Stark som en krokodil efter vaccinet

Vaccinerad i fd. presidentpalatset

RIO DE JANEIRO/SDS

Jag messade min vän och frågade om vi skulle ta en motionsrunda i Flamengoparken i eftermiddag. Han svarade: Jag kan inte. Jag ska vaccineras. Hur kunde det redan vara dags för honom? Han är bara ett år äldre än mig.

Kompisen berättade att Rios borgmästare – som är en djärv motståndare till president Bolsonaro – fått tag på tiotusentals doser av läkemedelsbolaget Pfizers vaccin och accelererat vaccineringsprocessen. Det var bara för bra för att vara sant. Jag som trott att jag inte skulle kunna få mitt favoritvaccin i Brasilien, eftersom Bolsonaro är en vaccinationsmotståndare. Han tog sju månader på sig att svara på Pfizers försäljningserbjudande och varnade de som tänkte vaccinera sig för att de kunde förvandlas till krokodiler – världens äldsta kräldjur.

Jag tog taxi till operahuset i centrum, där kommunen öppnat en vaccineringscentral, och verifierade min kompis berättelse. Den stämde. Kommunen hade fått in Pfizer. Jag försökte övertala personalen att vaccinera mig där och då, men de tittade på min legitimation och skakade på huvudet.

– I dag vaccinerar vi 52-åringar. Du fyller 52 först i nästa månad. Du får vänta.

Sällan har jag bemöts så korrekt i det annars flexibla Brasilien där man töjer på det mesta.

När det väl var min tur gick jag till vaccinationscentralen i min stadsdel som förlagts till det före detta presidentpalatset Palácio do Catete. I palatsets tropiska park, med sin ståtliga palmallé, växte min dotter mer eller mindre upp. Vi var här nästan varje dag när hon var liten. Det kändes som rätt plats att ta den historiska injektionen.

Jag bar min Botafogotröja för att visa mitt stöd till min brasilianska klubb som förra året åkte ned i andra divisionen. Chefen för vaccinationscentralen gick fram till mig i kön med ett leende på läpparna.

– Jag är rädd att du kommer svimma av sprutan, sa han.

– Varför då?

– Ja, så lätt som ni föll ned i andra divisionen vet man ju aldrig, sa han och skrattade.

Det kvittar att en halv miljon människor dött under pandemin i Brasilien. Närheten till fotbollshumorn finns kvar. Jag undrade om han hade en Pfizerdos till mig.

– Jag är ledsen. Pfizers doser tog slut i går. Då får nöja dig med Astra-Zeneca.

Besviken ställde jag mig i kön till den ståtliga konstitutionssalen från 1896. Mannen bakom mig bar rivalklubben Flamengos tröja. Demonstrativt vände jag mig om och bröstade honom med mitt Botafogoemblem.

När det var dags att gå in till sjuksystern kavlade jag upp höger arm och fick min första dos Astra-Zeneca på stående fot. Lättnaden sköljde över mig.

Att leva i Brasilien under pandemin har inte varit lätt. Att arbeta som reporter har varit svårare. Ständigt har jag utsatt mig för risker. Jag har besökt fältsjukhus, begravningsplatser och intervjuat covidsmittade. När sjukvården kollapsade i våras, och även de privata sjukhusen var överfulla, hade jag behövts evakueras till en annan stad eller annat land för att klara mig om jag insjuknat.

Det har varit påfrestade. Men nu känner jag mig stark som en krokodil.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON