1
mar
2010

Den som väntar på något gott…

RIO DE JANEIRO/SDS

När jag bodde i Sverige tog mina bankärenden högst en timme i månaden, inklusive alla bankomatuttag. När jag flyttade till Brasilien fick jag som utlänning inte öppna bankkonto. Jag hänvisades till att sköta mina bankärenden analogt. Stå i kö, med andra kontolösa, och vänta på min tur.

I början led jag. Att betala en vanlig räkning kan ta timmar. Efterhand lärde jag mig att använda tiden. De flesta reportage som ni läst har jag gjort research för i bankkön. Jag har läst tidningar, tidskrifter och rapporter. Jag har bokat intervjuer, förberett intervjuer och gjort intervjuer. En gång försökte jag till och med skriva mina artiklar i kön. Men det gick inte. Säkerhetsvakterna släppte inte genom min laptop.

Efter några år var jag kompis med alla på bankkontoret. De visste allt om mig och frågade alltid vad jag hade på gång. Jag blev den exotiske korrespondenten som tålmodigt väntade på sin tur. Ibland var det riktigt trevligt. Ibland höll jag på att spricka av frustration. Flera gånger försökte jag blidka bankkvinnorna att öppna ett konto åt mig. Någon gång var jag riktigt nära. Men chefens namnteckning kom aldrig på pappret.

Inte ens mina vanliga bankomatuttag har varit enkla. Även där ringlar kön lång. Eftersom mitt bankkort är utfärdat utanför Brasiliens gränser är det bara en maskin av tjugo som accepterar mitt kort. När den är sönder får jag inte ut några pengar. Då har jag fått låna av min fru. När hon inte haft pengar har vi fått låna av svärmor. Det har inte varit kul att vara beroende av henne. Ibland har det tagit veckor innan maskinen lagats.

Vad som gjort hanterandet extra svårt är att jag, som utlänning, endast kan ta ut ett visst belopp per dag. När vi renoverade vår lägenhet var jag därför tvungen att gå till banken varje vardag i tre veckor för att kunna betala av hantverkarna. De förstod aldrig varför jag inte betalade allt på en gång. Varför ville en gringo, som i deras värld är en rik man, betala på avbetalning?

Det var pinsamt.

När jag väl fick mitt uppehållstillstånd, efter fyra år, var det fritt fram för att öppna ett konto. Trodde jag. Då nekades jag eftersom jag inte hade en fast brasiliansk arbetsgivare. Jag höll på att bli tokig.

Att hantera kontanter i Rio är inte roligt. Efter varje uttag måste man slänga blickar och kolla så att ingen följer efter en. Man blir lätt paranoid. För att lösa situationen beslöt jag mig för att börja gå till ett nytt bankkontor och bygga nya relationer. Efter tre år har det gett resultat. I år öppnade jag mitt första brasilianska bankkonto. I går var jag på den statliga banken Banco do Brasil och hämtade ut bankkortet. Det är i guld. Jag blev rörd och kysste det.

Efter sju år i Brasilien kan jag äntligen betala mina räkningar över internet.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

4 Svar

  1. Haha, jag har ju inte bott i brasilien men jag har åkt tre timmar buss med surfbrädor å utrustning bara för att upptäcka att den enda bankomaten (för oss utlänningar) i regionen inte fungerade och inte beräknades göra det på ett bra tag. Eftersom man ogärna reser med kontanter var det bara att hitta en vänlig brasilianare som körde oss tillbaka där vi kom ifrån. Vilket iofs var både lätt gjort och blev ett trevligt sällskap.

  2. Visst, när man är på semester kan sådant strul leda till nya vänner för livet. Det är när man bor och jobbar här som det blir jobbigt. Men det blir bättre, vai melhorar, som brassarna säger;-)

  3. Efter 6 veckors boende här i Rio (Copa) så måste jag säga att byråkratin är något som Brassarna måste ta itu med, om de ska erövra världsmarknaden och hålla OS, VM osv..
    Inte roligt när jag tog ut 4500 BRL för en lägenhets deposit och killen inte dök upp i tid, blev aningen paraniod jag med..
    Bra sida by the way!

Kommentera