11
nov
2019
»Jag har alltid hatat Italien«
Det började med att en polis körde bort mig och min långhåriga tågluffarpolare från en mur i Venedig där vi åt våra baguetter. När vi kom till centralstationen i Rom ställde sig en man bredvid mig på toaletten och onanerade medan han log mot mig. Det måste ha varit mitt långa, blonda hår. När vi kom till marknaden försökte en minderårig grabb sno min plånbok och blev våldsam när jag tog tag i hans arm. Vi drog med nattåget därifrån. När vi kom till Brindisi unnade vi oss en dag på stranden. På bussen tillbaka ville konduktören se våra biljetter. Lydigt lämnade vi över dem.
– Ni har ju inte stämplat dem! Får jag se era pass?
Dumma som vi var lämnade vi över passen och fick inte tillbaka dem förrän vi betalat vardera hundrafemtio kronor i böter. På den tiden var det lika mycket som en hotellnatt. Länge tänkte jag: Hur kan man vara så ond att man som vuxen lurar pengar av två 20-åriga tågluffare?
Vi tog färjan över till Korfu och lovade varandra att aldrig mer åka till Italien.
Mitt löfte höll i 28 år.
Läs fortsättningen här.
