“I Rio lever man för dagen – imorgon kan det vara för sent”

RIO DE JANEIRO/SDS

Jag har aldrig förstått mig på den brasilianska nationalismen. När jag i oktober tog flyget från Lissabon till Rio, efter två och en halv månad i Europa, applåderade merparten av passagerarna när vi landade. De flesta var brassar som bott i Portugal och var på väg hem. Jag undrade vad de applåderade. De hade just lämnat ett av de länder som klarat sig bäst under pandemin för att åka till ett av de länder som klarat den sämst.

På flygplatsen i Lissabon sken toaletterna som städades varje timme för att hålla viruset borta. På flygplatsterminalen i Rio, som invigdes inför OS 2016, stank söndriga toaletter av kiss och bajs. De hade inte städats sedan i går.

När vi skulle hämta våra väskor kom de inte. Den federala polisen, som styr flygplatsens smugglingsmaffia, hade fullt upp med att sortera undan bagage som betalts för att undgå den brasilianska importskatten på hundra procent. De märkta väskorna, som kan innehålla allt från mobiltelefoner och datorer till klockor och droger, togs ut bakvägen. Först när det arbetet var klart släpptes det vanliga bagaget på. Denna gång tog det en och en halvtimme från det att planet landat till att alla hade fått sitt bagage.

Ingen applåderade.

Förseningen gjorde att morgontrafiken hade kommit igång. Sakta tuggade trafiken sig fram längs favelorna som styrs av beväpnade ungdomar. På andra sidan motorvägen osade det från den förorenade Guanabaraviken som staden använder som avlopp. Det tog mig nästan två timmar att komma hem. Jag applåderade inte. Jag duschade.

Att älska Rio de Janeiro är en utmaning. Kontrasten till europeiska städer är brutal. Ändå rullar det vilda, oorganiserade samhället på inom sina vida ramar. Visst, det är smutsigt och vattenläckor överallt, men det finns också alltid tid för samtal. Den tysthet som ekar i svenska städer finns inte i Brasilien. Här pratar man med sina grannar, med de andra kunderna i grönsaksaffären och med de ensamma kvinnorna och männen på barerna.

Att det ständigt vilar faror runt hörnet gör att man skärper sina sinnen. Man lever för dagen. I morgon kan det vara för sent.

Å andra sidan kan man inte lita på de samhällsbärande tjänsterna. Blir du rånad går du inte till polisen. Då kan du bli rånad igen. Många brandmän ingår också i den organiserade brottsligheten som kallas mílicia. De har tagit över mer än hälften av stadens favelor och pressar invånarna och butiksägarna på beskyddarpengar. Börjar det brinna får man hålla tummarna att brandmännen är på sin arbetsplats och inte i favelan för att driva in pengar.

Man kan inte heller lita på sjukvården. Har du ingen privat sjukförsäkring är du hänvisad den allmänna sjukvården som används av kommunpolitikerna till att mjölka pengar till sina valkampanjer. Det första politikerna gjorde när pandemin slog till i våras var att försnilla pengarna som skulle gått till inköp av respiratorer. Folk dog i onödan.

Det är lätt att tappa tron på mänskligheten i Brasilien, för att i nästa sekund övertygas om att mänsklighetens hopp lever just här. Att pendla mellan dessa ytterligheter utgör mitt brasilianska liv.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON