“Närmare en förmögenhet än så kom jag inte”

Stadsbuden bär Per Jönssons silverpengar

RIO DE JANEIRO/SDS

Släktforskning har aldrig varit något för mig. Jag har nöjt mig med att veta att mannen till vänster som håller upp stenen i Arbetets ära-statyn på Möllevångstorget är min farmors bror Arnold. Han bodde granne med skulptören Axel Ebbes ateljé i Hököpinge och blev ombed att stå modell. Varje gång jag passerar statyn, där en bronsrelief visar industristadens skyline i stenen, känner jag stolthet. Jag tillhör Malmö. Min historia är huggen i stadens sten.

När min kollega Martin Andersson, redaktör för Försvunna Malmö, skrev om en annan av mina släktingar – fondmäklaren Per Jönsson – väcktes min nyfikenhet att gräva vidare. Per Jönsson var en av Malmös tio rikaste män i början av 1900-talet och var min farfars farbror. Eftersom min farfars far gick bort tidigt tog Per Jönsson över ansvaret. Under hela min uppväxt har jag hört talas om fondmäklaren, men inte intresserat mig särskilt mycket på grund av hans politiska åsikter. Som många andra i Skåne under början av andra världskriget var Per Jönsson brun. Han ville att Hitler skulle skapa ordning och reda i Sverige. Som liten lekte jag med hans Mausergevär som farfar ärvde.

Per Jönsson var rik som ett troll och bråkade ständigt med Riksbanken. När han under mitten av 1930-talet flyttade sina silvermynt från Riksbanken till Skandinaviska banken krävdes tre stadsbud och tolv turer för att forsla över silvret som nästan vägde ett ton. Per Jönsson gifte sig inte, hade inga barn utan när han gick bort 1949 var min farfar och hans syster de närmsta släktingarna. De borde ha ärvt förmögenheten. I stället testamenterades allt bort till Per Jönssons hushållerska.

Tänk om min farfar, som var stolt socialdemokrat, inte bråkat politiskt med Per Jönsson? Då hade jag antagligen växt upp i en villa på Bellevue, gått i privatskola och varit rik.

– Närmare en förmögenhet än så kom vi aldrig, brukar jag och min bror skämta.

Å andra sidan hedrar det vår farfar att han inte gav vika för sina politiska ideal.

I Martin Anderssons artikel ”Vem var mannen med silverskatten?” nämns för första gången namnet på hushållerskan som ärvde allt – Esther Larsson. Jag bestämde mig för att ta reda på vem hon var och vart pengarna tog vägen. Drog Esther till USA med stålarna? Levde lyxliv på franska rivieran eller startade hon ett affärsimperium?

När jag fick tag på hennes bouppteckning visade det sig att Esther endast lämnade efter sig 22 341 kronor när hon dog 1990, 95 år gammal. Hon hade köpt en villa på

Bellevue, slutat jobba som 54-åring och förvaltat arvet genom att dela ut pengar till släktingar och att ta hand om sin livskamrat Elsa Collin.

– Esther var väldigt generös. Redan på femtiotalet stack hon till mig och min bror varsin hundralapp så fort vi sågs, berättar en av hennes släktingar som bor i Höör.

Att Esther delade sitt liv med en kvinna gav mig en ledtråd till Per Jönssons liv. Han tillbringade sina sista år med att fasta, vandra och sylta päron. Att han testamenterade sin silverskatt till Esther kan bero på att de båda bar på en hemlighet som på den tiden inte var accepterad. Släktforskning är inte tråkigt. Det är spännande.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON