13
jan
2008

Jag klarar inte Riobornas nakenfobi

RIO DE JANEIRO/SDS

Sommaren har kommit till Rio. Skolorna är stängda, ligafotbollen ligger nere och fabrikerna har semesterstängt. Saltvatten, sand och solkrämer fyller staden.På stränderna samlas hundratusentals cariocas (Riobor) som utför sina strandritualer. Det är damen med sin egen solstol, mannen med morgontidningen, tjejgängen som spelar boll och killarna som skaffar sig årets läckraste solbränna. De sommarförälskade paren. De äldre, tjafsande paren. Och så jag. En likblek gringo som inte varit på stranden sedan i augusti.Pinsamt.

Jag bor i en av världens vackraste städer, som har sina stränder just framför sina fötter. Det behövs inga utflykter, bilköer eller annan logistik. Det unika med Rio de Janeiro är att stranden ligger mitt i staden. Tar du steget över trottoaren och går ned i sanden försvinner miljonstadens vrål och du förflyttas till en fantastisk badort.

Den rena, klara Atlantenvattnet, som skiftar mellan grönt och blått, sköljer över. Det är svalt. Inte ljummet. Vilket behövs när det, som de senaste veckorna, varit över trettio grader varmt. Ett svalkande dopp är miljoner gånger bättre än mitt luftkonditionerade kontor där jag tillbringat alldeles för mycket tid det gångna året. Idiotiskt.

Nu ska det bli mer strandliv.

Enda problemet är att jag fortfarande inte riktigt smälter in.

Det är inga problem med hudfärgen. Jag är blek och har fräknar på armarna. Efter ett tag i solen blir jag lätt rosa. Kanske inte så snyggt om man jämför med den gyllenbruna kroppskavalkad som väller ut vid havsbrynet. Men så är det. Jag har andra kvaliteter, som min farmor brukade säga.

Det som gör att jag sticker ut på stranden är att jag vägrar följa cariocas nakenhetsfobi. För dem är det okej att ha den mest minimala bikini som skär upp mellan skinkorna («Fio dental», tandtråd, kallas den) och att ha små tyglappar på ett par kvadratcentimeter som täcker bröstvårtorna. Men det är inte okej att byta om på stranden. Ingen gör det. Inte ens med en sarong runt höfterna.

Min sambo skäms över mig varje gång vi ska hem från stranden och jag ställer mig med sarongen för att byta om. Jag vill inte sitta i fuktiga badbyxor i bilen eller på restaurangen. Det är dessutom skadligt. Det fick jag lära mig redan som barn när min morsa släpade iväg mig och min bror till Segevångsbadet.

— Av med badbyxorna snabbt. Annars får ni blåskatarr!

Min sambo struntar i dessa svenska förmaningar. Hon har en trasmatta i bilen som hon lägger på förarsätet för att inte blöta ned. Det tycker hon är bättre än att riskera visa en millimeter av de intimare delarna. Om det nu skulle vara så att sarongen blåste upp, vill säga. Och någon just då råkade titta.

Nakenhetsfobin gäller inte heller enbart stranden.

I veckan blev jag utskälld av ordföranden i bostadsföreningen för att jag gått i badbyxor på gården. Jag skulle sätta på vattenslangen och fylla på plastpoolen till min dotter. Det fick jag inte göra. Man får inte gå med bar överkropp över gården. Vill man fylla på vattnet ska man ta på sig en tröja och be vaktmästaren göra det.

HENRIK JÖNSSON

2008-01-13

1 Svar

  1. That is really fascinating, You are an overly skilled blogger. I have joined your rss feed and stay up for in the hunt for more of your wonderful post. Also, I’ve shared your web site in my social networks

Kommentera