#6. Brasilien – lättja

Att skriva Där solen aldrig går ned innebar sex långa flygresor, men en tur behövde jag inte göra. Kapitlet om Brasilien utspelades på hemmaplan. Det blev en utmaning. Efter nästan tjugo år i Rio de Janeiro har jag blivit hemmablind. Jag har vant mig med tillståndet. Det som en nyanländ hajar till på har blivit normalt för mig. Jag fick gå till djupet för att finna de bästa berättelserna. En sak som alltid fascinerat mig är hur 1800-talets slavsamhälle så påtalande lever kvar i Rio. Som om inget hänt. Svarta utför skitjobbet. Vita tittar på. En miss jag gjorde när jag träffade personerna som visade detta förhållande var att inte fotografera dem. Jag tog dem förgivet. Vi bor ju i samma stad. Därför har jag tyvärr inte så många bilder att bjuda på. Å andra sidan är många av dem offentliga personer som man lätt kan googla upp. Några bilder tog jag dock.

Neguinhos vandrarhem är högst av alla byggnader i favelan Cantagalo.

Utanför denna entré säljs det gott om droger.

Ingången till Ediício Chopin där skådespelerskan Maitê Proença bott i fem olika lägenheter.

Utsikt från Maitê Proenças vardagsrum.

Väggmålning i favelan Cantagalo, den sjungande tuppen.