Vår tids dödsryttare har skapat vaccinmotståndarna

SORGENFRI/SDS/HD. Jag har alltid trott på Darwins teorier. Människan blir bättre och bättre för var dag. Tron på den stegvisa utvecklingen är en av mina starkaste livskrafter. Den har fått sig en törn de senaste åren. Jag har insett att mänskligheten går i cyklar. Runt, runt som ett sävligt tombolahjul. Efter medveten kamp når vi toppen för att sedan dala ned i mörkret igen. Frågan är var vi befinner oss nu?

I julas reste jag och min tonårsdotter till Sverige. Det var första gången hon följde med sedan pandemin bröt ut. Som på beställning föll snön samma dag vi anlände. Jag köpte kängor, mössa och halsduk till henne och vi promenerade runt i Malmö. På framrutan till en bil ritade hon ett hjärta i snön och postade bilden till sina vänner i Rio. De måste fått sig en chock. På södra halvklotet är det högsommar nu.

Allt flöt på bra ända fram till dagen före nyårsafton. Min dotter fick feber. Vi var tvungna att skaffa ett snabbtest. Det visade sig vara svårare att få tag på än jag trott. Under julhelgen sattes lagen om utbud och efterfrågan ur spel i Sverige. Behovet av snabbtester var minst hundra gånger större än tillgången. De vinstdrivande apoteken stod tomma som livsmedelsbutiker i forna Sovjet. Inte heller på nätet gick det att få tag på några. Räddningen blev en vän som köpt på sig ett gäng tester och delade med sig.

Jag droppade vätskan från topsen i provbrunnen. Det undre strecket blev lila och tydligt.

I nästan två år har min dotter klarat sig undan det gäckande viruset i Brasilien – med näst flest coviddödsfall i världen, endast USA har fler. Och det första som händer när hon kommer till trygga Sverige är att bli smittad av omikron. Jag också! Nyårsfesten, som vi sett fram emot, ställdes in. I stället umgicks vi med ett par vänner som också testats positiva. Det gick ju inte att smitta varandra en gång till. Vi kallade oss ”positiva klubben”, käkade räkor, åt fina ostar och skålade in det nya året med champagne från deras balkong.

Sällan har jag mött ett år lika nyktert.

Det jobbiga var att vakna upp dagen efter. Förvisso var jag inte bakfull, men snuvig, hostig och hade stopp i näsan och lock för öronen. I en vecka höll vi oss hemma och tackade vetenskapen för att vi båda är fullt vaccinerade. Om vi följt president Bolsonaros uppmaning om att inte vaccinera oss hade vi antagligen legat på sjukhus nu. Eller under jord.

På ett kalas under mellandagarna visade min nästkusin en bild på apokalypsens fyra dödsryttare som bland annat symboliserar krigen och svälten. På bilden hade en femte ryttare tillkommit. Den föreställer desinformationen – vår tids dödsryttare.

Det är den som skapat vaccinmotståndarna.

Häromdagen såg jag en tweet från en förtvivlad sjuksköterska på ett sjukhus i Sverige. Han skrev: ”Antivaxxrörelsen kostar liv. I helgen skördades ännu ett liv på min avdelning tack vare deras faktaresistens och tro på konspirationsteorier. Sorgligt och onödigt”.

Visst, det är bedrövligt, men för att tala med Darwin. Det är det naturliga urvalet. De som överlever pandemin är de vaccinerade.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON