3
jun
2019

Angolanske ikonen Bonga spelar i Sverige

Bonga kommer till Sverige för två unika spelningar i Göteborg och Stockholm.

Bonga kommer till Sverige för två unika spelningar i Göteborg och Stockholm.

RIO DE JANEIRO/BRANDÃO MEDIA

När Hollywoodstjärnan Will Smith berättade att hans favoritlåt på morgonen är »Mona Ki Ngi Xica« av den angolanske musikikonen Bonga hände något. Låten fann en ny publik och har nu spelats över sju miljoner gånger på Spotify. På fredag uppträder Bonga på Clandestino Festivalen i Göteborg och på lördag spelar han på Fasching i Stockholm.

Texten till »Mona Ki Ngi Xica« är skriven på kimbundo, ett av de största bantuspråken i Angola, men det är svårt att förstå vad den melankoliska låten handlar om. Inför Bongas Sverigespelningar ringde jag upp honom i Lissabon, där han bor sedan många år tillbaka, och frågade vad låten egentligen handlar om.

– Den bär ett tema som är väldigt allmängiltigt i dag. Den handlar om en familj som ska migrera, men alla kan inte följa med. Någon måste stanna kvar. En pappa ger sig av och lämnar kvar sin dotter. Melankolin kommer från pappan som egentligen inte vill resa bort, men är tvungen, säger Bonga.

– Vad betyder Mona Ki Ngi Xica?

– »Dottern som jag lämnar«.

Bonga är en annorlunda artist. Han inledde sin karriär som friidrottsstjärnan Barcelo de Carvalho i slutet av 1960-talet och blev angolansk mästare på 100, 200 och 400 meter. Kolonialregimen i Portugal sände honom för att tävla med idrottsklubben Benfica i Lissabon, där han blev portugisisk mästare på 400 meter. I Lissabon hamnade han i fel, eller rättare sagt, rätt gäng. Befrielsekriget i Angola var i full gång och han gav sitt fulla stöd åt självständighetsrörelsen. Hans dubbelspel upptäcktes av underrättelsetjänsten PIDE som började skugga honom. Det var då Barcelo de Carvalho bytte namn och flydde till Nederländerna, där han lade löpardojorna på hyllan och kom ut som artisten Bonga Kuenda. Hans debutalbum, Angola ’72, spelades in i Rotterdam med kapverdiska musiker och räknas i dag till ett av Afrikas mest klassiska album. Albumet blev ledmotivet i Angolas självständighetsrörelse och gavs nyligen åter ut på vinyl. Ett av spåren är just »Mona Ki Ngi Xica«. Uppföljaren Angola ’74 är nästintill lika bra och spelades in i Paris. Ett av spåren är »Sodade«, som den kapverdiska sångerskan Cesária Évora senare gjorde till en global hit.

– Vi spelade in en duett tillsammans av den senare, säger Bonga Kuenda, som uppträtt flera gånger med Cesária Évora när hon varit i Lissabon.

Bonga spelar semba, en traditionell genre som slog genom på 1950-talet. Musiken har också gett upphov till sembadansen som på kimbundo betyder »när en manskropp möter en kvinnas kropp i höjd med naveln«. Dansen har likheter till karibisk salsa, men musiken är mer tillbakalutad. Bongas oro är sembans framtid. Enligt Bonga varken spelar, dansar eller lyssnar den trendkänsliga nya generationen i Angola på semba.

– De unga vill bara ha AfroHouse eller AfroBeat.

– Du har själv aldrig tänkt på att experimentera med nya stilar?

– Är du galen!? Det är som att be Carlos Gardel sluta spela tango och börja med klassisk musik. Nej, jag är semban trogen. Jag respekterar den afrikanska melodin. De nya artisterna sjunger inte ens på kimbundo. Vårt språk! Men kalla mig inte »kung av semba«. Ingen kan vara kung över semba. Det är semba som är kungen.

För två år sedan avgick Angolas auktoritäre ledare, José Eduardo dos Santos, som i 38 år styrt oljenationen som en diktator. Han ersattes av försvarsministern João Lourenço som har börjat öppna landet. Hur ser Angolas främste artist på förändringarna?

– José Eduardo dos Santos var en hemsk president. Han stal allting. Jag kritiserade honom flera gånger och han blev förbannad och förbjöd min musik. Radion och tv:n i Angola fick inte spela mina låtar. Han ville tysta mig. Mitt senaste album döpte jag till »Recados de fora« (meddelanden utifrån) som var mitt sätt att ge styrka till de som kämpar för demokratin i Angola.

– Den nye presidenten är mycket bättre. Min musik spelas dagligen och i slutet av förra året blev jag inbjuden till presidentpalatset i Luanda. Han gav mig den finaste ordensmedaljen man kan få i Angola.

– När tror du att du kan spela i Angola igen?

Bonga skrattar.

– Så fort de betalar vad jag begär. Det har kommit förfrågningar, men fortfarande inte i nivå med vad jag brukar kosta i Europa.

En vecka efter att jag intervjuat Bonga medverkade Hollywoodstjärnan Will Smith i en fransk talkshow på tv-kanalen TF1 för att marknadsföra sin senaste film Aladdin. I programmet uppmanas gästerna att bjuda på några personliga tips från sin privata playlist. Will Smith valde Bongas »Mona Ki Ngi Xica« och reste sig upp för att dansa till låten.

– This is my morning wake up song! It helps you get out of bed, sa han och sträckte upp armarna i luften.

Efter den gratisreklamen klättrade »Mona Ki Ngi Xica« upp på tio-i-topplistan på iTunes i Frankrike. Senaste låten fått en sådan internationell uppmärksamhet var när den franske musikrebellen Bernard Lavilliers gjorde en version av låten för snart tio år sedan.

– Lavilliers version har betytt mycket för mig i Frankrike, säger Bonga.

Till Sverige kommer Bonga med sitt fyrmannaband från Lissabon.

– Det ska bli kul att spela i Sverige. Länge sedan jag var där.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2 Svar

  1. Charlotte

    ”De trendkänsliga nya generationerna i musiknationen Angola varken spelar, dansar eller lyssnar längre till Semba”

    Detta stämmer inte riktigt. I alla fall i huvudstaden Luanda är Semba enormt populärt och att kunna dansa Semba anses häftigt, även om de yngre generationerna dansar mer showigt än de äldre generationerna. Dansen och musiken är icke desto mindre fortfarande populär och många angolaner själva arbetar för att hålla den delen av sin kultur vid liv. Det finns flertalet dansskolor som erbjuder Semba och månatliga fester dedikerade enbart till denna underbara musik.

  2. Vad kul att höra. Det var Bonga som sa att den nya generationen inte längre är intresserad av semba. Skönt att det inte är så. Men på de ställen jag varit på i Luanda har det varit mer kuduro, men det är kanske också en klassfråga. Yngre, fattigare kör hellre kuduro än semba? Eller har jag fel där också?

Kommentera