6
jul
2019

På andra sidan

Porto Brandão, Lissabon

RIO DE JANEIRO/HD/SYDSVENSKAN

Jag minns ett samtal i Slottsparken för nästan femton år sedan med en vän som varit min chef på Malmö högskola. Han hade just fyllt femtio år och var beklämd. Jag undrade om han kände sig sjuk. »Nej, nej, det är bara så att nu är man på andra sidan«. Jag förstod inte riktigt då vad han menade. Nu förstår jag. I dag fyller jag femtio år. Jag är redan på andra sidan.

Det började med att jag sträckte stortån under ett rånöverfall i Rio i julas. Jag klarade att fly undan, men de följande veckorna haltade jag. Jag tänkte att stortån skulle nog läka snart. Efter en månad hade jag fortfarande ont. Jag inbillade mig att den blev bättre och bättre, men i själva verket var det bara jag som vande mig med att ha ont. Efter ytterligare tre månader gjorde jag slag i saken och gick till en ortoped. Han röntgade stortån och såg att senan var inflammerad. Jag hade fått tendinit.

Läkaren skrev ut tio sessioner med en fysioterapeut som skulle behandla stortån med laserpenna och ultraljudsvågor för att stimulera senan till att läka fortare. Läkaren visade mig salen på den privata ortopedkliniken där nästan hundra patienter satt på stolar längs väggarna och behandlades för sina krämpor. De flesta var betydligt äldre. »Detta är alltså mina nya kompisar«, tänkte jag och tittade på damerna som fick sina knän insmorda med mirakelkrämer mot artros.

Varje dag behandlades jag på kliniken och blev tjenis med fysioterapeuterna. När stortån fortfarande värkte efter nio behandlingar bad jag att få träffa läkaren igen. Han vickade på stortån och undrade hur gammal jag var.

– Jag fyller snart femtio, svarade jag.

Han lutade sig tillbaka.

– Läkandet tar lite längre tid i din ålder, sa han och skrev ut en remiss på tio nya sessioner av fysioterapi.

»Läkandet tar lite längre tid i din ålder«?»Ska den gubbjäveln säga«, tänkte jag.

Han var minst sextio år.

Jag undrade om det ändå inte fanns en genväg till läkning. Gubbjäveln satte sig framför tangentbordet och skrev ut ett recept på ett så kallat extemporeläkemedel som anpassas efter patientens individuella behov. Inte bara det att jag behövde medicin. Jag behövde dessutom specialtillverkade tabletter. Ett privat laboratorium i kvarteret kunde tillverka tabletterna, med nio olika substanser, för 400 kronor. Medicinen innehöll antibiotika och skulle ta död på inflammationen. Tre stora plastkapslar, två gånger om dagen.

När jag svalde plastkapslarna en efter en vid frukost kändes det som ett bevis på att jag inte bara var över på andra sidan – backen sluttade dessutom brant. Snart skulle unga i det artiga Rio resa sig på bussen för mig.

En ytterligare bekräftelse på att femtio år är livets vattendelare kom när min fru berättade att vår privata sjukförsäkring hade höjts.

»Varför då«, undrade jag.

»Premien höjs det år man fyller femtio«, svarade hon.

Om det ändå ska gå utför är det lika bra att göra det med stil. I dag dansar jag in min femtioårsdag i den lilla hamnen Porto Brandão, mitt emot Lissabon, med åttio vänner och släktingar. Förhoppningsvis utan krämpor i stortån.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

Kommentera