1
feb
2006

Chiles vilda druvor

SANTA CRUZ/VAGABOND

Chiles vin som tidigare var de fattigas dryck är i dag något av det snobbigaste som landet äger. I Valle de Colchagua hänger Cabernet Sauvignon-druvorna i sina koniska klasar, här växer mörkblå Merlot och kryddiga Syrahdrvor, här stoppar man näsan i glaset och känner doften av nyslaget gräs. Här är bag-in-box en svordom.

När Che var ute på sin motorcykelresa över kontinenten kom han med båt över insjöarna i södra Argentina. Han krånglade sig genom bergspassen och kom till den lilla chilenska staden Temuco. Det var tidigt femtiotal och hans Indiana 500 CC kom på förstasidan dagen efter i lokalpressen.

Det var på denna tid som vinet var de fattigas dryck i Chile. Det dracks ur dricksglas, antingen vitt eller rött. Inga särskilda märken eller distrikt. Det kvittade till och med vilken druva vinet var gjort av. Vinet var till för att berusa. Nu är det chilenska vinet något av det snobbigaste landet äger. Exportboomen har gjort vinet till en tillförlitlig exportinkomst inte långt efter den berömda kopparn.

Bäst går det för odlarna i Valle de Colchagua.

Vindalen ligger två timmar söder om den smutsiga huvudstaden Santiago och har blivit ett hett turistmål. Här åker polare och par runt och provar viner på olika vingårdar, ungefär som i den Oscarsvinnande filmen Sideways, där ungkarlarna Jack och Miles gör en vinresa i Kalifornien. Det är modern turism på högsta nivå. Hyrbilar,

rustika lantgårdar och ekologisk mat.

Skillnaden är att det inte är Santa Barbara County i Southern California.

Det är Valle de Colchagua i Chile.

Vildare, varmare och vänligare.

Jag och min trogne resekompis Anders kör dit från huvudstaden via den klassiska Carretera Panamericana som sträcker sig från Fairbanks i Alaska till Isla da Chiloé i södra Chile. 4 821 mil amerikansk västkust. På sina håll har den sina svårigheter men här i det smala kustlandet far motorvägen genom det imponerande landskapet som en Autobahn. På högersida vilar Stilla havet. Till vänster reser sig de snöklädda Anderna.

Bilradion spelar billig salsa och vi försöker enas om vem som ska vara vem i Sideways. Ingen vill vara Jack, den kroniskt otrogne, b-skådisen som sätter på allt under sin sista vecka som ogift. Det är mycket mer tilltalande att vara Miles, loosern som aldrig fick sin bok utgiven. Honom är det lättare att identifiera sig med. Men Anders vägrar vara Jack.

Okej. Han är flerbarnspappa. Jag får bli Jack och Anders får bli Miles då.

Första natten tar vi in på Viña Casa Silva. Ett äkta, gammalt chilenskt vingods där bostadshuset renoverats om till åtta rum med kammarsängar och där dricksvattnet serveras i silverkannor. På innergården står en fontän från 1800-talet och i den gamla hallen hänger Laura. En ung chilenska som tog sig fram som äppleplockerska innan vinboomen tog tag i regionen för några år sedan.

– I dag vill alla arbeta inom vinturismen. Det är mycket roligare. Jag har lärt mig engelska och fått många kul kontakter i Europa. Jag vill aldrig mer plocka äpplen, säger Laura som nu arbetar som receptionist på vingodset.

Ovanför vinkällaren har familjen Silva byggt en modern restaurang

som serverar grillad chilensk fjordlax med rotfruktspuré. Vinglasen är stora som bål och förrätterna vältilltagna brickor med olika sorters lufttorkad skinka eller skaldjur från den rika kusten. I källaren ligger de brända ekfaten på rad och jäser. Det doftar vin lång väg.

Två killar springer omkring med en slang och fyller på.

– Faten suger åt sig flera liter i veckan. Det är det som ger den goda smaken. Men låter man de ligga för länge blir vinet dåligt av all luft som tar sig in. Vi måste fylla på till bredden med jämna mellanrum, förklarar José ”Pepe” Cruz, som arbetat på godset sedan han slutade skolan.

Dagen efter tar en brunett med asiatiska drag hand om oss. Katae Long kommer från San Fransisco och arbetar som guide på vingodset. Vi går ut på fälten och kollar in rankorna. Här hänger de berömda Cabernet Sauvignondruvorna i sina koniska klasar, där borta växer mörkblåa Merlot och lite längre bort kryddiga Syrah. Närmare bergen odlas Carmenère, en ovanlig fransk druva som utrotades av vinpesten i Europa på 1800-talet men överlevde i Chile.

– Efterfrågan bland vinkännare är stor. Det är bara här de kan smaka den på plats, säger Katae stolt.

Hon flyttade till Chile med sin nyzeeländske man för två år sedan. Han arbetade som oenolog på en av de stora vingårdarna i USA men tröttnade på den storskaliga vindriften.

– Vinindustrin i Staterna är överetablerad. Det är här utrymmet finns. Hantverket. Druvorna är rikare och det finns fler sorter. Du gör mer av vinet här.

Vi går ner i källaren och in i ett angränsande rum. Katae plockar fram tre vita pappersunderlägg och lägger över det kraftiga matsalsbordet. Hon dukar fram tre glas, en spottkopp och häller upp.

– Luktar ni, frågar hon och stoppar näsan djupt ned i det stora glaset. Nyslaget gräs. Nästan så att daggen hänger kvar. Eller hur?

Jag och Anders tittar på varandra och stoppar undrande ned näsan i glaset.

– Visst, nyslaget gräs, säger jag.

Anders stirrar på mig. Det är han som är Miles och det är han som ska fälla expertkommentarerna. Jack skulle lika bra kunna säga att det luktade tuttifrutti.

– Visst, alldeles nyslaget gräs. Man kan riktigt känna de nykluvna topparna, säger Anders och flinar.

Vi är i Chile och provsmakar vin. Det är härligt.

Söndag eftermiddag. Ett av de mer exklusiva vingodsen i trakten, Viña Viu Manent, arrangerar söndagsnöje för välbeställda Santiagobor med stadsjeep. Det är hästhoppningar i dalen och franska Peugeot passar på att ha en liten bilutställning i gräset utanför hästtävlingarna. Blonda chilenska fotomodeller lutar sig över fordonen i sina svarta sombrerors.

Hade det inte varit för att solen stekte över de snöklädda bergen i bakgrunden så hade det kunnat vara en augustisöndag i Cambridge. Den chilenska överklassen älskar hästsporter, framför allt hopptävlingar och hästpolo. Vid baren syns den unga vindirektören José Miguel Viu Bottini. Han är dalens mest eftertraktade man.

José Miguel ser inte bara bra ut. Han är också skitrik. Och nyskild.

I dag bär han svarta solglasögon. I går var det skördefest till toner av funkig house på godset.

– Vi höll på till fyra. Några av huvudstaden bästa DJ:s underhöll. Ja, du vet, vinet flödade. Ett enkelt jazzband inledde. Synd ni inte var här, säger fyrtiotvååringen och vinkar till sig kyparen.

– Ge killarna något att dricka, va.

Viu Manent säljer upp emot hundra tusen lådor vin till Europa varje år. Efter att deras vinhus fick ett internationellt pris för sin reserva från 1999 har deras sortiment nått de bästa vinbutikerna i både USA och Europa. I Danmark säljer Viu Manent bra. Till Sverige kommer inte många flaskor, längre.

– Jag förstår inte vad ni håller på med där borta. För några år sedan var ni en storkonsument av våra viner. Nu vill ni inte ha något. Det enda som verkar efterfrågas från Sverige nu är bag-in-box-vin. Ni är så tråkiga, säger han och noterar att ett av hans arabiska fullblod river.

Han vänder sig om och lyfter upp sina solglasögon i pannan.

– Vi vägrar att gå över till bulkvin. Det tar död på vinkulturen.

På det gamla godsets innergård ligger restaurangen La Llaveria. I ett hörn står två anställda och grillar chilenska lammkotletter över en gedigen vedgrill. Det skvallras om festen från i går. När José Miguel kommer in tystnar tjejerna vid ett av borden. Sju solglasögonförsedda singeltjejer i trettioårsåldern sträcker på sig.

– Allt väl, säger han och slår sig ned.

Kyparna rusar ut med vinet och fyller på sällskapets glas med tung, röd Cabernet Sauvignon.

Tillsammans med Viña Casa Silva och tolv andra vingods i Valle de Colchagua ingår Viu Manent i den mysiga vinrutten Ruta del Vino som på bara några år blivit ett av Sydamerikas populäraste resmål. Rutten går genom de bästa vingodsen i dalen och erbjuder inte bara provsmakning utan också kunskaper i att bedöma vin. Viña Casa Lapostolle och Viña Montes, två av Chiles mest exklusiva vinhus, ingår också i rutten.

Klockan börjar gå mot sen eftermiddag och vi bestämmer oss för att besöka La Finca de Apalta, vinhuset där Viña Montes har sina odlingar. Kanske kan vi få oss ett glas av ett av världens bästa viner. Solen slänger långa skuggor över vinfälten som klättrar upp i dalen. Vid en av Montes utsiktsposter på sluttningarna stöter vi på ett gäng provsmakare.

– Underbart. Jag kan inte säga annat. Det var våra grannar som tipsade oss. De hade varit här förra året, säger Fred Henretig från Pennsylvania.

Han är här med sin fru Andrea för att koppla av i några veckor. Fred har precis kommit hem från Aceh-provinsen i Indonesien där han ingått i Läkare utan gränsers team efter flodvågskatastrofen.

– Man kan lugnt säga att jag behövde semester. Det var hemskt där borta. Nästan ingen familj är hel längre.

Vi ställer oss och tittar ut över dalen med varsitt glas Alpha M, Viña Montes prisbelönta vin, i händerna. De två bergskedjorna som skapar det ideala klimatet i dalen tecknar sig i bakgrunden. Kvällsdimman från Stilla havet sveper in över fälten.

– Det är temperaturskillnaderna som är hemligheten, avbryter Douglas Murray, en engelsman på drift i världen.

Han bodde sexton år på Cypern när han jobbade inom oljebranschen i Mellanöstern. Nu är han Viña Montes välbetalda engelsktalande guide.

– Som lägst går temperaturen ned till åtta grader om natten. Druvan fryser. På dagarna, när solen steker som bäst, kan temperaturen gå upp till 38 grader. Få andra vinregioner i världen kan erbjuda en sådan temperaturskillnad, säger Douglas och snurrar sitt glas.

– Dessutom en jämn sådan. Inte som i Bordeaux där vädret skiftar som humöret på en gammal gubbe, säger han och skrattar.

Den amerikanska läkaren ler och skålar med sin fru. Bakom de står ett par från Los Angeles. De har haft en svensk aupairflicka i sitt hem och vill prata om ishotellet i Jukkasjärvi. Sådan tur har Anders varit där.

– Jo, det är sant. Du sover på is.

De amerikanska munnarna växer.

– Vill ni veta en annan hemlighet, hojtar guiden igen.

Provsmakarna som vid detta lag blivit uppvärmda av de jästa druvorna ropar “jaaaa” i kör.

– De här vinfälten är bäst, säger han och pekar upp mot sluttningarna.

Vet ni varför? Därför att vinrankorna måste jaga vattnet. Rötterna tvingas slingra sig flera meter. Det ger gott vin.

Nu träder Miles från Sideways äntligen in i Anders kropp.

– Man skulle kunna säga att man stressar plantan för att få fram mogna, kraftigare druvor.

Sällskapet vänder sig om. En förbluffad guide höjer glaset.

– Jag kunde inte sagt det bättre själv. Skål då!

Santa Cruz heter provinsstaden i Colchaguadalen. Torget kantas av vackra palmer och på ena långsidan står det gamla pensionatet som den ökände vapenhandlaren Carlos Cardoen renoverat upp. Det strålar klass och stil om Hotel Santa Cruz Plaza. Mannen som startade med två hästar och en ko och blev Chiles rikaste man har investerat väl.

Bredvid hotellet har vapenhandlaren, som gjorde sin förmögenhet på splitterbomben, skapat ett museum som berättar hela Chiles komplexa historia och erbjuder mer och intressantare utställningsobjekt än vad Nationalmuseet i Santiago lyckats skaffa fram.

– Han blev sjuk i cancer för några år sedan. Jag tror det var då han bestämde sig på att satsa på något gott. Sin gamla hemstad och region. Cardoen ville göra något för befolkningen här. Något annat än hans hemska bomber, säger Gustavo Lizama, servitör på Club Social på andra sidan torget.

Gustavo står och vispar äggvita till oss bakom den gamla baren.

– Ni har säkert varit ute på en av de där vinturerna. Nu ska ni få riktig chilensk sprit i stället, säger han och häller upp.

Vi dricker Pisco sour för första gången. Chiles nationaldrink. Minst lika lömsk som Caipirinhan. Men betydligt surare. Usch, där försvann vinromantiken, kände jag. Är det nu jag ska förvandlas till Jack och ge mig på allting som har kjol på sig? Vi skrattar åt de olika episoderna i Sideways och njuter av den ädla baren som funnits sedan fyrtiotalet.

Gustavo berättar att Club Social numera är medlemsägd.

– Ekonomin var så dålig här under diktaturen att några familjer till slut gick samman för att baren och restaurangen skulle få leva kvar. I gengäld förband vi oss att ställa upp så fort någon av familjerna skulle arrangera dop eller ha söndagsmiddagar. Då har vi ett speciellt rum reserverat för dem.

– Genialt, utbrister Anders och skålar så att coctailglasen klingar.

Dagen efter åker vi ut till kusten. Efter nästan en vecka bland vinfält och dalgångar måste vi känna doften av Stilla havet. Vi köper kex, läsk och chips och letar oss ut på I-50 som går ut till kusten. Det är inte mer än tio mil men vägen ringlar sig långsamt fram genom små byar och samhällen. Efter någon timme sveper en tjock, nästan klibbig, dimma in över vägen.

Vi har passerat Cordillera de la Costa, bergskedjan vid kusten. Nedanför oss sträcker Oceanen ut sig. Den är mäktig.

Husen i Pichilemu är alla byggda i trä och vitmålade. Egentligen är inte skillnaden så stor jämfört med Mölle i Skåne. Två gamla klassiska badorter där män och kvinnor tog sig friheter långt innan man vågade göra det på andra platser. Jag går ned till havet och ställer mig. Borrar ned mina svarta R. M. Williamsboots i den våta sanden och stirrar ut över Stilla havet.

Där borta på andra sidan havet bor min barndomsvän Micke. Han flyttade till Wellington efter att ha träffat en nyzeeländska när han studerade franska i Paris för några år sedan. Nu är de gifta och han kör bokbussen på södra Nordön.

Jag låter vågorna skölja över bootsen och tänker på vilka tillfälligheter det är som för oss ut i världen. Hade han inte tagit den där lappen på universitetet om ett ledigt studentrum utan tagit lappen bredvid hade de med största sannolikhet aldrig träffats. Nu står jag vid Chiles vackra kust och kan titta in deras liv där på andra sidan världens största hav.

Det kalla, salta vattnet sköljer över igen. Det är första gången bootsen får Stilla havsvattnen över sig. Det mår de bra av.

– Kom! Ni kan få hyra våtdräkter av oss, hojtar en kille på stranden.

Han är kortklippt och bär en surfbräda under armen. Elvis driver en av Pichilemus många surfskolor.

– Är inte klipporna i vägen?

– Nej, nej, vågorna driver er mot stranden, säger han och låter armen svepa över den vackra bukten som gjort den gamla chilenska badorten till ett obligatoriskt stopp för sydamerikanska ”mochileros”.

– Vill ni följer jag med första gången.

Jag och Anders tittar på varandra. Ska vi? Vattnet är bara femton grader men våtdräkter avhjälper ju sånt. Det är första gången vi står inför Stilla havet, i alla fall på södra halvklotet. Det skulle vara häftigt att surfa här. Vi tänker lite till.

– Sorry, vi tar det i morgon. Det är för sent nu. Vi har inte ens hittat något hotell än.

På kvällen sätter vi oss i restaurangen på det gamla Hotel Pacifico som reser sig ensamt över sanddynerna. De salta, kyliga vindarna har fått den vita färgen att flagna. Vi är de enda gästerna. Det är chilensk höst och aggregatet mitt på golvet fördelar värmen. Vi beställer in det bästa ur landets rika skaldjurssortiment och skålar i ett smörigt Chardonnay från Los Boldos.

Det skallrar i rutorna när vågorna slår in.

Det är just så här häftigt som jag trott det skulle vara att resa i Chile.

Valparaíso några dagar senare. Den mytomspunna hamnstaden visar upp sig från sin bästa sida. Vi kommer om kvällen och har egentligen bara Stings ord att gå på: ”Every road I walked would take me down by the sea. With every broken promise in my sack. And every love would always send the ship of my heart. Over the rolling sea. Round the Cape Horn to Valparaíso”.

Den chilenska polisen förstår inte vår längtan till den besjungna staden utan vill bötfälla oss direkt. Vi har råkat parkera på ett torg utan att veta om det. Vi trodde det var en parkeringsplats.

Killen i hotellreceptionen ger oss två tips innan vi går ut i natten.

– Antingen börjar ni på Cinzano här på hörnan och går sedan till La Piedra Feliz. Eller så går ni direkt till Piedra Feliz.

Jag bara älskar raka besked.

Vi kliver in genom dörren och skär oss genom röken till ett av de slitna borden i hörnan med vinrödrutiga dukar. På scenen sitter ett gäng gubbar och framför sköna tangos och boleros. Cinzano har serverat sjömän sedan 1896. Det känns. En frodig sjömanshustru som slirat med läppstiftet går upp på scen och tar tag i micken. Hon framför en sång till alla männen hon lämnat.

Hon är kaxig och cool och jag känner hur det bubblar i mig. Den här staden har jag hört talas om ända sedan jag började intressera mig för Sydamerika. Tillsammans med Rio de Janeiro och Buenos Aires brukar den beskrivas som kontinentens absolut häftigaste stad. Jag förstår varför. Valparaíso äger en sådan självklar kosmopolitisk atmosfär som bara gamla hamnstäder kan ha.

– Pisco sour, föreslår den krökte kyparen.

Damen på bordet bakom oss börjar snacka och frågar om vi inte vill sjunga något. Plötsligt känner jag hur poeten i mig väcks till liv. Jag minns min tid på Lissabons fadobarer och vill bara gå upp på scenen och förklara min kärlek till världens alla utposter. Anders hindrar mig.

Jag håller på att bli Jack.

Berusade lämnar vi Cinzano och går ned till magasinen i hamnen. La Piedra Feliz, Den lyckliga stenen, ligger i ett av dem. På den svagt belysta scenen står tre kubanska farbrödrar och spelar härlig son. Jag får syn på tre ouppbjudna kvinnor vid ett bord längs väggen. En Pisco sour till och så står jag där med min spanska i handen och frågar om lov.

Sällan har jag känt ett sådant samförstånd med salsastegen. De bara rinner ur mig. Vi står och rullar våra höfter mot varandra och det går slutligen upp för mig vad hemligheten bakom en lyckad salsa är. Det måste stämma. Höftpartierna måste stämma. Får man kontakt är man som klistrad.

– Jag heter Constanza. Du kan kalla mig Connie, viskar hon i mitt öra.

Efter en timmes svängande sätter vi oss svettiga ned. Hon berättar att hon kommer från Santiago där hon jobbar på den brittiska privatskolan. Nu har hon flytt storstaden tillsammans med några lärarkollegor för att hålla helg i den kuperade hamnstaden. En av väninnorna har lånat sina föräldrars lägenhet i Reñaca några kilometer uppför kusten. Vi åker dit på efterfest.

Från balkongen på trettonde våningen ser vi ut över Stilla havet. Vågorna slår upp över klipporna och Connie korkar upp en flaska Cabernet Sauvignon. Den kommer från vingården Viu Manent och genast tar Anders tag i flaskan. Han häller upp i glaset och slungar vinet i så kraftiga cirklar att det nästan stänker över. Sedan vinklar han glaset för att för att ta in ljuset.

Och stoppar ned näsan.

– Ett mycket bra vin. Med en doft av nyslaget gräs. Nästan så man kan känna daggen hänga kvar, säger han och håller minen.

Lärarkollegorna tittar på varandra.

– Oj då, visst, vad ni kan vin.

Anders tar en klunk och avslöjar sanningen.

– Vi har varit på vinresa i Valle de Colchagua.

HENRIK JÖNSSON

2006-02-01

GUIDE

Resa dit

En biljett från Arlanda till Santiago med brasilianska Varig eller TAM kostar 8 300 kr inkl. skatter. En biljett med Air France kostar 8 700, inkl. skatter, med byte av plan i Paris och mellanlandning i Buenos Aires. Även Iberia har hyfsat billiga biljetter även om det är svårt att komma under 8000 kr. www.inca.se

Kan du däremot ta dig till Frankfurt på ett enkelt sätt kan du hoppa på Lan Chiles direktfligth till Santiago för 6 600 kr t/r inkl. skatter.

www.lan.com

Resa runt

Hyrbil är det mest bekväma sättet att ta sig runt och se Chile. En vecka med en Toyota Corolla 2005 och fria mil kostar 3 600 kr med Budget Rent A Car. www.budget.cl Vill man hyra en jeep kan man göra det genom www.firstrentacar.cl

Billigast är Starcar men då måste man ta sig in till deras kontor i Santiago. www.chile-travel.com/starcar.htm

Bussystemet är välutbyggt och billigt i det avlånga landet med de bästa vägarna i hela Sydamerika. Hyser man drömmen att se hela Chile ska man däremot inte tveka att köpa Lan Chiles förmånliga flygpass. Fyra-fem stopp för femtusen kronor. Absolut värt pengarna om man tänkt besöka både Atacamaöknen och Eldslandet på samma resa, en sträck på över 400 mil.

Bo

I Valle de Colchagua bor man bäst på vingårdar. På Casa Silva utanför San Fernando kostar en natt i dubbelrum ungefär 400 kr. www.casasilva.cl

I Santa Cruz ska man åtminstone en natt försöka bo på det lyxiga hotellet Santa Cruz Plaza med poolanläggning och bra restaurang med bar. Ett dubbelrum med utsikt går på under tusen kronor. www.hotelsantacruzplaza.cl

Ett enklare och billigare alternativ är Viña La Posada som är inrymt i Santa Cruz äldsta vingård. Det mysiga huset har rum från 200 kr med frukost och ligger på Rafael Casanova 570. laposada@entelchile.net

I surfarparadiset Pichilemu kryllar det av billiga pensionat att ta in för kring hundralappen. Mysigaste stället är Hotel Chile España på Avenida Ortúzar 255. Ett rum med toalett kostar 250 kr natten. Klassiska Hotel Pacifico kostar lika mycket men rummen är kalla eftersom det ligger ut med havet. Man kan be om extrafiltar i receptionen. Adress: San Antonio 8, tel: 72-84 11 83.

I Valparaíso är det charmiga kråkslottet i trä på Cerro Alegres topp ett charmigt ställe. Hotell Brighton B&B heter det och ligger på Pasaje Atkinson 151-153, tel: 32-22 35 13. Dubbelrum från 350 kr natten. Vindsrummet är urmysigt. www.brighton.cl

Vill man bo nedanför kullarna kan man välja trestjärniga Puerta de Alcalá på den lilla gågatan Pirámide 524. Dubbelrum från 330 kr natten. www.hotelpuertadealcala.cl

Billigast är hostlet La Piedra Feliz Hostal, Avenida Blanco 1067. Rum från 200 kr natten.

Äta

Utanför Santa Cruz i Valle de Colchagua ligger den gamla byrestaurangen Panpan Vinovino som är en exemplarisk landsbygdsrestaurang som piffats upp. Gedigna chilenska stekar med det bästa vinet från regionen. I en stor stenugn i lokalen bakas färskt bröd till varje gäst. Camino San Fernando a Santa Cruz Km 31, tel: 72-85 80 59.

Inne i Santa Cruz är det en upplevelse att äta på medlemsägda Club Social. Menyn är en resa tillbaka till tiden innan vindalen blev internationellt känd. Här finns alla de chilenska specialiteter som i dag börjar bli svåra att finna. Plaza de Armas 178, tel. 72-82 45 48.

I Pichilemu är Hotel Pacificos slitna restaurang det bästa stället att äta skaldjur. Här finns både Machas a la Permesana (en slags mussla gratinerad med parmesanost), Camarones al Pil-Pil (vitlöksfrästa havsräkor med chili) och Locos mayo (en märlig havssnäcka som serveras med majonnäs). Pröva gärna också specialiteten Erizos, en slät havssjöborre, som kanske ser lite underlig ut, men är mycket god.

I Valparaíso äter man bäst på Apollo 77, en underbar restaurang inrett i ett äldre hus med trägolv som klämt fast sig på de branta sluttningarna i Cerro Alegre. Adress: Pasaje Apollo 77, tel: 32-73 48 62. Den enkla franska restaurangen Le Filou de Montpellier på Almirante Montt 382 är ett billigare men utsökt alternativ, tel: 32-22 46 63. Vill man ha köttbullar och kokt potatis är El Rincón Sueco på Cerro Alegre, Lautaro Rosas 510, ett bra ställe.

Nöjen

Valparaíso är en underbar stad att gå ut i. Den gamla baren Cinzano är en upplevelse i sig. På helgerna underhåller ett gäng gubbar och gummor. Plaza Anibal Pinto 1182. Annars ligger de bästa barerna på Avenida Cumming som går upp mot Cerro Alegre. Canarias och Mi Casa tillhör de unga, mest populära barerna. Kvällarna avslutas ofta på musikhuset La Piedra Feliz i hamnen. I det stora godsmagasinet finns tre scener uppdelat mellan tango, salsa och jazz. I källaren finns en technoklubb. Avenida Errázuriz 1054.

Sevärdheter

Museo de Colchagua är Chiles största privatägda museum. Hela den rika indiankulturen i Chile presenteras här på ett intressant sätt med många ovanliga föremål. Eftersom ägaren är landets ökände vapenhandlare har museet också en av Sydamerikas största vapensamlingar med allt från pilbågar till beslagtagna Lugerpistoler från flyende nazister.

www.museocolchagua.cl

La Sebastiana, Pablo Nerudas hem i Valparaíso, är ett förtjusande museum. Calle Ricardo Ferrai 692.

www.lasebastiana-neruda.cl

Internet

www.chileviner.com är en förbluffande bra hemsida av den svenska vinkännaren Gunnar Stahre. Han går genom Chiles olika vingods och berättar historien bakom varje vin och druva. Här finns också en lista där han beskriver olika sevärdheter landet.

www.colchaguavalley.cl är vindalens officiella hemsida.

www.contactchile.cl är en heltäckande hemsida om Chile med en mycket bra guide på engelska.

www.sernatour.cl är Chiles turistbyrås officiella hemsida. Endast på spanska.

Guider

Lonly Planets guide ”Chile & Easter Island” täcker det mesta men är ganska opersonlig. ”The Rough Guide to Chile” är bättre, speciellt den senaste editionen från 2003.

Mer att läsa

Chile är ett väldigt politisk levande land. Läs gärna Jorge Contreras bok ”11 september 1973” som inte bara beskriver kuppen och tortyren utan också hans levnadsöde som förde honom till Sverige. Pablo Nerudas ”Tjugo kärleksdikter och en förtvivlad sång” och ”Landet i mitt hjärta” av Isabel Allende är annan bra läsning.

Missa gärna: Trafikstockningarna längs ringvägen runt sexmiljonersstaden Santiago.

Missa inte: Det chilenska ölet Kunstmann Torobayo Pale Ale. Det bryggs av tyskkolonin i det gamla fiskesamhället Valdívia i södra Chile. Sydamerikas bästa öl.

Vagabond-snabbfakta

Yta: 756 945 kvadratkilometer, ungefär som Sverige och Norge tillsammans, men 420 mil långt och tjugo mil brett.

Huvudstad: Santiago de Chile

Landsnummer: +56

Invånarantal: 16 miljoner

Visum: nej

Högsäsong: december – februari

Bäst tid att resa februari till maj, oktober till december. Vintern som börjar i juni och varar till september är rå och kall. Vinskörden börjar sent i mars och varar hela april ut.

Valuta: chilenska pesos. Tusen pesos är lite mer än tretton svenska kronor

Religion: det mest konservativa katolska landet i Sydamerika. Framtill i fjol var det förbjudet att skiljas. Abortförbud gäller.

Tidsskillnad: – 5

Statsskick: republik

1 Svar

Kommentera