Det är alltid en chock att konsumera vård

RIO DE JANEIRO/SDS

Min fyraåriga dotter tillhör de lyckligt lottade som slipper riskera hälsan på de kommunala sjukhusen i Brasilien. Hon har egen privat sjukvårdsförsäkring. Den tecknade vi när hon föddes och kostar 700 kronor i månaden. I veckan var det dags att använda den. Hon skulle operera bort mandlarna. Den barnkirurg vi blev rekommenderad täckte däremot inte försäkringen. Vi fick betala själva. Läkaren tog fram sin miniräknare, knappade in olika omkostnader och visade upp displayen. Vi kunde få det för 7 000 kronor.

— Billigare än så kan jag inte göra det, förklarade hon.

Mycket har jag vant mig vid i Brasilien, men förhandlingsmomentet inom den privata vården blir alltid en verklighetschock.

Vi checkade in på den privata barnkliniken och fick ett rum på sju kvadratmeter som hennes försäkring stod för. Operationen gick på mindre än nittio minuter och när hon kom tillbaka var hon omtöcknad av narkosen. Clara pep av smärta och spydde mörkt blod som samlats i magsäcken. Vi gjorde vad vi kunde för att lugna henne. Mitt i all kaos knackade det på dörren.

— Hejsan, det var jag som var narkosläkaren. Skulle vi kunna göra upp nu? Jag måste vidare till nästa klinik.

Narkosläkaren ville ha 1 400 kronor. Jag plockade upp plånboken, betalade kontant och gick tillbaka till vårt lilla rum. En halvtimme senare knackade det på dörren igen.

— Hejsan, det var jag som var operationssköterskan. Allt gick bra. Hon var så duktig. Skulle vi kunna göra upp nu?

Jag gick ut i korridoren och betalade sköterskans nota på 600 kronor.

— Det var billigt, sa jag och blinkade.

Nästa gång jag tvingades ta upp plånboken var när vi inte hittade fjärrkontrollen till teven i rummet. Receptionen hyrde ut den för 70 kronor dygnet.

Kliniken där vår dotter opererades ligger i Barra Shopping, Latinamerikas största shoppingcenter. På första och andra våningen finns 577 exklusiva boutiquer och affärer som erbjuder allt från inredningsartiklar och elektronik till smycken och modekläder. Kunderna kommer från den nyrika klassen i badförorten Barra da Tijuca, som byggdes på åttiotalet när medelklassen tyckte att Rio de Janeiro blivit för farligt. På tredje våningen ligger de privata klinikerna, fyrtio stycken. Här konsumerar man vård.

Jag tror aldrig jag kommer vänja mig.

Första gången jag ställdes inför det privata vårdsystemet i Brasilien var när Clara föddes. Min sambo hade en egen privat sjukvårdsförsäkring som täckte alla förlossningskostnaderna för henne. Jag som blivande pappa fick betala min vistelse själv. Sjukhuset hade en pristabell som påminde om ett trestjärnigt hotell på Copacabana. Vi valde ett rum med balkong. Femhundra kronor per natt, utan frukostbuffé.

När jag skulle checka ut accepterade inte sjukhuset mitt internationella kreditkort. Jag fick gå till närmsta bankomat. I flera minuter stod jag framför maskinen. Vår dotters lungor hade inte öppnats vid födseln. I tre dagar svävade hon mellan liv och död. All överflödig information hade suddats ur min hjärna. Hur mycket jag än ville betala sjukhuset fick jag inte ut en spänn.

Jag mindes inte längre koden.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2008-10-30