Álvaro Santos – Vägvisaren

CONTAGEM/OFFSIDE

Han står bakom predikstolen med slutna ögon. Den grå kostymen är knäppt och slipsknuten sitter perfekt. Han reser höger handflata mot församlingen och utropar.

— Halleluja, halleluja. Helgad vare Herren.

Församlingsmedlemmarna i träbänkarna svarar.

— Halleluja, halleluja. Helgad vare Herren.

Álvaro Santos placerar sina händer på varsin sida av predikstolen och öppnar ögonen.

— Låt oss nu sjunga psalm 2229. «Jesus ändrade mitt sätt att leva».

Församlingsmedlemmarna väntar in kyrkbandet som sitter på stolar i en av flyglarna till den rödteglade kyrkan med tyska träreglar. När bandet spelar upp psalmen klämmer Álvaro i från predikstolen. Han sprider ett varmt leende åt sin fru och sina uppklädda döttrar på andra raden. För första gången på ett och ett halvt år sjunger den brasilianska familjen hemma i sin församling i industriorten Contagem igen.

— Härligt att ha de äntligen fått lite semester. Álvaro är så duktig på att leda gudstjänsten. Han har talang för det, säger min bänkgranne.

När nästa psalm klingat ut i väckelsekyrkan Igreja Cristã Maranata frågar jag församlingsmedlemmen om han känner till Álvaros andra talang.

— Oj ja, han spelar fotboll i Europa. Det vet jag. Det är härifrån han får sin kraft. Gud hjälper honom att göra målen.

Efter gudstjänsten kommer pastor Roberson fram och hälsar mig välkommen till församlingen. Han undrar vad jag gör här. Jag berättar att jag ska skriva ett reportage om Álvaro Santos med anledning av att det gått tio år sedan han kom till Sverige och startade vågen av brasilianska importer som sköljt över Allsvenskan sedan dess.

— Ja, så är det. Álvaro lyser upp vägen för andra, ler pastorn och placerar Bibeln under armen.

Dagen efter är det träning på en privat fotbollsanläggning mellan miljonstaden Belo Horizonte och industriorten Contagem med 600 000 invånare. Anläggningen ägs av Fifaagenten Roberto Assunção. Han har gjort en förmögenhet på att sälja spelare från Belo Horizontes två största klubbar, Cruzeiro och Atlético Mineiro, till Europa. Den spelare han gjort mest pengar på är den offensive mittfältaren Geovanni. Han har sålts till Barcelona, Benfica och Manchester City. Nu spelar Geovanni i Premier Leagueklubben Hull City och har gift sig med Fifaagentens äldsta dotter.

Álvaro kör till träningen i sin nya svart Kia Soul.

— Det lönar sig inte att ha en bil stående. Jag är ju här så sällan numera. En kompis är återförsäljare och fixar alltid en ny bil till mig. Sedan när jag åker till Sverige säljer han den igen, säger Álvaro och tittar i backspegeln.

En bil i hög hastighet kör om honom och ligger kvar i mötande körfält. Föraren kör om ett tiotal bilar på rad.

— Ser du. Det är inte klokt. De kör som galningar här.

Hans 21-åriga svåger ler i baksätet.

— Álvaro, nu har du varit för länge i Sverige.

— Nej, nej. Det här är fel. Han riskerar ju andra människors liv.

En kvart senare kommer vi fram till en stor vaktkur med bommar. Álvaro parkerar sin kompakta stadsjeep och går in tillsammans med sin svåger för att legitimera sig. Under tiden kommer ett par liknade svarta stadsjeepar och ställer sig i kö. I bilarna sitter andra brasilianska spelare som också har semester från sina klubbar. Vakterna kollar deras legitimation och reser bommarna. Spelarna kör i korteg in i den inhägnade villastaden där lever Belo Horizontes miljonärer lever i flådiga villor med gigantiska trädgårdar och betjänter. Efter en stor sjö svänger kortegen upp på en kulle. Här ligger Fifaagentens palats. Det första huset är hans privata villa. Den andra byggnaden är klubbhuset med en festlokal på andra våningen. De övriga byggnaderna utgör omklädningsrum, vaktmästarbostad och garage.

En del av kollegorna har Álvaro inte sett på flera år. Eftersom Allsvenskan inte följer det europeiska seriesystemet träffas de inte så ofta. De flesta som kommit till den privata fotbollsanläggningen i dag är spelare som antingen rehabtränar eller för tillfället står utan klubb. För att spelarna inte ska bli rostiga har Fifaagenten bildat ett korplag som han döpt till Amigos de Geovanni, Geovannis vänner, en hyllning till hans svärson.

— Vi får ju inte gå omkring och bli semesterfeta, ler mittbacken Gladstone Pereira och går mot omklädningsrummen som ligger högst upp på kullen.

Gladstone har spelat med Zlatan i Juventus och Pontus Farnerud i Sporting Lissabon. Ett par gånger har han även varit uttagen till det brasilianska landslaget. Han tillhör storklubben Cruzeiro, men har varit utlånad till andra brasilianska klubbar de senaste två åren. Nu håller Roberto Assunção på att skaffa en klubb i Premier League åt honom.

— Har jag tur blir det klart i dagarna, säger den 24-årige mittbacken och börjar byta om.

Strumporna korplaget använder kommer från Adidas, de röda shortsen har skänkts av Benfica och tröjorna kommer från det engelska landslaget. De är ganska urtvättade. Längst ned på ryggen har Fifaagenten tryckt Só Jesus Salva, Endast Gud frälser. Förutom att Roberto Assunção är agent är han en av ledarna i väckelserörelsen Atletas de Cristo, Guds spelare, där nästan sjuttio procent av spelarna i dagens brasilianska landslag ingår.

— I vårt samhälle finns det mycket våld och droger. Fotbollen kan vara en väg ut. Men för att verkligen lyckas behövs kärleken till Jesus. Bara Herren kan rädda dig. Han ger dig kraft att övervinna problemen, förklarar den kortväxte Fifaagenten.

Álvaro står bredvid och nickar. Han har varit med i Atletas de Cristo från det att han var sjutton år och spelade i farmarklubben América FC i Belo Horizonte. De andra spelarna i Geovannis vänner är också med i idrottsrörelsen som rider på den evangeliska vågen som just nu sköljer över världens största katolska land. I dag ska laget möta Sintetic Bool, ett korplag som bildats av ägaren till en fotbollsanläggning med konstgräs. Innan domaren blåser igång matchen samlas lagen i en ring vid mittcirkeln. Spelarna i de båda lagen lägger armarna om varandras axlar.

Den 54-åriga Fifaagenten, som spelar med nummer nio i korplaget, tar ordet. Spelarna sluter sina ögon.

— I dag ska vi mötas för att vi älskar att spela. Klart att det finns rivalitet, men det ska inte ta över. Må bästa lag vinna. Jag vill också att vi skänker en tanke till vår medspelare Charles här som förlorade sin bror i en skottlossning för en tid sedan. Låt oss kämpa för att hålla våra släktingar och vänner borta från de miljöerna där brotten har tagit över. Jag vill också passa på att nämna några ord om min 24-åriga dotter. Hon har precis gått genom en tuff depression. Ingen som gått genom det vet vad det är. Låt oss be för att ge varandra kraft och styrka att övervinna vardagens utmaningar. I faderns och sonens, och den helige andens namn. Amen.

Spelarna i de båda korplagen öppnar ögonen och applåderar. De joggar runt på planen och förbereder sig. Álvaro springer bort till vattenflaskorna för att dricka i värmen.

— Så här gjorde ni aldrig i Örgryte innan matcherna, skämtar jag.

— Där, där ber spelarna varken före eller efter matchen, säger han och joggar ut igen.

Álvaro Santos är uppväxt i staden Montes Claros i den norra, fattiga delen av delstaten Minas Gerias. När han var nyfödd lämnade pappan familjen och hans mamma fick själv ta hand om honom och hans två äldre systrar. Álvaros mamma hade inget jobb och tvingades resa runt i Brasilien för att hitta en arbetsgivare. Hon erbjöd sina tjänster som kokerska och städerska till välbärgade familjer i Rio de Janeiro och São Paulo. Under tiden bodde Álvaro och hans systrar hos sin mormor.

Först i Belo Horizonte, Brasiliens femte största stad, fick hans mamma, Maria Helena, napp hos en familj som drev stadens största skoaffär. De gav henne ett rum i huset och anställde henne som hembiträde. När Álvaro kom till familjen var han tre år. Han fick bo med sin mamma i rummet. Döttrarna fick inte plats utan fick bo hos en moster. Álvaros räddning var att den välbärgade familjen hade en son i hans ålder. På dagarna spelade de boll på villans innergård.

När Álvaro fyllt tio år bytte hans mamma arbetsgivare och började jobba för en annan familj på samma gata. De fick ett litet rum i en källare utan fönster att bo i. Varje dag efter skolan gick Álvaro tillbaka till sin mammas före detta arbetsgivare och spelade boll med familjens son. Efter ett tag kom även andra ungar i grannskapet för att spela. Álvaro fick sitt första smeknamn, Pelézinho, lille Pelé. Men när han var tolv år förbjöd hans mamma honom att spela. Hon var rädd att han inte skulle klara skolan och därmed inte kunna förändra familjens levnadssituation.

— Jag fick smyga i väg i gryningen för att hinna spela lite innan skolan, berättar Álvaro.

Det var en tuff tid för honom. Han ville inte göra sin mamma besviken, men han kunde inte heller sluta spela boll. Han kände sig vilsen och visste inte hur han skulle agera. Álvaros storasyster tröstade honom. Hon hade gått med i en frikyrka som riktade sina predikningar åt den fattiga befolkningen som kämpade sig fram i ett av världens grymmaste klassamhälle. Álvaro gillade budskapet.

— Jag bad om stöd, säger han.

En dag fick han en upplevelse.

— Jag kände att Gud var på min sida och att han en dag skulle ge mig något.

Hans syster övertalade mamman om att låta Álvaro spela igen. Han gick till klubben Santa Cruz och blev direkt antagen till pojklaget. Sedan lockades han över till Venda Nova i norra Belo Horizonte. För att hinna i tid till morgonträningen innan skolan gav han sig i väg i gryningen. Någon frukost hann han aldrig med. Återigen förbjöd hans mamma honom att spela och fixade ett jobb åt honom som springpojke till ett snabbköp. Hennes enkla hembiträdeslön räckte inte till för att försörja familjen.

— Jag gick till klubbpresidenten och sa som det var. Att jag inte kunde fortsätta spela. Att jag var tvungen att jobba ihop pengar till familjen. Då frågade ordföranden hur mycket snabbköpet betalde mig. Han erbjöd mig samma summa om jag fortsatte att spela med klubben.

Álvaro var tretton år och hade fått sitt första kontrakt. I två år spelade han för Venda Nova innan Elinho Beleza dök upp i uppknäppt Hawaiiskjorta. Stadens karismatiske talangscout hade hört talas om Pelézinho i den lilla klubben. Efter matchen gav han klubbpresidenten fyra tusen kronor i näven och tog med sig den femtonårige grabben till América FC. Álvaro blev professionell spelare och inackorderades på klubbens hotell i Contagem där de yngre talangerna från landsbygden bodde.

— Det var en dröm som gick uppfyllelse, berättar han.

Korplagen svettas på den privata fotbollsanläggningen. Álvaro har spelat första halvlek och gjort tre av lagets fyra mål. Han pustar ut tillsammans med sin kompis Ricardo på läktaren.

— Han var i Häcken i somras, visste du det, säger Álvaro på klingande svenska.

Ricardo försöker sig på några svenska fraser. Det går så där. Han provspelade en månad, men Häcken valde att inte satsa på honom.

— Problemet är att han är mittfältare. Och brasilianska mittfältare fungerar inte i de svenska, låsta mittfälten. I Brasilien är mittfältet offensivt och springer upp med bollen. I Sverige ska mittfältet ligga på linje och vinna matcherna genom att inte låta motståndaren spela. Det är mycket enklare att vara anfallare i Allsvenskan. Vår roll är tydligare, säger han.

Efter slutsignalen går jag fram till domaren. Jag är fortfarande lite tagen av förbönen innan matchen och undrar hur det är att döma matcher med spelare som ingår i den evangeliska idrottsrörelsen Atletas de Cristo.

— När väl bollen rullar är de precis som alla andra. Hörde du inte hur de skrek. «Kuken!». «Satan också!». «För helvete!» Enda skillnaden är väl att de inte skriker «Horunge». Sådana svordomar är inte okej.

Inte heller i poolen, efter 5-1 vinsten, känns stämningen religiös. Spelarna drar vitsar och skämtar om Ronaldos transvestiter, om Romários skatteskuld och de brasilianska spelarna som flippat ut i Europa. Som alltid kommer samtalet in på Claudinei. Han är en av de mest ökända spelarna i Belo Horizonte. När Helsingborgs IF köpte över honom från América hösten 2003, för att ersätta Santos som gått till FC København, var klubben hoppfull.

— De ringde mig först och frågade vad jag tyckte. Jag sa som det var, Claudinei har landslagsklass och är en superduktig spelare. Men han kan inte sköta sig. «Han kommer bara att skapa problem för er» sa jag. Men HIF lyssnade inte, berättar Álvaro när han flyter runt i poolen som formats runt en stenfontän.

I slutet av säsongen 2004, med två matcher kvar i Allsvenskan, dök inte Claudinei upp till samlingen. Truppen fick åka till matchen utan den anfallare som HIF:s riskkapitalister betalat en och en halv miljon kronor för. HIF ringde tolken Christer Segerström som hade hand om Claudinei Resende och hans brasilianska flickvän i Helsingborg. Tolken hade ingen aning vart spelaren tagit vägen. Inte heller när klubben ringde Álvaro i Köpenhamn fick HIF någon ledtråd. Först tre dagar senare kom ett samtal från Brasilien. Ordföranden i América berättade att Claudinei synts till vid deras träningsanläggning. Kvar i Helsingborg lämnade han en telefonräckning på 53 000 kronor.

— Ingen fattade något. Hur hade han kunnat fixa en flygbiljett till sig och sin flickvän? Han är inte kapabel till sånt. Kunde varken svenska eller engelska. Sedan fick jag höra att det var Afonso Alves i MFF som hjälpt honom. Jag tror till och med han betalade biljetterna.

Månaden efter att Claudinei flytt kom beskedet som chockade fotbollssverige. En ökänd knarkkung i Belo Horizonte hade retat upp sig på Claudinei som kommit tillbaka från Sverige som en kung och börjat dejta en av knarkkungens flickvänner. Klockan tre på natten, vid utomhusdiskoteket Express 6001, längs motorvägen som förbinder Contagem med Belo Horizonte, dök knarkkungen Bruno upp med sina ungdomssoldater. En av ungdomarna avrättade Claudinei med ett nackskott.

Fifaagenten sätter sig på en av mosaikpallarna i poolen.

— Det var förfärligt. Hemskt. Men tyvärr väntat. Claudinei hade en otrolig förmåga att ställa till det för sig. Han kommer från landsbygden, hela hans familj är alkoholister. Han kan inte handskas med pengar. Ett flertal gånger tog jag tag i honom och försökte få med honom i Guds spelare. Några gånger dök han upp vid gudstjänsterna. Ibland var vi femtusen som bad tillsammans. Sedan stack han i väg och ställde till det för sig igen. Det gick inte att rädda honom.

När Álvaro Santos antogs till Américas juniorlag var han sjutton år och tjänade mer pengar än hans mammas hembiträdeslön. Han hade gått ut grundskolan och hade inte tid att gå i gymnasiet. Religionen blev ett substitut och han spelade varje dag. En dag fick han höra att tränaren för det brasilianska U17-landslaget skulle komma och titta på honom. Det var en stormatch mellan América och Cruzeiro. Álvaro ringde sin mamma och bad henne komma till matchen.

— Hon hade aldrig sett mig spela en match förr. Jag ville så gärna att hon såg mig. Mamma kom och det blev en av de gladaste dagarna i mitt liv. Jag valdes till matchens bästa spelare.

Álvaro gick på tå de följande dagarna utan att berätta något för familjen. Han ville inte göra någon besviken i fall han inte togs ut till landslaget. Två dagar senare ringde det brasilianska fotbollsförbundet. Álvaro fick en plats i det brasilianska U17-laget och fick resa till Rio de Janeiro för att möta Englands U17-lag. Han reste på träningsläger och spelade fyra vänskapsmatcher. En av hans medspelare var en jämngammal kille från Porto Alegre med utåtstående tänder.

— En dag sa Ronaldinho till mig «Du är bättre än mig», skrattar Álvaro.

Efter uttagningen till landslaget flyttades han upp till Américas A-lag, vann skytteligan och blev vald till klubbens bästa spelare. När Álvaro var nitton år flög han med klubben till Holland. Den brasilianske fotbollsguden Telê Santana, som uppfunnit Jogo bonito, Sambafotboll, under VM i Spanien 1982, hade fått genom ett avtal mellan América och Feyenoord. Den holländska klubben var beredd att betala sju miljoner kronor varje år för att få låna upp till tre av klubbens spelare per säsong.

— Vi var fyra som åkte. Feyenoords tränare tyckte att jag var för liten och valde en lång, mager anfallare i stället. Men de gillade mitt spel och sa att de skulle ge mig chansen nästa säsong.

Året efter vann Helsingborgs IF SM-guld och skulle kvala till Champions League. HIF ringde Feyenoord och hörde sig för om klubben hade någon spelare att undvara. Efter Henke Larssons fyra år i klubben var kontakterna goda. Önskemålet från Nanne Bergstrand var att hitta en stabil spelare att ha på topp, med bra teknik, så att laget skulle kunna andas när de mötte bra motstånd i Europa. Feyenoord svarade att de hade en skicklig brasse i América FC som gick och väntade på att få chansen.

— Telê Santanas son René Santana kom hem till mig. Han sa att en klubb som hette något på Borg i Europa ville kontraktera mig. Klubben skulle kvala till Champions League och behövde förstärkning på topp. Jag hade ju ganska bra koll på Champions League och hört talas om Rosenborg tidigare. Att jag skulle spela där kändes fantastiskt. Men det var ändå främmande att åka i väg så långt bort. Jag och Cintia hade ju precis träffats.

Tjugoårige Álvaro Santos gick in på sitt rum och slog upp Bibeln.

— Jag blundade och bläddrade fram och tänkte att där jag sätter fingret, den frasen får avgöra.

Fingret stannade vid Jesaja 52:13 i Gamla testamentet. Álvaro läste högt för sig själv.

«Se, min tjänare skall hava framgång; han skall bliva upphöjd och stor och högt uppsatt».

— Vad gör du efter det? Klart att du åker, skrattar Álvaro som skrev in sig på en intensivkurs i engelska dagen efter.

Några veckor senare landade han på Kastrup. Det var tre dagar innan midsommaren 2000 och den nitiska danska polisen vägrade släppa in honom. Helsingborgs ledare och tolk fick övertyga danskarna om att han var en fotbollsspelare som skulle spela i Sverige. Efter en bilfärd över Öresundsbron kom Álvaro och hans tolk Andreas Silva till en italiensk restaurang i Helsingborg där han skulle få träffa klubbens ordförande.

— Jag blev helt paff. De kom in med en matchtröja i rött och blått. Rött och blått!? Jag vände mig om till tolken och sa «Du, jag tror jag har kommit till fel klubb. Rosenborg spelar väl i vita tröjor och svarta byxor».

Tolken skrattade och förklarade att Rosenborg är en norsk klubb. Först då förstod Álvaro Santos att han kommit till Helsingborgs IF. Tre dagar senare insåg han även vilket typ av land han kommit till. Spelarna bjöd med honom på en midsommarfest.

— Vad heter det där dem häller i sig. I de där små glasen, säger han och måttar mellan tummen och pekfingret.

— Snaps.

— Ja, snaps. Och sedan den där sillen. När jag kom tillbaka till hotellet var jag utsvulten. Jag lade mig på sängen och tänkte «vad är det för värld jag hamnat i?», skrattar han.

Vitryska FC Bate Borisov klarades av lätt. Nästa kval var en omöjlighet. Inter i Milano. På hemmaplan lyckades laget ända få 1-0. Det var på San Siro som HIF skulle förstå att ett lag från Allsvenskan inte platsar i Champions League.

— Tidningarna frågade mig om chanserna innan matchen. Jag kunde inte hitta någon annan förklaring än David mot Goljat. De hade ju både Seedorf, Robbie Keane, Zanetti, Córdoba, Recoba och Hakan Sükür då.

Nanne Bergstrands plan med att låta Álvaro jobba ihjäl sig på topp fungerade ändå. Mittfältet lyckades hålla upp backlinjen. Inters stjärnspelare fick inte in ett mål. Dagen efter var rubriken i Aftonbladet «Miraklet i Milano».

— Men vi vann inte med fem stenar som David mot Goljat. Det var en sten. Svens straffräddning, säger Álvaro som direkt efter slutsignalen slet av sig tröjan och sprang till hörnflaggan i sitt vita linne med texten «In God we Trust».

— Det är nog den mest publicerade bilden på mig i Sverige, ler han.

Skrällen på San Siro tog HIF till spel i Champions League som första och enda svensk klubb under nollnolltalet.

— Det blev en riktig David mot Goljat-vinst. Efteråt tappade ju också Lippi huvudet och avgick som tränare, skrattar HIF:s succébrasse.

Nästa klubb att kopiera Nanne Bergstrands idé om att bygga billiga svenska lag med brasiliansk spetskompetens blev Örgryte. Afonso Alves och Paulinho Guará anpassade sig snabbt och gav 2003 klubbens bästa placering på sjutton år. För resten av klubbarna i Allsvenskan blev det beviset på att receptet fungerade. De kommande åren vällde «brassarna» in i Sverige. Det överhettade intresset gjorde att Djurgården betalade fjorton miljoner kronor för en brasse de inte sett spela. Jag reste upp från Rio de Janeiro till Belo Horizonte för att träffa Quirino dagen innan «Allsvenskans hetaste nyförvärv» skulle presenteras vid de svenska mästarnas träningsläger på Kanarieöarna. Vi satt i hans pojkrum. Hans mamma packade ängsligt ned hans kalsonger i en resväska. Jag undrade vad han hade för målsättning.

— Jag har väntat så länge på den här chansen. Jag vill göra allt. Jag vill bli svensk mästare med Djurgården. Jag vill bli skyttekung. Och så vill jag ta klubben till Champions League. Det ser jag som min uppgift. Jag har många mål i mig som vill ut, sa Quirino.

Djurgården gjorde en läkarundersökning och skrev under ett fyraårigt kontrakt med den dyraste brassen någonsin i Allsvenskan. Resultatet är känt. Målen kom inte ur honom. Den brasilianske fotbollsagenten Roberto Tibúrcio, som sålt Afonso Alves och Paulinho Guará till Örgryte, hade lärt sig hur han skulle lägga orden för att få de svenska klubbarna att tro att de köpte ett brasilianskt mirakel. Djurgården blev en av få klubbar som inte lyckades dra nytta av brassevågen.

Den som bäst lyckades förvalta importerna blev den som också fött idén. Att Kalmar FF gick från Superettan 2003 till SM-guld 2008 har mycket att tacka Nanne Bergstrands förmåga att identifiera den brasilianska spetskompetensen. Han gjorde det som de andra klubbarna undvek. Två till tre veckor om året offrade han på att själv resa till Brasilien för att titta på spelarna. Till sin hjälp hade han ett spelarkontor i Rio de Janeiro som gjorde förarbetet. Marcelo Gonçalves, Brasiliens mittback från VM 1998, är utan tvekan den person som sänt flest spelare till Sverige. Han driver OML Sport Marketing Ltda som även ägs av Lars Lindell, som bott nästan tjugo år i Rio, och den svenske Fifaagenten Oliver Cabrera. Förutom att trojkan bakom OML varje år sänt mellan två till tre spelare till Kalmar FF har spelarkontoret fyllt klubbar från Enköping och Norrköping till Hammarby och Örebro med brassar. Deras framgång har att göra med att de var först. Kort efter att Álvaro Santos gjorde succé i Helsingborg tog Lars Lindell kontakt med de svenska klubbarna.

— Först nu i efterhand fattar jag vilken tajming vi hade. Hade vi så bara kommit ett halvår senare hade det varit kört. Då hade någon annan gjort det vi gör idag, berättar Lars som redan under 2002 och 2003 sände femton brassar till Sverige.

Av dem fick tolv kontrakt.

Andra svenskar som dragit nytta av fascinationen för brasilianska spelare är Örgrytes före detta juniortränare Jesper Norberg. Han byggde sin karriär på att få svensk media att tro att det var han som hittat talangerna Afonso Alves och Paulinho Guará i Atlético Mineiro. Örgryte köpte hans version och lyfte upp honom till assisterande tränare för A-laget. Några år senare insåg klubben vem de hade med att göra. Jespers kontakt med den korrumperade fotbollskulturen i Brasilien hade gett honom en idé. Han försökte tjäna pengar på brassetransaktionerna vid sidan om tränarjobbet. När Örgryte fick reda på det gav de honom sparken med omedelbar verkan.

I dag jobbar Jesper Norberg med Afonsos spretige agent Tibúrcio.

— Förra året kom han med Alex Perreira till Örgryte. Vet du hur många gånger Jesper ringde Alex under säsongen och frågade hur saker och ting gick? Inte en enda gång. Han övergav sin spelare. Så kan du inte göra. En brasiliansk spelare som kommer till Sverige behöver stöd och hjälp, berättar Álvaro som i stället fick ta sig an Alex Perreira.

— Och det händer att agenterna luras. Alex vet fortfarande inte hur mycket hans kontrakt är på. Det har inte Jesper berättat för honom. Så gör ingen seriös spelaragent, säger Álvaro som valt att jobba med spelaragenten Jonas Svensson från Borås.

De smarta agenterna försöker inte bara övervärdera sina brassar. Agenterna överdriver även Allsvenskans roll i Europa. De flesta spelare som jag intervjuat inför deras avfärd till Sverige har fått itutat sig av sina agenter att «Allsvenskan är ett skyltfönster mot Europa».

— Gör ni bara bra ifrån er i Sverige kan ni spela i Europa sedan, är en vanlig myt som spridits.

Med facit i hand har Allsvenskan varit ett skyltfönster mot FC København. Det var dit Álvaro Santos, Airton Almeida och César Santin kom efter sina succéer i Sverige. De enda som gått vidare till kontinenten är Afonso Alves, som blev holländsk skyttekung med Heerenveen 2007 och Álvaro Santos, som efter tre framgångsrika säsonger i FC København, blev fransk cupmästare med FC Souhaux 2007. I dag spelar Afonso Alves med Al-Saad SC i Qatar och Álvaro Santos med Örgryte IS.

Taxibilen kör mot byn Mário Campos, tio mil utanför Belo Horizonte. Det regnar och lastbilar med järnmalm, delstaten Minas Gerais främsta näring, korkar igen landsvägen. Sakta kör vår taxi in i byn. Det är måndag förmiddag och några män har redan börjat veckan med några glas. De sitter utanför en bar i det fattiga samhället med tiotusen invånare.

— Ursäkta, vet ni vägen till kyrkogården?

En av männen pekar.

— Följ bara byvägen rakt fram. Den ligger utanför byn.

Efter fem kilometer kommer vi fram till Cemitério Bom Jardim. Regnet öser ned över ett hundratal gravar som ligger samlade i sluttningen. Jag går mellan tunga marmorkistor som smyckats med kors. Jag ser inte hans namn. Längre upp gräver tre män en ny grav på sluttning. Jag går fram och frågar var han ligger.

— I den svarta marmorkistan där, säger en av gravgrävarna och pekar.

Vattnet har samlats i pölar på kistlocket. Från ett grått kors på kistan lyser hans namn i vitt.

«Claudinei Dutra de Resende

22/05/1978

06/11/2004»

Någon har placerat plastblommor och kvistar på graven. Ett ovalt porslinsfoto står lutad mot korset. Claudinei är klädd i vit skjorta och svart kavaj. Det är en kopia på passbilden han tog innan han åkte till Sverige, på sin första resa utomlands. På bilden är han 25 år. Claudinei ser ut som en prydlig skolpojke. Ett nedbrunnit stearinljus står bredvid porträttet.

— Hans mamma var här förra månaden, på Allhelgondagen, och snyggade till hans grav, berättar kyrkvaktmästaren.

Mordet på Claudinei, eller Dinei som han kallades av sina supporters, skakade byn. Aldrig förr hade så många människor kommit till kyrkogården. Över tusen personer gick i kortegen genom byn. Även de stora klubbarna från Belo Horizonte reste ut till Mário Campos för att hylla honom. HIF sände en vacker blomsterkrans. När kistan sänktes ned i graven applåderade alla.

— Det var ett fint, men tragiskt, farväl. Han var så ung, hade precis blivit pappa. Hans son var bara sju månader, säger en av gravgrävarna.

Efter att Claudinei flytt från Helsingborg spelade han en månad med storklubben Cruzeiro.

— Han var en jäkel på att lira, men hade ingen disciplin. Flera gånger läste jag i tidningen att han saknats vid Cruzeiros träning. Dinei led ju av epilepsi. Han fick alltid sina attacker efter att han varit ute och festat. Då höll han sig bort för att ingen skulle se anfallen, förklarar gravgrävaren.

Regnet fortsätter att ösa ned.

— Usch, denna historien är så sorglig. Han kunde förändrat hela sin familjs framtid med sin fotboll. I stället jagade han brudar, dansade samba och drack cachaça, säger kyrkvaktmästaren.

Innan jag lämnar graven lägger jag min hand på hans kista. Jag blir rörd och säger ett kort farväl. Om Álvaro Santos är helgonet som frälste svensk fotboll med sitt spel och uppförande så var Claudinei Resende motsatsen. Han levde djävul. Kom hem sent. Spenderade alla pengar på sprit och brudar. Det sägs att han hade kokain i blodet när han blev skjuten. Claudinei lyckades aldrig ändra sitt sätt att leva.

Taxin kör tillbaka till byn. Vi stannar till vid en polisbil och frågar efter vägen till Claudineis föräldrar. Den yngre polismannen kliver in bilen.

— Följ efter oss.

Huset täcks av en grå mur. Elisangela håller på att torka av vardagsrumsgolvet med en mopp. Hon var en av Dineis flickvänner. När han reste till Sverige väntade hon hans barn.

— Det var ju inte planerat, om jag säger så. När han stack till Sverige tog han en annan tjej med sig, säger hon och skrattar.

— Sådan var han.

På soffan ligger Claudineis nyktre far. Han fick en hjärnblödning förra året och kan inte dricka längre. Halva kroppen är förlamad. Det går inte att förstå vad han säger. Hans hår har grånat och benen är smala som stickor. Claudineis son Marlon kommer inspringande. Han är fem år nu och har inga egna minnen av sin pappa.

— De sågs bara några gånger, säger Elisangela som efter hon fött honom fick flytta in i Claudineis föräldrars hus.

Här bor också Claudineis storebror Claudimir som är nykter sedan ett och ett halvt år tillbaka. Han har gått med i en frikyrka i byn. I huset bor också en av Claudineis systrar med sin familj. Fyra familjer under samma tak.

— Denna terrassen byggde vi för pengarna från en vänskapsmatch som arrangerades till hans minne, berättar Claudineis mamma och visar runt i huset.

Väggarna i vardagsrummet är täckta av inramade bilder på deras fotbollsspelande son. En journalist på en av dagstidningarna i Belo Horizonte har skrivit en dikt och ramat in tillsammans med passbilden. Det går inte att läsa texten utan att gråta. I ett annat hörn är lagfotot på HIF:s trupp under säsongen 2004 inramat. Elisangela pekar på sin sons pappa.

— Han ringde mig ofta och undrade hur jag hade det. Jag har inte ett ont ord att säga on honom. Visst, var han busig och gillade tjejer. Men det var hans stil. Ibland kunde vi snacka i timmar. Han ringde alltid på min mobil. Jag tror det var därför telefonräkningen han lämnade kvar i Sverige blev så hög, säger hon och ler.

Familjen har enats om att det var en olyckshändelse som ledde till hans död. Deras version är att två rivaliserande gäng började skjuta vilt omkring sig i diskoteket och att en kula råkade träffa Claudinei i nacken. Att det var tusen personer på diskoteket och att Claudinei var den ende som träffades lägger de ingen vikt vid. Huvudsaken är att gängledaren åkte fast.

— Polisen grep honom dagen efter och satte honom i fängelse. Det senaste jag hört var att han dog där, säger Elisangela.

Hon har kontakt med Helsingborgs IF genom tolken Christer Segerström som tog hand om Claudinei i Sverige. Efter att Christer fick dödsbeskedet startade han insamlingskampanjen «Claudinei i våra hjärtan» och försökte få klubben att förlåta spelaren för hans flykt. Året efter mordet reste Christer till byn och öppnade ett bankkonto i Marlon Resendes namn. HIF:s mest trogna supportrar har sett till att Claudines son har en grundplåt på banken.

När vi druckit upp kaffet vill Claudineis nyktre storebror visa oss byns park. Vi går nedför gatan och korsar järnvägsövergången. Ett par svanar tuggar gräs intill sjökanten. Bytanten håller låda i kapellet mitt i sjön. Ett fyllo har somnat på bänken. I andra änden metar en förtidspensionerad man. På ett betongfundament sitter en bronsplakett. Den satte borgmästaren dit förra året efter att dammen och torget renoverats. På plaketten står det «Praça de Claudinei», Claudineis torg.

I industristaden Contagem, två mil utanför Belo Horizonte, håller familjen Santos på att förbereda sig inför dagens predikning i kyrkan. Cintia kammar döttrarnas hår och sätter på dem rosasprakande klänningar. Hennes liv har präglats av sin mans karriär. Ana Julia födde hon på lasarettet i Helsingborg 2002, Maria Clara föddes på Rigshospitalet i Köpenhamn 2005 och Gabriel föddes på Mölndals sjukhus i augusti 2009.

— Vi har väl snart bott på tjugo olika ställen i Sverige, Danmark och Frankrike. Men jag klagar inte. Så är det att leva ihop med en man som har fotboll som yrke. Flickorna pratar ju både franska och svenska nu och har vant sig vid vårt liv. I går frågade Ana Julia mig när vi ska flytta nästa gång, skrattar hon.

I somras slog paret Santos till och köpte tvåvåningsvilla i rikemansförorten Askim utanför Göteborg. Ana Julia och Maria Clara började på samma dagis och förskola som Marcus Allbäcks jämngamla barn går i. Familjen Santos är väl integrerad i det svenska samhället. Även om de saknar något.

— Den gemenskapen vi har i vår kyrka här går inte att få i Sverige. Kyrkorna där är så annorlunda. Inte alls lika mycket sång och glädje som här, säger Cintia.

För att minska saknaden brukar familjen Santos arrangera gudstjänster i sin villa i Askim. De bjuder in andra brasilianare som bor i Göteborg och håller gemensamma böner. Cintia står för musiken. Hon spelar både gitarr och sjunger.

— Vi trivs faktiskt riktigt bra i Sverige. Men sedan blev det inte riktigt som vi tänkt oss, säger hon och slänger en blick på sin man.

Örgryte, som köpt Álvaro Santos för tolv miljoner kronor, åkte ur Allsvenskan. Den kostsamma satsningen, där även hemvändaren Marcus Allbäck ingick, höll inte. Álvaro tar en tugga av kaffebrödet i lägenhet som familjen äger i Contagem. När han svalt vänder han blicken mot mig.

— Cintia var gravid igen. Vi hade flängt mycket i Frankrike. Vi var sugna på att slå oss till ro. Vi ville ha ett hem som var vårt där barnen kunde växa upp. Det var därför jag gick till Örgryte och det var därför vi köpte villan i Askim. Nu vet jag inte riktigt vad vi ska göra. Vi får väl sälja huset.

— Finns det ingen möjlighet att du stannar kvar i ÖIS?

— När jag gick från Frankrike, där jag kunnat gå till en annan klubb om jag velat, var det ett beslut som jag tog för familjens bästa. Annars går man inte från franska ligan till Allsvenskan. Jag trodde också på satsningen som ÖIS gjorde. Vi skulle vara med i toppstriden. I stället åkte vi ur. Att gå från Frankrike till Allsvenskan är ett stort steg. Att gå från Frankrike till Superettan? Nej, det vill jag inte göra.

— Vad var det som inte funkade i ÖIS?

— Man lade för stor vikt på mig och Marcus. Vi skulle fixa allt och klubben såg inte över de andra delarna i laget. Så när vi blev skadade funkade inget.

— Vilken klubb vill du helst spela i nu?

— Malmö FF hörde av sig till mig inför förra säsongen. Roland Nilsson ringde och undrade om jag vill börja spela med dem. Deras förslag var helt i ordning. Den klubben har ju pengar. Men jag blev ändå tveksam. Den rivaliteten som finns mellan Malmö och Helsingborg kan man inte förbise. Jag hade aldrig blivit förlåten av HIF. Så jag tackade nej, gick till ÖIS och i stället köpte de Wilton Figueiredo.

— Så det är Helsingborg du helst vill gå till?

— Vi håller på att prata. Jag är intresserad. Men problemet är pengarna. Jag vet inte om klubben har tillräckligt med pengar.

Cintia ger honom ett leende.

— Helsingborg vore en dröm för oss. Det är faktiskt den staden vi trivts bäst i i hela Europa. Den är ju «lagom» stor, säger hon på svenska.

Den 30 januari fyller Álvaro Santos 30 år.

— Det låter konstigt, men jag känner att jag fortfarande har den bästa tiden framför mig. Jag vill spela i flera år till. Sedan kanske jag lugnar ned mig och startar en fotbollsskola i Belo Horizonte eller ger mig in i byggbranschen i Brasilien.

— Byggbranschen!? Ska du bli som Örgrytes före detta sportschef Stefan Allbäck och blanda fotboll och byggen, undrar jag.

— Varför inte? Jag måste ju förvalta pengarna. En spelares karriär varar inte i en evighet.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON