskap.

För Julio är boskap big business. Att stora delar av Amazonas kommer att vara torr betesmark om några år tänker han inte så mycket på.

— Det går inte att skydda regnskogen. Så länge det finns pengar att göra och människan låter sig korrumperas kommer skövlingen att fortsätta, säger han och rullar en cigarett.

På rum sju på det grönmålade Hotel Santa Barbara i Anapu bor Ricardo Lima. Han är 37 år och skogskövlare. Han har bott i samma rum i snart tre år och är ensam ansvarig för hundratals kvadratkilometer skövlad regnskog. Det första han gjorde när han såg oss checka in på hotellet var att gå ut till receptionisten och fråga:

— Är de från Greenpeace?

Ricardo Lima är mellanhanden som förser sågverken med timret. Han äger motorsågarna, traktorerna, de fyrhjulsdrivna lastbilarna och hjullastarna som opererar ute längs fronten. Just nu har han femton man som skövlar ett område på flera hundra hektar skog cirka 100 kilometer in i skogen från riksvägen Transamazônica.

Efter några dagars nekande till intervju ställer han till slut upp. Vi träffar honom på utomhusbordellen Rita Preta. Den största av Anapus bordeller där de lycksökande männen i trakten roar sig med regionens olyckssystrar. Baren är täckt av järngaller. Några «pistoleiros», män som försörjer sig på att lösa markkonflikter med vapen, hänger vid bardisken.

— Det är ett helvete nu. Vi går på femton procent av vår kapacitet, säger Ricardo Lima och häller upp ett glas öl.

— Vi måste vara skitförsiktiga. Minsta lilla snack som läcker ut så kommer kontrollanterna.

Förra månaden kom fyra män från Ibama, det brasilianska miljövårdsverket, och konfiskerade hans ena fyrhjulsdrivna lastbil och gav honom böter på 25 000 kronor eftersom han huggit ned mer än vad regelverket tillåter.

— Det är idiotiskt. Vi hade huggit ned lite mer än vad vi fick och så agerade de så. Förr kunde man lösa sådant på ett bättre sätt.

Vad Ricardo menar är att förr kunde man lättare muta kontrollanterna. Nu är det svårare, även om det fortfarande går. Skillnaden är att det är bara de riktigt stora sågverken som kan komma upp i de summor som kontrollanterna numera viker sig för.

— Om vi inte får fortsätta kommer Amazonas att bli rena Vilda västern igen. Män utan jobb som drar omkring. Bereda att göra vad som helst för att tjäna en slant. Mitt förslag är att vi får fortsätta, om än i mindre skala.

En av olyckssystrarna kommer fram och sätter sig i hans knä.

— Snart börjar regnperioden. Vi måste snabba oss på att få ut de sista stockarna. När regnet kommer går det inte att köra in med hjullastaren. Den fastnar direkt i gyttjan.

Uppmärksamheten försvinner och i stället tar Ricardo den unga tjejen i handen och går mot ett av skjulen som bordellmamman Rita byggt upp. Innan han försvinner i väg frågar jag honom om han inte någon gång tänkt på att han, personligen, i högsta grad är delaktig till de globala klimatförändringarna.

För första gången spänner han ögonen i mig.

— Du, du ska inte komma här och berätta för oss vad vi ska göra. Det här är vår skog. Vi bestämmer över den. Precis som alla andra länder huggit ned sin urskog har vi rätt att exploatera våran.

När skogsskövlingen var som värst i Sverige i slutet av 1800-talet reste skogsbolagen runt bland bönderna i Norrland. I ena handen hade de en hela renat. I andra handen ett försäljningskontrakt. Floderna som rann ut i Bottenviken förvandlades till enorma vägar när timret flottades ned till sågverken vid kusten. Inom kort var den svenska barrskogen ett enda kalhygge.

Brasiliens president Lula brukar ta upp exemplet med den skövlade europeiska urskogen när han går till försvar för Brasiliens rätt att exploatera sin egen skog. Trots alla alarmerande rapporter har Brasilien kvar 64,4 procent av sin urskog. Av Amazonas återstår nästan åttio procent trots en aggressiv avverkning de senaste fyrtio åren.

Av den svenska urskogen återstår idag endast 0,5 procent.

Resten är planterad så kallad industriskog som används för att framställa pappersmassa.

Ricardo Lima kommer tillbaka från skjulet. Det märks att han druckit mer.

— Ni kommer från Sverige, va? Ni kan väl ta och hälsa Husqvarna så gott när ni kommer hem. Utan deras 272 XP hade vi inte kommit en millimeter. Världens bästa motorsåg, säger och lägger upp ett gapskratt.

— Det bästa är att de släppt en ny modell nu. 390 XP. Den är Kungen över alla motorsågar. Klingan är nästan en meter! Till nästa års skörd ska jag köpa in ett helt gäng till mina gubbar.

Två timmars jeepfärd in i djungeln från Anapu, längs en dålig lerväg, finns platsen där 73-åriga Dorothy från Dayton, Ohio, morgonen den 12 februari 2005 mötte två pistoleiros som frågade henne:

— Jaså, du tycker inte om kött?

— Inte tillräckligt för att förstöra skogen för det, svarade den kortväxta nunnan.

När hon såg att en av männen tog fram en pistol, öppnade hon sin Bibel och slog upp Matteusevangeliet.

Hon läste högt ur Bergspredikan.

«Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade».

De sex skotten tog i handen, magen och i huvudet.

I dag är revolvermännen och boskapsfarmaren som lejde dem dömda till livstidsfängelse. Marken som boskapsuppfödaren Bida ockuperade är konfiskerad och uppdelad på 180 familjer som vardera fått en jordlott på tjugo hektar. Enligt bestämmelser från Ibama får familjerna odla upp en femtedel av den tilldelade marken. Resten ska bevaras.

Här bor de familjer som Dorothy kämpade för.

— Det känns hemskt att en människa ska behöva mördas för att vi ska kunna leva här, säger Joãozinho de Santos, 46 år och far till sju barn.

Han bor i en lerhydda med tak av palmblad. På tomten har han odlat upp ris, bönor och potatis. Familjen är självförsörjande. För att dra in lite pengar har han odlat upp ett hektar av kakao. Det ger honom direkt avkastning.

— Det var detta Dorothy stred för. Hon ville att vi skulle bruka jorden och använda oss av den rikedom som finns. Inte hugga ned den för att göra betesmark, säger Joãozinho och går ut för att kolla hur hans kakaoplantering klarat den senaste tidens regn.

Hans fru, Benedita, 26 år, stannar kvar i hyddan och tar hand om barnen.

— Egentligen har vi allt vi behöver här. Det enda vi oroar oss för är vad vi ska göra om boskapsfarmarna kommer tillbaka. De har redan börjat hota igen.

I förra veckan brände lejda pistoleiros ned grannfamiljens hydda på andra sidan ån.

— Vad jag hört har boskapsfarmarna kommit överens om att de ska bygga en väg som går här genom. De behöver den för att få ut sin boskap till stora vägen, säger hon och plockar fram lite ved.

Jag undrar vem som ska bygga den vägen åt dem.

— Det gör skövlarna. De har alla maskinerna. I utbyte får de ta med sig allt timret de fäller. Det är det vi kallar för det eviga kretsloppet, säger hon ironiskt och stoppar in mer ved i den öppna spisen.

HENRIK JÖNSSON

2008-06-01

FAKTA

Brasilien har världens största kommersiella boskapshjordar och står idag för två tredjedelar av världshandeln med nötkött.

2 Svar

  1. After I initially commented I seem to have clicked
    the -Notify me when new comments are added- checkbox
    and from now on whenever a comment is added I get four emails
    with the same comment. There has to be a means you are able to remove me from
    that service? Thanks!

Kommentera