Bortskämda brassar har svårt att fatta den svenska snålheten

RIO DE JANEIRO/SDS/HD

Första gången min dåvarande sambo kom till Sverige ställde farsan till med en grillfest i trädgården. Han ville få henne att känna sig välkommen. Farsan grillade fläskkotletter utan att ha en aning om att brassar inte gillar griskött. På deras grillfester är det nötkött som gäller. Min sambo tog seden dit man kommer och åt ändå. Sedan frågade farsan:

– Någon som vill ha något mer?

Eftersom vi andra runt bordet visste att det endast fanns en kotlett per person tackade vi artigt nej.

– Ja, gärna, sa min sambo.

Min halvbrors grekiska fru skrattade inombords. Hon hade bott i Sverige en tid och lärt sig hur den svenska gästfriheten fungerar. Man äter vad som bjuds. Frågar inte efter mer. I Grekland, däremot, anses det oartigt att inte be om mer.

Sådan tur var hade farsan en kotlett över och min sambo tuggade i sig den utan att förstå det roliga. Sedan dess har hon skämtat om de svenska ”grillfesterna” när vi gått på brasilianska churrascos där det grillas så mycket kött att folk äter i timmar. Mitt rekord är en 12-timmar lång grillning där glöden aldrig slocknade.

Jag kom att tänka på incidenten när twitterstormen #Swedengate raserade i förra veckan och pekade ut Sverige som ett land där kompisen får vänta på rummet medan vännen smörjer kråset med sin familj. Den svenska snålhetsskandalen har givetvis nått Brasilien som har näst flest Twitteranvändare i världen. Nu kan jag inte närma mig en brasse förrän jag får frågan:

– Är det sant att du som liten fick vänta på rummet medan din kompis åt?

Jag kan tyvärr bara nicka. Det hände inte bara en gång, utan flera gånger. Dessutom i det välmående villaområdet Kungshälla i Malmö. Då tyckte jag inte det var något konstigt. Tyst satt jag i kompisens rum på ovanvåningen och väntade på att han skulle bli klar. Nu förstår jag hur illa vårt beteende ser ut i resten av världen.

I Brasilien har man en bild av Sverige som ett rikt, utvecklat land, där fattigdomen försvann på 1950-talet. Vi upplevs som demokratiska, välutbildade och solidariska. Inte för en sekund skulle en brasse tro att vi svenskar är sådana som inte bjuder in våra barns kompisar till bordet. Bilderna går inte ihop. I Brasilien, där 28 miljoner inte får i sig tillräckligt med näring varje dag, ser man det som en ära att få bjuda på mat. Till och med i favelorna är grillfesterna rena köttorgierna. Här råder inte principen om en biff per person.

När jag förklarar att Sverige var ett fattigt land på 1800-talet och endast de familjerna överlevde som höll sina matförråd i schack, skakar brassarna på huvudet.

– Det var ju länge sedan. Varför har ni inte förändrats?

Jag har inget bra svar och kan bara hoppas att den svenska snålheten är på utdöende.

Mitt strå till stacken är att jag tagit sedan dit man kommer. När jag i veckan beställde pizza fanns det tre storlekar att välja mellan. Jag valde den största – gigante – eftersom min dotter hade två kompisar på besök. När jag bjöd in vännerna till bordet var det ingen som höjde på ögonbrynen. De såg det som det mest normala i världen. Så normalt att de inte ens tackade för maten. Bortskämda brassar!

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON