18
apr
2007

«Går på knä!? Ni har ju hembiträde!»

RIO DE JANEIRO/SDS

Min morsa var på besök i förra månaden. Som alltid blir det en härlig kulturkrock. Hon reagerade över att min brasilianska sambo kom hem från jobb en dag, klagade över vardagens sysslor och sa att hon går på knä.

— Går på knä!? Ni har ju hembiträde! Ni får tvätten tvättad, maten lagad, hemmet städat. En dröm för vilken svensk småbarnsfamilj som helst!

Jag bad min mor sätta sig ned i soffan och förklarade hur den brasilianska medelklassen fungerar. De är uppväxta med tjänstefolk och anställer eget tjänstefolk när de flyttar hemifrån. Jag känner fortfarande inte en enda brasiliansk medelklassfamilj som städar sitt hem själva. Har de inte ett heltidsanställt hembiträde så hyr de in en städerska en gång i veckan. Hur skulle livspusslet annars gå ihop?

Första gången jag insåg vilken nivå bortskämdheten låg på var när jag och min sambo var i Sverige för några somrar sedan för att döpa vår dotter i den skånska myllan. Vi fick låna ett hus av en polare på Sydkusten. Femhundra meter till havet. Vid Smygehus. Underbart. När det gått några dagar frågade jag Regina vad hon tyckte om semestern.

— Jo, det är fint. Men…

— Men, vad då, undrade jag.

— Jag hade inte väntat mig att vi skulle jobba på semestern.

— Jobba?

— Ja, inte trodde jag att vi skulle står här och diska efter oss.

Jag slet mitt hår av ilska.

Helst av allt hade hon velat ha med vårt hembiträde i släptåg.

Det kan låta tokigt för en svensk medelklassfamilj som ser det som lyx att få hotellfrukosten serverad på sängen under semestern, men fenomenet är inget ovanligt bland välbärgade latinamerikaner. När jag och min kompis var i Bahia efter karnevalen i år träffade vi tre rara, chilenska advokater på semester med sina barn. De nyskilda tjejerna hade en barnflicka med sig.

— Vi skramlade ihop till hennes resa. Det är värt det. På dagarna är barnen med hos och på kvällarna tar hon hand om dem så att vi kan gå ut och roa oss, log 30-åriga Paz.

Men bortskämdheten har sitt pris. Min kompis Olof från Ängelholm, som bor på granngatan (vi är kvarterets enda skåningar), är gift med en brasilianska som studerade några år i London under nittiotalet. En dag svimmade hon och fick åka akut in till sjukhuset. Hon var undernärd. I tre månader hade hon käkat kalaspuffar. Morgon, middag, kväll. Hon kunde inte laga mat.

Problemet finns inte bara i de gamla slavkolonier i Latinamerika utan även i Sydafrika där den vita medelklassen fortfarande växer upp med tjänstefolk. En kollega till mig berättade om en ung, sydafrikansk journalist som flyttat till London för att arbeta som utrikeskorrespondent. Efter ett tag fick han utslag på händerna och gick till en hudläkare. Läkaren undersökte händerna, tog några prover, men kunde inte ge någon diagnos. Inte förrän läkaren träffade en kollega, som också hade några sydafrikanska medelklasspatienter, klarnade fallet.

— Diskmedel. Han måste ha kommit i kontakt med diskmedel, tipsade kollegan.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2007-04-18

Kommentera