26
feb
2021

“Jag är Ulf Lundell i Brasiliens Österlen”

Min skrivarstuga i bergen

RIO DE JANEIRO/SDS

Jag hade inte träffat en själ på sju dagar. Jag satt isolerad i min skrivarstuga i bergen, tio mil norr om Rio, som jag hyr för sjätte året i rad när högsommaren på södra halvklotet blir för varm. På dagarna är det fyrtio grader nere i Rio. I bergen sjunker temperaturen till sjutton grader om kvällen. Då trivs min hjärna som bäst. Orden faller på plats.

Jag har ingen bil och beger mig därför sällan in till byn, sju kilometer bort. Det går inte att cykla. De som har hus i bergen är antingen svinrika och kör stadsjeepar medan de pratar i telefon eller så tillhör de underklassen och äger trasiga bilar med taskiga bromsar. Landsvägen är smal och utan vägren. Jag skulle bli påkörd om jag cyklade här.

Det var onsdag och jag bestämde mig för att ta bussen in till byn. Jag tänkte att det är lillördag och borde vara livat i byn. Bussen har ingen tidtabell utan den kommer när den kommer. När jag väl stegade in på byns moderna restaurang, där man pekar ut vilken köttbit man vill att ha grillat, var jag enda gästen.

–      Vi stänger klockan åtta. Det är onsdag, sa servitören.

Fortfarande efter nästan tjugo år i Brasilien sitter begreppet om lillördag fast i mina gener. I Brasilien är det helgen, framför allt söndagen, som är den stora festdagen. Grillen var släckt och jag fick nöja mig med en rostbiffbaguette och en flaska rött. Jag hann inte dricka upp utan fick flaskan med mig i en påse hem. Bussen dröjde en timme innan den kom, nästintill fullsatt. Jag hävde mig fram i stängerna, satte mig i sätet och spritade händerna.

Just när jag tyckte att jag borde vara hemma svängde bussen uppför en brant backe. Vägen smalnade av och kåkar och kojor svischade förbi intill bussfönstren. Jag hade kommit in i en av bergens favelor. Bussen tömdes på passagerare. Ensam satt jag kvar. Orolig.

–      Kör ni ned sen, frågade jag konduktören.

–      Du behöver inte oroa dig, svarade han.

Bussen släppte av mig nere vid landsvägen framför en uteservering där favelans invånare satt med torn av fatöl bredvid sina moppar. Jag ställde kassen med vinflaskan på marken och beställde in en öl. Om det är så att jag uppfattas som exotisk i Rio kan ni tänka er hur jag sågs här. Gästerna blängde på mig som om en främmande, blek fågel flaxat till deras vattenhål. Bredvid baren höll en pingstkyrka gudstjänst i ett garage med öppen port. Deras hallelujaskrik blandade sig med uteserveringens sambavrål. Ingen verkade störas av varandra. Den brasilianska underklassens samexistens är något att se upp till.

På samma grusväg som jag hyr min stuga har den kända filmregissören Walter Salles, som gjort Central do Brasil och Motorcycle Diaries, sitt sommarhus. Några hundra meter därifrån bor den brasilianska världsartisten Gilberto Gil. Jag beställde in en öl till, tecknade ned kvällens upplevelser och kunde inte hålla mig för skratt när jag såg kopplingen. Den här regionen bär på samma unika mix som Österlen. En blandning av kulturpersonligheter och bönder. I själva verket är jag en brasiliansk Ulf Lundell som skriver om min vardag i bergen.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

Kommentera