”Får man säga så i svensk radio?”
LISSABON/SDS
För tio år sedan gjorde jag en lista på vilka låtar jag skulle spela om jag blev sommarpratare. Sedan insåg jag att jag antagligen aldrig skulle få spela den. Min kvot av vita, medelålders män fylls snabbt upp av andra journalister som bevakar mer brinnande ämnen än Brasilien. Men så hände det. I våras låg ett brev i mejlkorgen från Sveriges Radio. ”Hej Henrik! Jag jobbar med ett stort och populärt program på Sveriges Radio och skulle så gärna vilja komma i kontakt med dig för att ställa en hemlig, men rolig, fråga”.
Först trodde jag det var en flummig redaktör på Människor och tro som hörde av sig, men när jag googlade redaktörens namn insåg jag att hon jobbade på Sommar i P1, Sveriges Radios mest populära program med tre miljoner lyssnare. Jag fick sätta mig ned. Vad skulle jag berätta om? Om uppväxten på Riseberga, när jag spelade i hårdrocksbandet Angel Dust eller när jag drev svartklubb i en industrilokal på Djäknegatan i Malmö?
Jag skrev ett första utkast och skickade till producenten som radion handplockat åt mig. Han svarade: ”Strunta i barndomen. Bjud ut din morsa på lunch i stället. Lyssnarna vill veta hur du har det i Brasilien.”
Hans råd fick mig att koncentrera mig på vad som är det mest spännande i mitt liv – att leva i Rio de Janeiro, en av världens mest fantastiska, men farligaste, städer.
Det tog bara några dagar innan jag hade ett nytt manus. Producenten blev tveksam över ett par saker. Jag skrev att min brasilianske terapeut hade tipsat mig om att lämna hemmet när det blev gräl hemma. Får man säga så i svensk radio? Nästa tveksamhet var att jag nämnde att det blivit mode med kejsarsnitt i Brasilien, därför att många brasilianskor vill undvika att bli slappa i underlivet. Är inte det sexistiskt? Sista osäkerheten var kring en scen som jag beskrev när en kvinna klädde av sig på en vindsvåning i Lissabon. Var inte det för detaljrikt?
Vi skickade det färdiga manuset till redaktören, som hade flera invändningar, men inte på något av ovanstående.
– Man ska inte censurera en person som dig, sa hon.
När programmet väl skulle sändas var jag nervös. För att ha någon att krama om jag bröt samman bjöd jag hem mina barndomsvänner. En magisk tystnad infann sig när den kända sommarjingeln gick på. Utan att säga några ord nickade vännerna när de beaktade mina formuleringar. Under tiden låtarna spelades skrattade vi vilt om vad jag sagt. Jag fick väl godkänt och bjöd på brasiliansk böngryta med cachaça som tack.
När vi sedan cyklade genom det somriga Malmö och satte oss på restaurang Möllans uteservering kände jag mig som en kung. Folk kom fram och berömde, klappade mig på axeln, ville bjuda på öl och berättade att de gråtit när jag berättade om min dotters födsel i Rio. Många kände också igen sig i saudade – den motsägelsefulla känslan som jag beskrev i programmet om att ständigt längta bort och ständigt längta hem.
Just nu är jag i Lissabon som blivit mittpunkten i min längtan. Här möter jag en balans jag alltid saknat. Tack alla ni som lyssnat och följer mig längs vägen.
HENRIK BRANDÃO JÖNSSON
