«Vårt berg är på väg att dö»

KHAPI/AFTONBLADET

Lucia Quispe, 38, flätar sitt svarta hår och tittar på sin treårige son.

— När han blir stor finns nog byn inte längre kvar, säger hon och lutar sig tillbaka på träbänken till familjens lerhydda.

Framför henne står skörden samlad i tre säckar av plastväv. Lucia ska resa till huvudstaden La Paz för att sälja familjens grödor på marknaden. En säck potatis och två säckar med gröna ärtor.

— Sex månaders arbete och detta är allt. Det kommer inte att räcka till att göra vårt årliga inköp i staden, säger hon.

Hennes man lutar sig mot dörrposten och pekar upp mot Illimani, Andernas mest mytomspunna berg som sträcker sig 6 450 meter över havet. Glaciären på toppen håller på att försvinna.

— Det kommer allt mindre smältvatten. Våra odlingar torkar, säger Marcelino Quispe, 51 och visar en tunn bäck som passerar deras mark.

— Tidigare var den fylld till bredden. Vi kunde leda in vattnet till våra odlingar. Nu blir det bråk i byn om man gör det. Folk har börjat slåss om det lilla vattnet vi har.

Förändringarna i jordbruket märktes för några år sedan. Potatisen angreps av skadeinsekter som tidigare inte nått bergsbyn Khapi, som ligger högt upp i en av dalarna som förser huvudstaden med grönsaker. Nästa tecken var att solen brände den gröna potatisblasten så att den vissnade. En del av bönderna började få hudeksem. När regnet inte längre kom under regnperioden förstod byn att något var på tok. Först trodde invånarna att offringarna till indianguden Pachamama, Moder jord, inte gjorts på rätt sätt. De trodde att guden hämnades genom att inte ge dem något vatten. Inte förrän en vatteningenjör kom till byn fick bönderna veta att regionen drabbats av något som kallas «global uppvärmning».

— Jag förstod ingenting. Hur kan andra länders fabriker påverka våra berg? Vi har ju levt på samma sätt i alla år. Vi smutsar inte ned, kör inte bil och har bara haft elektricitet i tio år, säger Lucia Quispe och knyter sjalen om ryggen där hennes man ska placera potatissäcken.

— Det känns så orättvist. Vi har inte bidragit till klimatförändringen. Ändå är det vi som drabbas mest.

Byn Khapi ligger på 3 600 meters höjd i Anderna och har tidigare ansett ha ett privilegierat läge eftersom byn är placerad vid foten av Illimani. Varje år håller byn en högtid för att Illimani, som betyder Gyllene örnen på indianspråket aymara, ska skänka smältvatten till odlingarna på bergsluttningarna. De snöklädda bergssidorna, som täcker de fyra topparna, kallas «poncho blanco», den vita kappan. Under de senaste åren har kappan blivit en halv kilometer kortare. Forskningar visar att den kompakta ismassan krympt fyrtio procent i volym sedan 1975.

— Du ser de grå fälten som täcker sidorna, säger 38-åriga Lucia Quispe och pekar.

— Där var glaciären när jag var liten.

Nu är bergsväggarna kala.

— För oss är Illimani allt. Vi pratar till berget och hör hur det mår. Nu håller berget på att dö. Jag känner det på mig, säger Lucia Quispe och tar på sig sitt klassiska plommonstop.

Hon vill vara fin när hon ska åka till storstaden.

Vi vandrar tillsammans ned mot byns torg. Utanför kyrkan sitter ett tiotal familjer som också ska till miljonstaden La Paz för att sälja sin skörd. Isacc Callizaya, en 48-årig bonde, öppnar en av sina fyra säckar med potatis.

— Titta här! Små kulor är vad det är. Vem vill betala ordinarie pris för småpotatis?

— Det är inte bara smältvattnet som sinat. Även regnet har slutat falla. Nu skulle det egentligen vara regnperiod, säger han.

För bönderna på höglandet, där nästan en tredjedel av Bolivias tio miljoner invånare, lever, har klimatförändringarna även lett till att skördetiden förändrats. Bönderna vet inte längre när de ska sätta sin potatis. Tidigare gjorde de det under våren och skördade under sommaren. Men när regnet inte längre kommer under sommaren växer inte potatisen. De måste hitta en ny årstid att sätta sin potatis.

— All vår kunskap har gått i arv från våra förfäder. Vi följer en cykel som inte ändrats på tusen år. Men nu kan vi inte längre rätta oss efter den, säger Isacc.

När lastbilen kommer slänger familjerna upp sina säckar på flaket. Lucia Quispe hoppar upp och tar med sin treåriga son i knäet. Han får följa med på resan som innebär en övernattning på flaket innan marknaden öppnar nästa morgon.

— Det är bättre att han är med mig. Min man måste ut på fältet och jobba i morgon. Om det mot förmodan regnar så måste han ha bevattningskanalerna grävda. Annars rinner bara vattnet i väg.

Bolivia är det land i Sydamerika som drabbats värst av klimatförändringarna. Anledningen är att en stor del av landet ligger på en högplatå som sträcker sig mellan 2 000 och 4 000 meter över havet. Vid kusten har den globala uppvärmningen höjt temperaturen med en grad. På högplatån, som ligger närmare solen, uppskattar lokalbefolkningen att temperaturen höjts med fem grader. Det gör att malariaflugan, som tidigare endast hållit till i låglandet, börjat trivas i Anderna. Men byarna har varken medicinen eller kunskapen som krävs för att bota malaria. I indianbyn Tuntunani, som ligger på 2 300 meters höjd, dog fem personer förra året.

Fördelen med det förändrade klimatet är att bönderna kan odla grödor som aldrig tidigare trivts på höglandet. I Anderna växer det numera äpple, päron och persikor.

— Men det kompenserar inte. Även fruktträd behöver vatten, säger Lucia som redan sett sina döttrar försvinna.

— Pilar var femton när hon flyttade till Brasilien. Cristina var lika gammal. Nu jobbar de inom textilindustrin i São Paulo. De har det bättre där. Vi har ingen framtid här.

Byborna på flaket nickar. Alla har någon familjemedlem som flyttat till Argentina, Brasilien eller Spanien. Främst är det kvinnorna som migrerar. De flesta får jobb som hembiträden, sömmerskor eller städare. De som inte har pengar till flygbiljetten hamnar i förstaden El Alto, som ligger på en platå ovanför huvudstaden. Den har blivit som en enda stor favela med nästan en miljon invånare. El Alto håller på att växa om La Paz.

— Om ingen hjälper oss med att bygga dammar och bevattningskanaler som tar vara på det lilla vattnet vi får kommer byn att försvinna. Våra ungdomar vill inte stanna kvar och kämpa, säger Seferino Cortez som sitter med i byrådet.

Längre ned i dalen arbetar hela familjen Perez med sina blomsterodlingar. De brukar använda vattnet från floden Abajo som rinner i dalen. Men trots att det är regnperiod har den tidigare så breda floden torkat ur. Familjen tvingas nu använd avloppsvattnet från La Paz till att odla sina röda nejlikor.

— Det är ju blommor. Igen ska äta dem, säger Barbara Perez, 52, och ler.

Hennes problem är ett annat.

— Solen har blivit så stark de senaste åren att den bränner nejlikorna. Bladen blir vita i stället för röda. Och det är inte bra. På marknaden vill kunderna bara köpa röda nejlikor.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2009-12-18

FAKTA

För att uppmärksamma världen på hur klimatförändringen slagit mot Bolivia har bolivianska miljöorganisationer och sociala rörelser gått samman och startat en tribunal för klimaträttvisa. I höstas hölls den första rättegången där en jury simulerade en dom som höll den rika världen ansvarig för vad som drabbat Bolivia.

— Det är ingen tribunal i juridisk mening, men i moralisk. Vi vill visa att det finns de som bär på klimatskuld, säger Cintia Vargas, 29, på den bolivianska organisationen Água Sustentable (hållbart vatten).

Deras mål är att FN upprättar en klimattribunal och ser vattenbrist som ett brott mot mänskliga rättigheter. Nästa år kommer organisationen att resa till Genève, med representanter från bolivianska byar som drabbats, för att träffa FN:s ordförande för mänskliga rättigheter. En av byarna som kommer att vara med är Khapi där organisationen Água Sustentable bedriver verksamhet. Den svenska biståndsorganisationen Diakonia stödjer deras verksamhet i Khapi och har eget kontor i La Paz.

FAKTA BOLIVIA

Indianernas historia i Bolivia är kantad av tragedier. Först kom spanjorerna och tvingade ned indianerna i silvergruvorna. Sedan kom USA och snodde tennet. När naturgasen upptäcktes exploaterade Brasilien den till sin industri. Inte ens kokabusken har ursprungsbefolkningen fått för sig själva. Det var de europeiska ättlingarna på låglandet som gjorde pengarna när bladen blev till kokain. Fortfarande lever de flesta indianerna, som utgör över sextio procent av befolkningen, i misär.

När kokaledaren Evo Morales blev president 2006 var det många som hoppades att han skulle krossa den apartheidstruktur som gjort den vita minoriteten rikare och indianska majoriteten fattigare. För två veckor sedan kom beviset på att indianbefolkningen känner att de har fått det bättre. Morales blev omvald med 63 procent av väljarna bakom sig. Men just när hoppet är som störst i Sydamerikas fattigaste land slår klimatförändringarna till. I låglandet i öster har flera byar isolerats på grund av jordskred och översvämningar. På höglandet i väster råder torka.