«Jag bär mitt kilo ris under armen»

Din inträdesbiljett till brasilianskt musikliv!

Det roligaste med krönikor är att man får skriva om vad man vill. Helst ska det vara något vardagligt med aktuell anknytning och ha en knorr på slutet. Det är inte alltid lätt att få ihop det. En krönika blir bäst om den bygger på en känsla. Den här skrev jag på en halvtimme efter att ha blivit förbannad på förnekandet av att det finns fattiga i Sverige. Går att läsa här.