I vattenbristens Venezuela talar man tyst om den bruna sörjan

CARACAS/SDS/HD

På egen bekostnad har jag rest till det sargade Caracas. Tanken var att komma så nära Ukrianakriget som möjligt i Latinamerika. Sedan 15 år tillbaka är Venezuela en av Rysslands närmsta allierade. Flera gånger har ryska bombplan landat på militärbaser i landet och oroat det amerikanska försvaret eftersom planen kan bära kärnvapen.

Problemet med att försörja en resa till Venezuela är att oljelandet blivit ett av världens dyraste. En grillad kyckling kostar 160 kronor i butik, medan en läkarlön ligger på 280 kronor i månaden. Man behöver inte vara ekonom för att inse att revolutionen misslyckats. I veckan åt jag lunch med den svenske honorärkonsuln. Vi besökte den baskiska restaurangen Urrutia, beställde cochinillo (spädgris) och delade på en flaska billigt Riojavin. Lunchen gick på 1 500 kronor.

Venezuelas ekonomi har trissats upp av den ökande efterfrågan av olja till följd av kriget i Ukraina. I samband med att socialistregimen även släppt den amerikanska dollarn fri har den venezuelanska ekonomin visat sina första tecken på återhämtning. Det saknas inte längre mat i butikerna. Vad oljelandet sörjer är vatten.

Eftersom jag inte hade råd att bo på hotell fick jag låna en lägenhet av en vän. Den hade stått tom i fyra år. Jag tänkte: så länge jag har en säng ordnar det sig. Det var önsketänkande. Den ekonomiska och politiska kollapsen i Venezuela har gjort att landets vattenförsörjning inte underhållits på över tio år. Vattnet når inte fram till invånarna. I arbetarklassens stadsdelar har de tillgång till rinnande vatten en gång i veckan.

Lägenheten jag lånar ligger i Los Palos Grande, Caracas motsvarighet till Limhamn. Även här är det vattenransonering som gäller. 30 minuter per dag och lägenhet. På en halvtimme ska jag hinna uträtta mina behov, spola, diska, duscha och fylla på en hink med vatten om jag skulle behöva gå på toaletten igen.

När jag hörde hur vattnet rusade i rören hoppade jag snabbt in i duschen. Det första vattnet var rostbrunt av avlagringar, sedan kom det rena. För sent insåg jag att det inte fanns någon tvål i kabinen. Blöt gick jag ut i köket där min kompis fru ställt två identiska flaskor, en med handtvål och en med diskmedel.

Den ena flaskan var grön, den andra gul. I all hast glömde jag bort vilken som var vilken och tog den gula flaskan, sprang åter in i duschen och tvålade in mig snabbt. Doften av diskmedel spred sig i duschkabinen. Det finns en första gång för allt.

En annan dag var jag tvungen att uträtta mina behov innan vattenransonen anlänt. Jag spolade med vattnet i hinken, men det räckte inte. Desperat frågade jag vaktmästaren när nästa ranson skulle komma.

– Först i morgon, sa han.

Ska mina behov behöva ligga där i ett dygn, tänkte jag för mig själv.

Jag köpte dyrt mineralvatten i snabbköpet, fyllde hinken och hällde i toastolen, men det räckte inte heller. Först ett och ett halvt dygn senare kom vattenransonen och jag kunde spola ned den bruna sörjan. Jag behöll locket på.

Det enda positiva med Venezuelas vattenbrist är samtalen med grannarna i hissen. Ämnet är givet, även om ingen går in på detaljer. Ansiktsuttrycken säger allt.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON