Renoveringen i Rio slutade med ofrivillig karneval

Karnevalsrummet

RIO DE JANEIRO/SDS

Alla varnade mig.

– Gör det inte!

Ändå gjorde jag det. Jag renoverade mitt hem under pandemin.

Dels var lägenheten sliten efter tretton år av Rios sol och fukt, dels ville jag förnya bostaden efter skilsmässan. Ut med det gamla, in med det nya.

När jag besökte ett byggvaruhus för att köpa toastol, handfat och dusch insåg jag varför vännerna varnat mig. Jag var inte den ende som renoverade. Allt snyggt var slutsålt. Inget nytt producerades.

– Råmaterialet till handfaten har tagit slut, sa en säljare.

En annan butik menade att lerugnen till Brasiliens största tillverkare av sanitetsporslin hade stängts av under pandemin och det tog flera månader för den att få rätt temperatur igen. I en tredje butik försökte jag köpa visningsexemplaret av ett handfat jag gillade. Det gick inte säljaren med på. Jag fick anlita en inredningsarkitekt som ringde runt till stadens olika badrumsbutiker tills han hittade samma handfat i en förortsbutik. Priset var det dubbla, men jag fick den vask jag ville ha.

Nästa problem var att välja hantverkare. Inredningsarkitekten presenterade tre byggfirmor som kom med sina offerter. Den ena firman var dubbelt så dyr som den andra och den tredje menade att renoveringen av min lägenhet skulle ta flera månader. Jag vet av erfarenhet att Brasilien är långsamt, men tre månader för att renovera ett badrum, måla väggarna och slipa parketten var även överraskande långsamt för mig. Jag valde det snabbaste och billigaste alternativet. Firman lovade att deras hantverkare skulle renovera klart på två månader.

Det höll de, nästan.

Det största utmaningen var annars kommunikationen med hantverkarna. De kom från en favela i grannkommunen och hade hoppat av skolan i högstadiet. De kunde hjälpligt läsa och skriva. Trots att jag bott tjugo år i Brasilien går det fortfarande att skönja en lätt brytning när jag pratar portugisiska. Jag låter ungefär som när drottning Silvia pratar svenska. Grammatiken är intakt. Det är uttalet som är annorlunda. Jag berättade för hantverkarna hur jag ville ha det. De missförstod och gjorde tvärtom. Till slut fick jag kalla in arkitekten som tog på sig rollen som mellanhand mellan mig och hantverkarna. Arkitekten drev också på snickaren som behövde sextio dagar för att bygga badrumsskåpen under vasken. Sådan tur bodde jag i stugan i bergen under renoveringen. Annars hade jag blivit galen av den sävliga takten.

När jag var nere från bergen för att kolla till renoveringen passade jag på att berätta för målaren hur jag önskade mig gästrummet. Jag ville att halva väggen skulle bestå av en målad mosaik av alla de olika färgprover som blivit över. Målaren nickade glatt.

– Lita på mig. Det fixar jag.

När jag kom ned veckan efter fick jag hålla i mig. Han hade målat geometriska figurer över HELA väggen. Det såg ut som en samling färgglada vimplar.

– Snyggt va, sa målaren stolt.

Jag hade inte hjärta att be honom måla över. När min tonårsdotter fick se rummet undrade hon om jag skulle bli pappa igen. Nu har jag döpt om gästrummet till karnevalsrummet. Det fullständigt sprudlar av färger och former.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON