1
sep
2003

Sömmerskorna som vägrar ge upp

BUENOS AIRES/DAGENS ARBETE

När Nilda kommer upp i höjd med Avenida 9 de Julio kan hon inte längre hålla sig. I en timme har hon vandrat genom Buenos Aires gator. Hela vägen har folk strömmat till. Nu när hon kommer ut på den långa paradgatan möts hon och hennes arbetskamrater av applåder och jubel. Det går inte längre att hålla tillbaks. Tårarna rinner nerför hennes kinder.

I ett och ett halvt år har hon och de andra sömmerskorna på textilfabriken Brukman kämpat för att få ta över sin arbetsplats. De har hållet produktionstakten uppe, betalt de gamla skulderna och gett varandra nya arbetsuppgifter. Det enda livstecken de har sett av sin gamla chef var hans advokat som kom till fabriken förra året för att upplysa dem om äganderätten.

Han fick sig en lektion av arbetsrätten i stället. Sedan slängdes han ut av sömmerskorna.

– Jag beundrar dem. De är modiga. Jag hade själv aldrig vågat, säger en applåderande man som ställt sig längst fram på trottoaren för att följa kvinnornas marsch genom centrum.

När de gått förbi vänder han sig om igen.

– Det är sådana människor vi behöver i världen. Lite kurage. Folk som säger ifrån. Arbetsgivaren hade inte betalt deras löner på ett halvår. Ja, då tog de över fabriken. Helt rätt, säger mannen och ser genast modig ut.

Längre ner på gatan har ett gäng piqueteros stoppat trafiken. De tillhör en löst organiserad grupp som dök upp från ingenstans i samband med den ekonomiska krisen förra året och har på kort tid blivit ett vanligt inslag i Buenos Aires gatubild. De utför vägblockader och andra aktioner i protest mot regeringens ekonomiska politik. Idag är de med för att ge demonstrationen fri lejd genom centrum.

– Det är inte alla som tycker att sömmerskorna har rätt att ta över fabriken. Vi är här för att garantera deras säkerhet, säger en marginaliserad man på sidogatan.

Två kvarter längre ner ligger det vackra torget Plaza de Mayo. Det är där som mödrarna till de försvunna sönerna och döttrarna samlas om söndagarna för att påminna landet om vilka brott som begicks mot mänskligheten under sjuttio- och åttiotalet. Nu är ett annat gäng kvinnor på väg dit.

Polisleden runt torget är dubbla. Sömmerskorna kramar varandras händer medan de tar sig genom polisens spärrar. Det ser hotfullt ut. Längre fram står de manshöga kravallstaketen som den federala polisen satt upp för att skydda presidentpalatset Casa Rosada. Det var därifrån landets president tvingades fly i helikopter under de häftiga demonstrationerna julen 2001.

Jag letar upp Nilda i folkmyllret. Hon står framför den provisoriska scenen med sin ljusblåa arbetsrock. Den har hon haft på sig hela dagen. Snart ska hennes arbetskamrat hålla ett tal. Det här var hennes livs första demonstration. Hur kändes det?

– Usch, det var jobbigt. Många känslor som rusade i en. Jag har ju känt den senaste tiden att jag orkar inte hålla på längre. Jag orkar inte. Min son tycker inte om det jag gör. Inte min man heller. Ibland kör folk förbi på nätterna utanför fabriken och skriker ”Tjuvar”, ”Bovar”. Jag har varit nära att ge upp. Så hörde jag applåderna när vi kom upp i höjd med Avenidan. Såg människornas leende. Det blev så känslosamt. Jag kände att det är värt det. Det är värt det. Jag fortsätter.

Första gången jag träffade Nilda var på gatan utanför herrkostymfabriken. Hon stod tillsammans med de andra sömmerskorna och såg ut som den där damen i gänget som gärna är med på saker och ting men som helst håller sig i bakgrunden. Typ, tar gärna med sig de bästa av kakor på bjudningar, men tar sällan själv initiativet till att bjuda hem. Det var en vecka innan marschen.

Vi satte oss ned och hon berättade om beslutet att delta i ockupationen.

– Det är inte vår fabrik. Det vet vi. Men det var det enda vi kunde göra. Under ett års tid hade ägaren inte betalt ut vår fulla lön. Han började med att sänka från hundra peso i veckan till åttio. Han hänvisade till dåliga tider. Sedan sänkte han lönen ytterligare. Vi hade inget att sätta emot.

När lönen var nere på femtio pesos i veckan lämnade de som kunde fabriken. Det vill säga, hela administrationsavdelningen. Kvar blev ett åttiotal sömmerskor och några lagerarbetare. De jobbade på för att åter få upp lönen. Förgäves. Den näst sista veckolönen var på fem pesos. När den sänktes till två pesos gick det inte längre hålla tillbaka.

– Fattar du? Två pesos i veckan! Ägaren bara jävlades. Han ville att vi skulle säga upp oss. Så att han slapp betala avgångsvederlaget. Det var så jäkla fegt. Här sydde vi kostymer dagarna i ända till en lön som inte ens täckte tunnelbanan fram och tillbaka.

Nilda minns när de tog beslutet. Det var på fredagkvällen, samma dag som de fått ut sin sista lön. De satt på tredje våningen i fabrikshuset. Fackklubben hade kallat ägaren till ett möte.

– Han kom upp och var lika kylig som vanligt. Beklagade att han inte hade mer pengar till oss och erbjöd oss tre kostymer var som kompensation. Vad trodde han? Att vi skulle äta dem till frukost? Vår fackledare blev förbannad och sa till honom att vi stannar här tills du kommer tillbaka med våra pengar.

Första natten var hemsk, minns Nilda. Hennes kollegor låg på golvet på arbetsplatsen och vaktade maskinerna. Den tyska maskinparken skulle de ha som pant i fall herr Brukman fick för sig att inte komma tillbaka. Natt efter natt sov sömmerskorna över och vaktade. Ägaren hade lovat att komma tillbaka dagen efter. Efter tio dagar fick de nog. Herr Brukman kom aldrig tillbaka. Det var den 28 december 2001. Sömmerskorna beslöt sig för att börja jobba igen.

– Jag kom inte ihåg vem det var som kom med idén. Det kändes som om den kläcktes samtidigt. Alla var så trötta på att sitta och vänta. Och jobba kunde vi ju. Det var en härlig känsla, säger Nilda och lutar sig tillbaka.

På kort tid fick de igång fabriken igen. De började med att sälja av något parti byxor för att kunna betala el- och gasräkningarna som ägaren lämnat efter sig. Sedan började sömmerskorna ta kontakt med företagets kunder och frågade om de var villiga att köpa kostymer från dem. En del tackade nej. Andra stödde idén och fortsatte med sina inköp.

Efter ett halvår gick fabriken på högtryck och sömmerskorna kunde återigen ta ut sin normala lön på fyrahundra pesos i månaden.

Två gånger försökte polisen storma fabriken på ägarens begäran. Han ville ha ut sina maskiner till en annan textilfabrik som han köpt. Det gick inte. Grannarna ställde sig på ett led mellan fabriken och polisen. Brukman Confecciónes S.A. var i sömmerskornas händer.

Tältet påminner om ett sådant som Röda Korset skickar till nödställda jordbävningsprovinser i Centralasien. Halvmåneformat och militärgrönt. Två gånger sex meter. Det står i hörnet av Avenida Jujuy och Belgrano, femtio meter från fabriken. Solen skiner in i öppningen. Det var inte här Nilda Villa trodde hon skulle hamna.

– Jag hade gått hem vid fem som vanligt och lämnat över till de andra flickorna. Vid elvatiden på kvällen slog dem till. Det var omöjligt att göra något. Inom loppet av några minuter hade polisen släpat ut alla. Det var hemskt.

När Nilda kom till sin arbetsplats dagen efter var byggnaden inhägnad av kravallstaket. Framför entrén stod den federala polisen i dubbla led. Sköldarna var höjda och tårgasgevären laddade. Runtom hörnet väntade pansarbilen med vattenkanonen. På det tredje försöket hade polisen lyckats vräka sömmerskorna.

Sexton månader av självstyre var över. Helt plötsligt stod de femtiosex textilarbetarna som hållt ut längst på Brukman på gatan. De hade trott att rättsväsendet mer eller mindre gett upp eftersom det varit så lugnt den senaste tiden. Men inte. En styrka på tvåhundra kravallutrustade poliser spärrade av gatan och stormade byggnaden.

– Vi visste inte vad vi skulle ta oss till. Det var så våldsamt. Jag fattar inte proportionerna. Vi är ju inga inbrottstjuvar.

Nilda tar en paus i berättandet. Hennes arbetskamrat Irene kommer in genom tältöppningen. Hon har med sig en röd termos. Nu ska de dricka mate. Det brukar de göra vid tre. Oavsett om de är på fabriken eller som nu i ett tält som en kyrklig organisation skänkt till dem efter det att de blev utkastade.

Irene häller upp det kokheta vattnet i koppen och skickar runt bland sina arbetskamrater. Alla sitter med sina ljusblå rockar på och tar emot det paraguyanska teet som dricks med sugrör. Vissa sötar, andra inte. Och så fylls koppen på med mer vatten och skickas runt igen. Det ser väldigt gulligt ut. Inte kunde man tro att de här kvinnorna i medelåldern, på eftermiddagen samma dag som polisen slängt ut dem, bestämde sig för att återta fabriken.

Det var vid femtiden på eftermiddagen.

– Jag vill inte vara med. Det sa jag från början, berättar Nilda. Irene var också tveksam. Vi hade sett hur polisen skjutit tårgas under diktaturåren. Det ville vi inte uppleva igen. Men de andra flickorna gick inte att stoppa. Jag tror det började med att Cecilia lyckades få omkull en sektion. Hon som höll talet på Plaza de Mayo efter marschen. Sedan brakade resten.

Ett tiotal sömmerskor klev över kravallstaket och började gå i riktning mot huvudentrén. De andra ställde sig bakom. Efter ett par sekunder kom de första tårgasgranaterna. Sedan landade ännu fler. Med händerna för ansiktet började kvinnorna springa mot byggnaden. Då kom gummikulorna.

Det brutala ingripandet kablades ut av TV-stationerna på plats och snart hade hundratals personer tagit sig till hörnet Avenida Jujuy och Belgrano i centrala Buenos Aires för att skydda sömmerskorna från polisens framfart.

Nilda blev rädd och åkte hem. Det var inte så här hon hade tänkt sig det. Den sista tiden hade hon inte ens lagt märke till att de arbetade utan chef. Allt var som vanligt. Enda skillnaden var att hon kunde gå på toaletten när hon ville och att hon inte behövde sy blixtlås hela tiden. Ibland sydde hon även kavajfickor.

Sista gången jag träffar Nilda är utanför pendeltågstationen Once. Den argentinska höstvinden är kylig och vi står på Plaza de Miserere och väntar på Irene och Chiche, väninnorna från blixtlåsavdelningen. Det är lördag eftermiddag i Buenos Aires och vi ska hem till Irene och dricka mate.

De senaste veckorna har väninnorna varit tillsammans varje dag i tältet. Iklädda sina ljusblå arbetsrockar har de suttit och bevakat fabriken från tältöppningen och pratat med grannarna i kvarteret. Under tiden har deras arbetskamrater stått utanför arbetsministeriet i city och försökt tvinga fram en lösning på konflikten.

Ett av förslagen som diskuterats har varit att bilda ett kollektiv. Enligt arbetsministeriet är det den enda lagliga vägen att kringgå äganderätten. Eftersom Jacobo Brukman satt sin textilfabrik i konkurs skulle sömmerskorna, som är den största fordringsägaren på grund av sina innestående löner, vid ett kollektivbildande bli den juridiska person som behövs för att kunna driva processen i domstol och få fabriken exproprierad.

Enda problemet är att arbetarpartiet Partido Obrero, som tagit över förhandlingarna från fackklubben och numera företräder sömmerskorna, har motsatt sig förslaget. De vill att Brukman förstatligas.

– Det har blivit så mycket prestige i det hela. Jag gillar det inte alls, säger Nilda.

Arbetarpartiet vill få staten att ta ett större ansvar för landets befolkning och försöker göra Brukman till ett nationellt exempel. Textilfabriken är nämligen bara ett av flera hundra företag som tagits över av sina före detta anställda den senaste tiden. Idag drivs allt från lyxhotell och läkarmottagningar till keramikindustrier och däckfabriker i Argentina av sin före detta personal.

– Det är klart bra om staten tar sitt ansvar. Men det kommer aldrig att ske. Även vår nya president är bunden till de inflytelserika familjerna i landet och jag tror inte han kommer att kunna göra mycket.

Vi står ett tag till och väntar. Väninnorna dyker inte upp. I stället börjar vi prata om Nildas familj. Hennes man, Alberto Villa, är chango. Det vill säga, diversearbetare. Just nu försörjer han familjen genom att grilla korv vid en vägkorsning i Merlo. Yngsta dotter Cristina går fortfarande i skolan, mellandottern Vanina är arbetslös och äldsta dottern Paula har stuckit till USA. Hon jobbar som servitris i New Jersey.

Familjen bor i ett litet hus i den fattiga förorten Merlo. Alla bor hemma. Äldste sonen Cristian också.

– Det är därför vi inte kunde åka hem till mig. Du förstår, min son är polis. Det är bara mitt skift som vet om det. Och han gillar inte att jag håller på med detta. Eller rättare sagt, han stödjer mig i sak men hatar allt detta runt omkring. Hade han fått reda på att jag pratar med utländska journalister hade han blivit vansinnig. Förstår du?

Påmind om livets komplexitet går vi de åtta kvarteren tillbaka för att se om Irene och Chiche missförstått oss och kanske väntar i tältet i stället. På vägen dit passerar vi den fem våningar höga tegelbyggnaden med glasfasad. Några fönster på tredje våningen står öppna.

– Där brukade jag sitta. Det andra fönstret från höger, säger Nilda och tittar upp.

HENRIK JÖNSSON

2003-09-01

FAKTARUTA:

När Argentinas kris exploderade i slutet av 2001 var det ett resultat av en långvarig misskötsel av landets ekonomin. Under nittotalet hade landets president Carlos Menem mer eller mindre privatiserat Argentinas alla tillgångar. Från Patagoniens gas och olja till en av världens största offentliga sektorer.

Till slut fanns det ingen hållbarhet i ekonomin och regeringen fick släppa peson som tidigare varit knyten till dollarn. Resultatet blev att peson föll fritt och höll på att göra Latinamerikas andra största land bankrutt. I panik tvingades regeringen frysa inne medborgarnas konton i landets alla banker.

I dag har landets ekonomi stabiliserats. Fortfarande lever dock halva landets befolkning i fattigdom och i vissa provinser dör folk av svält. Argentinas nya president, Néstor Kirchner, har lovat ta itu med landets problem och har bland annat diskuterat med Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva om att införa hans populära socialaprogram ”Noll Svält” i Argentina.

Vad Kirchner tänker göra åt alla de ockuperade arbetsplatserna i landet har han däremot inte ännu klarlagt.

En argentinsk peso är idag ungefär värd tre svenska kronor.

Kommentera