Natal – en doft av Brasilien

NATAL/VAGABOND

En bjudning hemma hos familjen Wahlberg sticker ut bland de jag upplevde under min uppväxt. De hade kommit hem från en längre semester i Brasilien och bjudit in oss på middag som tack för att vi tagit hand om deras post och blommor. Vi satt i deras bruna vardagsrum och jag kommer ihåg hur Wahlbergs mös och lös i soffan medan diabilderna från deras resa i Brasilien avlöste varandra. Så hade jag aldrig sett våra grannar förr. Min åttaårige lekkamrat var som uppslukad. Hans pappa stoltare än efter uterumsbygget. Mamman totalt avslappnad. Jag förstod inte mycket mer än att de varit långt borta, att landet hette Brasilien och att de hade varit med om något där som förändrat den annars så stressade företagarefamiljen.

Mina föräldrar tröstade med att vi skulle åka till Frankrike till sommaren. Men i deras blick såg jag att de suktade efter det mustiga landet på andra sidan Atlanten.

Att det skulle ta över tjugo år innan jag själv fick se den brasilianska kuststräckan dyka upp från flygplansfönstret hade jag inte väntat mig. Men nu ligger den där och planet girar runt de gigantiska sanddynerna som arbetat sig in i landet likt en präriebrand. Natals skyskrapor sticker upp och vi går ner för landning på den gamla militärflygplatsen som idag fått en modern terminal beredd att ta emot den väntade turistinvasionen från Europa.

Efter två timmars köande i passkontrollen har solen gått ned och vi vänder den struliga ankomsten genom att gå ut och leta efter Brahma, det brasilianska ölet som blev världskänt efter mutskandalen under fotbolls-VM i USA. Vi hamnar på en enkel uteservering och gör tecknet som gav fotbollsundret Romario en miljon dollar varje gång han sträckte upp fingret i luften efter att ha gjort mål. Det funkar. Ölen kommer in på sextio centiliters flaska nedstoppad i en kyltermos med skruvlock.

Vi behandlar flaskan som en välkyld Chardonnay och häller långsamt upp varsitt glas. Sakta börjar vi landa och känna in atmosfären. Brasilien är runtom oss. Det är mycket och det är överallt, men det känns ändå lite konstigt. Framför oss surrar kvällstrafiken längs en trefilig motorväg, i vägrenen försöker reklamplakaten överträffa varandra och bakom oss fylls parkeringen på till en av de enorma shopping malls som ligger på linje mellan Ponta Negra och Natal.

Det här känns inte som det sambaland jag längtat till. Detta påminner mer om Kalifornien. Kvällshandlande medelklass och stora svarta pick-ups.

Förundrade gör vi tecknet och delar en Brahma till. Några gäster tipsar förtjust om grillspetten och vi tar in några för att testa. Det visar sig vara grillade hönshjärtan. Jag kommer att tänka på Gabriela. Den ljuva barfotakvinnan från inlandet som mer än någon annan skapat bilden av den brasilianska kvinnan. Hon som är gjord av sång och dans, av sol och måne och doftar nejlika och kanel. Skulle hon äta ett hönshjärta?

– Kolla månen, avbryter Anders och pekar upp i natten. Den hänger på tre kvart. Länge sedan jag såg en halvmåne från det hållet. Känner inte heller igen stjärnbilderna.

– Vi är på södra halvklotet, Anders.

Nästa morgon sitter en ung kille i basebollkeps i receptionen och väntar på oss. Han presenterar sig som Renato och den killen som ska ta oss till as dunas, de enorma sanddynerna som omgärdar Natal. I turistbroschyrerna har vi läst om den hissnande upplevelsen att åka i sandbergen som sträcker sig 60 meter över havet och att förarna brukar fråga om man vill åka med eller utan känsla. Den frågan kommer säkert Renato också att ställa.

Vi åker i hans röda beachbuggy genom stan och det känns lite coolt att stanna till vid rödljusen och titta in i de andra bilarna. Hej, här sitter jag och har koll. Ganska snart inser jag dock att åka buggy på Natals gator inte tillhör ovanligheterna. Överallt möter vi andra buggys. Trebarnsfamiljer på väg till stranden, väninnor i smala solglasögon, män med extrautrustade bilar och hemmafruar med baksätet fyllt av kassar. Ska man vara cool i Brasilien får man nog anstränga sig mer än att åka i en beachbuggy, tänker jag och tar av mig mina solglasögon.

– Med eller utan känsla?

Vi har knappt kommit upp på dynerna förrän han frågar.

– Med såklart, replikerar Anders och volkswagenmotorn svarar direkt med sitt karakteristiska smattrande. Det blir tivoli i bilen och vi åker uppför de branta sanddynerna, slickar kanterna och far nerför stupen som i den värsta inledningssekvens av en Bond-film. Sanden yr och till slut när nästan hela kamerautrustningen varit utanför karossen tvingas Anders sticka fram huvudet från baksätet och be Renato köra lite mindre emotionellt.

Vi åker till en lagun, passerar några importerade kameler från Tunisien, kommer till en oas där en kille erbjuder foto med grön ödla på axeln för en real och kör sedan ut på de tjusiga stränderna norr om Natal. Det är lördag eftermiddag och flera gäng har samlats på stranden med sina beachbuggys för öl, grillade räkor och hög, hög musik som vrålar ur deras bilstereos.

– Gillar ni inte pagode, hojtar en glad donna som dansar loss vid en av bilarna.

– Gör så här, fortsätter hon och svingar upp armarna i luften, går ner på huk och upp igen. Hela tiden svingandes med höfterna som om den så brasilianska dansstilen pagode ändå fått i sig några doser av orienten.

Bilägaren går fram och höjer volymen, delar ut ännu ett sexpack till sina vänner och öppnar luckan bak till motorn. Han vill visa oss hästkrafterna. Mer intresserad av hur han lyckas driva stereon, stor som en PA-anläggning, frågar jag om inte stereon ganska snabbt slukar batteriet.

– Har två, svarar han kvickt och fäller upp sitsen till baksätet.

– Här. Ett till bilen och ett till stereon.

Brasilien, tänker jag. Klart man måste ha ett speciellt batteri till stereon, hur skulle man annars kunna festa på stranden. Familjen Wahlbergs fascination för landet börjar mer och mer framstå som en naturlig följd av ett besök här. Det går inte att värja sig för den brasilianska omedelbarheten. Den bara är där och fångar in en oavsett om man vill eller inte. Tänker att jag borde kanske sända dem ett vykort och tacka för inspirationen. Men det var länge sedan vi sågs nu. Dessutom har de flyttat, har farsan berättat.

När vi kommer tillbaks till Ponta Negra går vi ner på den långa strandpromenaden som löper längs kusten. Fräsch och bevakad. Nästan för fräsch och bevakad. Det märks att Natals borgmästare är intresserad av europeiska charterresenärer. Brasilianska turister har de haft i många år nu. De brukar komma om vintern när temperaturen i São Paulo-regionen går ner mot femton grader.

Eftermiddagssolen sänker sig och endast entusiasterna ligger kvar på stranden. Istället börjar det låta från trubadurerna vid uteserveringarna. Vi fortsätter att gå och häpnas över alla joggare vi möter. Jag såg dem i morse också. Iklädda tajta cykelbyxor och pannband, pulsmätare och freestyle. Det tar ett tag innan jag förstår att de inte joggar. De går. Power walking är på modet i Brasilien.

Försöker stoppa en spänstig tjej för att få en förklaring, men hon stannar inte. Inte förrän jag kommer upp jämsides svarar hon flåsande.

– Varför vi går här fram och tillbaka? För kroppen, så klart. Vi brasilianare gillar vår kropp. Och gillar att sköta den.

Och så hastar hon vidare med tummen uppåt. Hela min naiva fantasi kring den levnadsglada Gabriela som barfota trippar runt på stranden håller på att raseras. Var är den naturliga skönhet som den brasilianske nobelpriskandidaten Jorge Amado så fylligt beskriver i sin roman om den anspråkslösa mulattflickan Gabriela? Hon som fick den portugisiska kulturministern att gå i taket när boken presenterades som såpopera och blev Portugals populäraste TV-serie någonsin.

Besviken sätter jag mig ner på en av strandpromenadens restauranger och minns romanens första rader ”Nejlikan gav dig doften, kanelen din bruna färg. För att få se dig Gabriela kom jag över dal och berg”. Jag lutar mig drömmande tillbaks och försöker uppfatta dofterna. Känner inga spår av nejlika, däremot sköljer en lockande arom av vitlöksfrästa räkor över mig. Beställer in två spett som tröst och inleder ett samtal med Anders om vi inte ska börja röra på oss.

Några dagar senare sitter jag mittemot en biluthyrare i slips som vill prångla på mig den senaste Chevrolet-modellen för en färd in i landet. Ska man in och köra i landet, ska man ha det bekvämt och bra, menar han. Inte förrän jag ska skriva under minns jag ett råd från Sverige. ”Det är farligt i inlandet. Kör inget vräkigt och ta inget av värde med er. Och kör absolut inte på natten. Vägrån är mycket vanligt, dessutom korsar djuren vägarna lite hur som helst”.

Det blir en São Paulo-tillverkad Fiat Palino istället, utan varken stereo eller air-condition, och jag får en hastig beskrivning hur vi ska köra för att komma ut på BR 101, den klassiska kustvägen som går från Porto Alegre i söder till São Miguel do Gostoso i norr, en sträcka på över 4 000 kilometer.

Med vindrutorna nedvevade kör vi ut i den brasilianska verkligheten. Bort från Natals shopping malls och Ponta Negras räkdoftande restauranger och ut på 101:an söderut. Blotta vetskapen att vi befinner oss på samma väg som går ner till Rio de Janeiro är kittlande. Tänk om vi skiter i allt och bara kör på? Tanken svindlar, men det är långt till Rio. Långfärdsbussarna tar 44 timmar och ändå kör de på som om den sista dagen var kommen.

Vi håller oss istället till grannskapet och efter några mil kör vi av mot Tibaú do Sol, en klippig strand som sägs var en av de finaste i delstaten Rio Grande do Norte. Efter att ha tagit en genväg genom ett sockerrörsplantage kommer vi fram och sätter oss ner på en av de kulörta träbarackerna på stranden och beställer in dagens fisk. Det är varmt och vi får dela skugga med ett sällskap portugiser på semester. De har kört hela vägen upp från Rio och tipsar om en annan by en halvtimme bort.

– Det är ett bra ställe. Det kommer ni att gilla!

Hon säger det med ett gåtfullt leende, som om hon varit med om något speciellt där, något hon inte vill berätta om. Hennes väninnor fnittrar, reser sig och önskar oss en trevlig vistelse. Nyfikna äter vi upp fisken och tittar undrande på varandra.

Dagen efter tillbringar jag i hängmattan. Har dåligt samvete för att det blev en så lång natt. Eller rättare sagt tidig morgon. När jag kom hem hade Anders redan lämnat bungalowen. Sätter mig i bersån mitt i den underbara trädgården och får en varm, men uppfostrande, blick från det öppna köket.

– Café da manhã?

– Sim.

Jag vet att klockan är över tolv. Att min kollega redan är ute och jobbar. Att mitt huvud värker. Men jag vill ändå äta frukost. Bordet fylls på med ost och bullar, kaffe och juice, och alla de möjliga frukter. Ananas och melon är de enda jag känner igen, och Ana kommer ut från köket och sätter sig ner.

– Det där är cajú, regionens speciella frukt. Det är från den man får cashew-nöten. Den där heter acerola och är mycket god. Den där är umbú, den goiba och den där heter maracuja.

Jag tänker om man ska vara bakfull någonstans i världen, så ska man vara det här i Praia da Pipa. Jag frågar Ana om hon är härifrån.

– Nej, jag och min mamma kommer från São Paulo. Vi flyttade hit för ett par år sedan. Det gick inte att vara kvar längre. När folk rökte och drog kokain var väl São Paulo okej. Men när cracket slog igenom för några år sedan blev det olidligt. Om jag och mina kompisar skulle ut och festa en lördag fick vi ta bilen hemifrån, köra direkt till stället och låsa in den i nattklubbens garage. Och sedan när de stängde var det bara att köra raka vägen hem och inte stanna för ett enda rödljus.

Tagen på sängen av denna andra brasilianska verklighet går jag tillbaks till hängmattan och slumrar in till trädgårdens ljud. Vaknar upp först när bungalow-grannen kommer från stranden och sätter på ett band. Känner igen musiken och flinar till när jag hör en låt som jag dansade till som en vilde i går natt.

Hittade ingen Gabriela. Trodde ett tag att jag såg henne, dinglandes med fötterna mot en mur, barfota, på ett disko nere vid stranden. Med svart böljande hår och ett leende ljuvare än den brasilianska natten. Men det var inte hon. Hon hette Patrícia, arbetade för ett marknadsföringskontor i Rio och hade en BMW som främsta mål i livet.

När Anders kommer tillbaka sätter vi oss i bersån, vecklar ut kartan och börjar planera för morgondagen. Vi vill in i landet. Ut på vägarna som sträcker sig likt asfalterade floder in i det imponerande inlandet. Ut i de trakterna där den före detta lärarinnan Dora, i den prisbelönta filmen ”Central do Brasil”, färdades tillsammans med gatubarnet Joseú i sökandet efter hans pappa.

Nästa morgon tar vi adjö av Ana och hennes mamma och försvinner in i landet. Har otur och hamnar bakom en stor lastbil där föraren skrivit ”Só Deus sabe onde estarei amanhã” , ”Endast Gud vet var jag kommer att vara imorgon”, längst bak på flaket och det tar ett tag innan vi vågar köra om. Den brasilianska vägkulturen är värd att respekteras och inte förrän efter ett par lyckade omkörningar växer självförtroendet och vår lilla Fiat far fram som en vit iller på de raka vägarna.

Så småningom skiftar landskapet karaktär. Från gröna böljande fält till ett kargt oändligt stäppområde. Detta måste vara O Sertão, tänker jag. Brasiliens mest mytomspunna landskap. Den torraste och styvaste delen av landet. Det var här de beryktade vildarna, as cangaços, härjade fritt under ledning av Lampião och hans fruktade fru Maria Bonita i början av förra seklet.

Vi stannar till vid en mack för att få bekräftat att vi är inne i Sertão. Det är vi, berättar killen stolt på den ensliga bensinstationen. Vi köper några flaskor vatten och passar på att fråga efter närmsta vägen till Martins, en liten by på en höjd längre in i landet. Han tar mitt block, skriver upp byarna vi ska köra efter och markerar var vägarna är dåliga.

– Det här känns dumt, mycket dumt, säger jag till Anders. När researrangörer tar sina gäster in i dessa trakter brukar de ha vakter ombord på bussen. Jag tycker nog att vi ska hålla oss på de större vägarna.

Det tycker inte Anders. Han menar att det innebär en omväg på tio, femton mil och då hinner vi kanske inte fram innan mörkret faller, vilket han bedömer som mer riskabelt. Jag ger mig och strax smalnar vägen av, hålen blir fler och djupare, och på visa ställen upphör asfalten helt. Och jag måste hålla ett passande öga för djur på vägbanan. I gengäld möter vi inga lastbilar.

Längre in träffar vi inte heller på några bilar, endast ett fåtal motorcyklar. I vägkanten kommer istället folk gående med sina djur och vi saktar in för att fråga en man med en radio för örat om vägen.

– Va?

– Martins, upprepar jag och får en enkel förklaring på svår dialekt. Hör att han lyssnar på landskampen.

– Går inte så bra i VM-kvalet, frågar jag leende.

– Vi kommer, vi kommer, svarar han självsäkert.

– Var är ni ifrån, frågar han.

– Jaså, Suécia. Hur går det för er då?

– Jaaa, svarar jag dröjande. Vi är väl också på gång.

Och så trycker han radion för örat igen och vinkar adjö från vägkanten.

I solnedgången ser vi bergskedjan Serra da Conceição uppenbara sig som om någon placerat en kloss på slättlandskapet och vi kan pusta ut.

Tidigt nästa morgon när Anders fortfarande ligger och sover går jag ut i den lilla byn och drar in morgonens första dofter. Martins har inte vaknat än och jag vandrar förbi de gulliga husen som påminner om dem på den portugisiska landsbygden. Kommer ut på en klippavsats och blickar ut över det vidsträckta landskapet. Sakta börjar solen dra sig upp och jag tar in ett djupt andetag.

Jag kom hit för att känna nejlika och kanel. Det fick jag inte. Istället sköljer en söt doft av pinje över mig och jag inser hur svårt det är att få ett grepp om Brasilien. Detta land, större än både Europa och USA, går inte att fånga in. Snarare fångar det in besökaren och gör den ödmjuk inför världens mångfald. Och jag som trodde att mitt hjärta skulle brista i Brasilien, snarare har det öppnat sig på vid gavel.

När jag går tillbaks för att väcka Anders ser jag att bilen är borta. Orolig ökar jag stegen mot det lilla pensionatet och rusar uppför trappan. Men han är inte där. Istället ligger det en lapp på sängen: ”Är ute med kameran. Såg några kaktusar på vägen upp i går som jag ville plåta. Ses till lunch”.

Jag går ner mot kyrkan och sätter mig på ett vardagligt fik. Beställer in frukost och får en söt bibliotekarie till bordet. Vi kommer in på den utbredda analfabetismen i landet och plötsligt slår det mig. Det är ju klart. Det måste vara hon. Vill först inte fråga, men känner hur min nyfikenhet bubblar i kroppen och till slut kan jag inte hålla mig.

– Mitt namn?

– Ja, vad heter du?

– Varför då?

Tänker berätta sanningen, att jag fick ett hastigt infall av att hon måste vara Gabriela. Hon kommer ju från inlandet. Samtidigt känner jag hur dumt det är, hur begränsande det är med alla dessa bilder jag bär på.

– Nä, glöm det. Det kvittar.

Istället börjar vi diskutera olika brasilianska författarskap och precis när vi kommit in på Jorge Amados romaner ser jag Anders komma körandes med rutan nere. Han vill vidare. Han har fått upp vittringen och vill åka längre inåt landet. Hjärtligt tar jag farväl av henne och vi glider ner för huvudgatan. I backspegeln ser jag hur hon följer oss med blicken.

HENRIK JÖNSSON

2000-12-01

GUIDE

Resa dit

Fritidsresor arrangerar för andra säsongen i rad charterresor till Natal. En två veckas resa från Stockholm i februari på ett bra mellanklasshotell kostar cirka 9 000 kr. På ett enklare hotell kostar samma resa 7 700 kr. En flygstol går att finna för 6 000 kr. Ving är inne på sin första säsong och kör charter till Natal för mellan 9 000 och 12 000 kr för två veckor i februari från Stockholm.

För resa i inlandet erbjuder Temaresor en paketresa på nio dagar. Den utgår från Natal och går genom ett antal byar och städer i tre olika delstater inne i O Sertão. En resa i februari från Stockholm kostar cirka 12 500 kr.

Det går inget reguljär flyg till Natal, men däremot till Recife som ligger 30 mil söderut. En tur och retur biljett från Kastrup med portugisiska TAP kostar cirka 6 200 kr. Med brasilianska Varig kostar samma resa cirka 7 000 kr, men då har man möjlighet att köpa deras förmånliga flygpass som ger fria flygningar inom landet under 30 dagar. Kostar cirka 4 000 kronor.

Resa runt

Buss mellan Ponta Negra och Natal kostar 4 kr och tar cirka 15 minuter. Snabbare går det med kollektivtaxi combis som kostar ungefär 8 kr. Taxibilar går på taxameter och tar cirka 60 kr för samma tur. Vill man besöka andra städer i delstaten eller i övriga landet avgår det långfärdsbussar från busstationen Rodoviária Nova i utkanten av Natal. Till João Pessoa tar det tre timmar och kostar 60 kr. Till Recife tar det fyra och en halv timme och kostar 105 kr. Till Rio de Janeiro tar det 44 timmar och kostar cirka 820 kr. Långfärdsbussarna är mycket bekväma och har både servering och luftkonditionering. På långturerna visas film. Hyra bil är ett roligt sätt att upptäcka landet. Det finns många bolag och det lönar sig att pruta. Priserna är oftast inklusive fria mil och försäkring och varierar mellan 500 och 250 kr per dag. Pavel är ett hyfsat bolag i Ponta Negra, tel 0055-84-219 52 25. Bensinpriset ligger på cirka 7 kr/liter.

Bo

Pousada Bella Napoli nere på strandpromenaden i Ponta Negra är ett billigt men trevligt ställe. Ett dubbelrum med frukost kostar 200 kr, tel 0055-84-219 26 67. På samma gatan men med bättre service och rum ligger Banana Praia Hotel, kostar 300 kr natten, inklusive frukost, tel 0055-84-236 30 00. Om man vill ha det lite bekvämare med bar, swimmingpool och gigantisk frukostbuffé är Pizzato Praia ett bra val. Kostar 650 kronor natten för ett dubbelrum, tel 0055-84-219 27 75.

I Natal vid stranden Praia dos Artistas finns spanskägda Pousada Iberica med dubbelrum och enklare frukost för 150 kr, tel 0055-84-202 22 24.

I Praia da Pipa finns det inga hotell utan antingen bor man i bungalow eller hyr en marklägenhet. Vill man bo i bungalow är Pousada Pomar da Pipa ett mysigt alternativ. Ägs av en trevlig familj från São Paulo och ligger i en frodig trädgård. För en egen bungalow med fyra bäddar kostar det 250 kr per natt, för två personer kostar det 140 kr, för en person 80 kr, inklusive en riklig frukost, tel 0055-84-246 22 56. Vill man bo lite lyxigare är Oásis ett bättre val. En lägenhet för fyra kostar 400 kr per natt, singelbädd 200 kr, tel 0055-84-502 23 40. Det går också att hyra ett eget hus. En trevlig norrman som bott i Pipa i åtta år hyr ut kåkar för en vecka eller längre. För mer info: www.welcome.to/pipa

I Martins finns det två ställen att välja mellan. Antingen Serrano de Martins som är ett turistiskt ställe, men med underbar utsikt över O Sertão, priser från 200 kr natten, tel 0055-84-391 22 99. Eller enklare Pousada da Serra som har dubbelrum för 75 kr natten, tel 0055-84-391 22 72.

Äta

I Ponta Negra är hela strandpromenaden full av restauranger. En del har dock börjat ta ut överpriser så det kan löna sig att ta en runda först. Men tänk på att priset för en rätt är en portion för två. Vill man ha en rätt för sig själv får man be efter  prato excutivo.

Bästa stället på strandpromenaden är faktiskt också det billigaste. Det heter Caranguejo, är en utomhusrestaurang och har som namnet antyder krabba som specialité. Kostar 100 kr för två personer. En hederlig kötträtt för två kostar 80 kr och vill man bara ha några spett räkor kostar de 15 kr styck. För att bekanta sig med de andra specialiteter från nordöstra Brasilien är Tabúa de carne vid Praia dos Artistas ett bra val. Här serveras regionens speciella kötträtt, carne do sol, som är en stor bit soltorkat kött. Ska något firas är restaurangen på det vackra hotellet Manary Praia i Ponta Negra ett utmärkt ställe. Lite dyrare, men också mer atmosfär och bättre service.

Nöjen

I Natal är pulsen hög på helgerna. Läckraste nöjesområdet ligger i hamnkvarteren Ribeira längs Rua do Chile. Blackout och B 52 är två klubbar med drag fram till 05.00. Stranden Praia dos Artistas har en nöjesklubb som heter Chaplin och är som en shopping mall med diskon. Fem olika i en byggnad. Trevligare är Sax-Sax som ligger runtom hörnet och har liveband på onsdagar. I Ponta Negra är det klubben Millenium under baren La Cucaracha som gäller. Liveband på tisdagar. Ensamma män ska dock se upp. Många av de trevliga tjejerna här är yrkesverksamma.

Musik

De bästa klubbarna har liveband som spelar pagode, en populärform av samban, eller axé, en häftig rytm från Bahía. Men den vanligaste musiken i nordöstra Brasilien är forró (uttalas fohå), en slags rytmisk folkmusik med dragning åt country där dragspelet är det bärande instrumentet. En kväll på en forróbar eller klubb är urkul. Största stället heter Forró do Vaqueiro och ligger en bit utanför Natal. Där är det tajta jeans, boots, cowboyhattar och mängder av cachaça, det inhemska sockerrösbrännvinet, som gäller.

Fotboll

Natal har inget lag i första divisionen längre. FC Amerikas åkte ner i tvåan förra säsongen, där andralaget ABC häckar sedan en tid tillbaka. En match på den enorma arenan Machadão är givetvis ändå en upplevelse. Är man riktigt fotbollsfrälst ska man åka till Recife och se FC Sport, som ligger bra till i första divisionen, när de möter storlagen från Rio eller São Paulo.

Språk

På de stora hotellen och turistrestaurangerna kan det gå bra med engelska, men annars är det inte många i Brasilien som pratar något förutom portugisiska. Därför är det bra om man lär sig några fraser innan man åker i väg. Skolspanskan kan fungera för att göra sig förstådd, men i gengäld lär du inte förstå mycket av vad de svarar dig. Ta en kvällskurs i portugisiska.

Pengar

Svårt att ta ut pengar med bankomatkort. Finns bara tre automater i Natal och Ponta Negra. Banco do Brasil vid varuhuset Praia Shopping är dock öppen dygnet runt. En del större restauranger accepterar kreditkort.

Vaccinationer

Inget utöver det som behövs för en resa till Spanien. Den myggspridna sjukdomen Dengue fever kan däremot förekomma, men den går det tyvärr inte att vaccinera sig mot. Använd myggnät om ni ska sova utomhus.

Internet

www.turismorn.com.br  – delstaten Rio Grande do Norte officiella turistinformation på engelska.

www.feriasemnatal.com.br – en bra översikt på hotell, restauranger, biluthyrare, barer med mera i Natal. De flesta sidorna finns i engelsk version.

www.pipa.com.br – all information du behöver för ett besök i Praia da Pipa, även på engelska.

www.serv2000.com.br/martins – en sida om Martins av den autodidakta dinosaurieforskaren Marcelino som funnit fossiler av tre dinosaurier i området. Även tips på hotell och sevärdheter. På portugisiska.

Guideböcker

Lonely Planets stora guide ”Brazil” har ett bra kapitel om nordöstra Brasilien.

Läsa

Euclides da Cunhas dokumentära roman ”Markerna brinna” (W&W) om det hårda livet i O Sertão är en klassiker som fortfarande (kom ut 1902) är obligatorisk i den brasilianska skolundervisningen. ”Ett förtorkat liv” (Pontes) av Graciliano Ramos är en stilistisk skildring av en familj som flyr undan torkan i nordöstra Brasiliens inland. Jorge Amados sensuella roman ”Gabriela, nejlika och kanel” (Nordstedts) är den bästa han har skrivit. Är tyvärr svår att få tag på, men finns på biblioteken.

Snabbfakta

Yta: 8 511 965 (nästan halva Sydamerikas yta)

Huvudstad: Brasilia

Landsnummer: 55, riktnummer Natal 84

Invånarantal: 170 miljoner, Natal  900 000

Språk: Portugisiska

Visum: Nej

Regnperiod: Maj –  juli, men inte mer än korta skurar

Högsäsong: Nov – april

Bästa tid att resa: Första veckan i december är det Carnatal, Natals stora karneval. I februari är det också många offentlig arrangemang. Annars är november bra då allting är billigare.

Valuta: Real, förkortas BRL. En real är fem kr

Religion: Brasilien har flest katoliker i hela världen, med det finns även afro-brasilianska religioner som macumba, candomblé och umbanda.

Tidsskillnad: – 4 timmar

Politik: Korrupt demokrati på bättringsvägen