Brasiliens mirakelman är fängslad

Med anledning av att den självutnämnda helaren John of God (João de Deus) häktats efter att 270 kvinnor vittnat om sexuella övergrepp, så återpublicerar jag min intervju med honom. Jag gjorde den för tio år sedan till min bok Fantasiön som handlar om Brasiliens futuristiska huvudstad. Redan då fanns det misstankar om sexuella övergrepp, vilket jag låter påskina i kapitlet. Varsågoda.

 

ANDLIG KIRURGI ur Fantasiön (Atlas)

Trots att Brasilien är världens största katolska land har den konservativa katolicism som kontrollerar övriga Latinamerika inte fått samma fäste här. Myllret av muslimska, protestantiska, judiska och buddistiska immigranter har skapat en tolerans för olika trosuppfattningar som är få länder förunnad. Att även de afrobrasilianska religionerna är offentligt accepterade gör Brasilien till ett ovanligt tillåtande land när det gäller tro.

Över hälften av de miljoner brasilianare som utövar de afrobrasilianska religionerna candombléoch umbanda är vita. Ofta är det katoliker som flirtar med den afrikanska andevärlden. Samhällsklass spelar ingen roll. När jag besökte ett umbandatempel i en favela i regnskogen Floresta da Tijuca utanför Rio tillhörde en av medlemmarna den förmögna släkten Sendas som äger matvaruhuskedjan med samma namn. Den vuxna dottern eskorterades till favelan i två skottsäkra bilar med livvakter. När ritualen inleddes hängde hon sin Gucciväska på en stol, hällde ned sina smycken och drog på sig en vit klänning. Efter ett tag skakade den vita miljardärsdottern loss under ledning av en svart, ung man som med hönsfjädrar runt hjässan tillkallade den afrikanske guden Omulo med hjälp av rökmoln från en fet cigarr.

— Omulo, Omulo, Omulo, bad han och fröken Sendas sträckte upp händerna i luften, lika hängivet som de svarta favelamammorna.

När jag väl bestämde mig för att slappna av rycktes även jag med. Det suggestiva trummandet sög in mig. Som när man upplever en riktigt bra konsert.

Brasiliens mest kända andliga medium heter Chico Xavier. På sextio- och sjuttiotalet fick han spirituella brasilianare att resa tusentals kilometer längs gropiga vägar för att komma till hans mottagning i Uberaba, Minas Gerais. Efter att han dog 2002 har många försökt fylla hans tomrum. João de Deus är den mest framgångsrike. Han har tagit kontakten med andarna ett steg till. Han utför andliga operationer. Med skalpell. Det blöder.

Första gången jag hörde talas om honom var på andra våningen i köpcentret Conjunto Nacional i Brasílias stadskärna. Jag hade lagt märke till en kvinna vid disken till konditoriet. Hon hade ett par coola Adidasskor på sig. »Modern tjej från São Paulo«, tänkte jag. Få andra vågar gå i Adidas sedan Nike köpte upp det brasilianska landslaget 1998. Efter ett tag hörde jag att hennes portugisiska klingade på tyska. »Hon jobbar säkert på tyska ambassaden«, tänkte jag. De flesta utlänningar som rör sig i Brasília tillhör någon av huvudstadens hundrasex ambassader. Jag hjälpte henne köpa sex bomba de chocolate och sex krämiga pastéis de nata, och undrade varför hon hamstrade.

— Dit jag ska finns inga konditorier.

Nyfiket undrade jag vart hon var på väg.

— Har du hört talas om João de Deus, healern? I Europa är han mer känd som John of God. Han botar alltifrån cancer till HIV. Varje vecka kommer hundratals personer från hela världen, sa hon och formade sitt långa, svarta hår till en hästsvans.

Julia Bald är healingkonsult med egen mottagning på Hohenzollernplatz i München. En eller två månader om året brukar hon tillbringa i Brasilien för att besöka João de Deus. Han verkar i Abadiânia, en liten stad endast några mil utanför det federala distriktet.

— Du lägger märke till staden när du kör förbi. Alla går klädda i vitt, skrattade hon och lyfte ned pappkartongerna med bakelserna från disken.

Innan hon försvann berättade jag om mitt intresse för alla dessa fantasiöar som ploppat upp som svampar på savannen runt Brasília. Jag undrade om hon kunde hjälpa mig att få en intervju med mirakelmannen João de Deus.

— Visst, jag kan alltid försöka. Mejla mig innan, log hon och placerade bakelserna i två kassar.

En vecka senare mejlade jag henne. Svaret dröjde några dagar.

— Jag har nu pratat med en av assistenterna till João de Deus. Han sa att du själv måste komma hit och fråga andarna om lov för att få göra en intervju.

João de Deus är född i en håla på savannen, inte långt från Anápolis där Kubitschek bekräftade sitt vallöfte den 4 april 1955 om att bygga den nya huvudstaden. João var då tretton år och levde med sina sex bröder i ett slitet hus där deras far arbetade som skräddare. När João var sexton år fick han en märklig upplevelse. Kung Salomon uppenbarade sig för honom. Han lämnade savannen och reste runt i Brasilien i jakt på folk som trodde på hans kontakt med dödas andar. I de flesta städer blev han utslängd av myndigheterna, anklagad för att vara en kvacksalvare. Det var då João bestämde sig för att uppsöka legenden Chico Xavier.

»Jag frågade honom vad jag borde göra och han sa till mig “åk tillbaka till savannen och upprätta din egen mottagning”, har han berättat.

João de Deus valde Abadiânia, som ligger mitt emellan Anápolis och Brasília, inte långt från där han själv är uppväxt. João satte sig i en trådfåtölj vid vägkanten och erbjöd hjälp åt människor som passerade förbi. Borgmästaren gillade hans initiativ och skänkte 12 000 kvadratmeter mark där João de Deus kunde bygga ett vitt tempel med blå knutar. Templet döptes till Casa Dom Inácio de Loyola, efter jesuitordens grundare, samma man som gjort att många fattiga i Brasilien döpts till Inácio, däribland presidenten Luiz Inácio Lula da Silva.

När Shirley MacLaine fick magcancer i början av nittiotalet reste hon till Brasilien för att bli opererad av João de Deus. Den amerikanska skådespelerskan, som var en av New Age-rörelsens största affischnamn, gick in i meditationssalen och lät honom gå loss med sin skalpell. När hon kom ut från salen förklarade hon att den andliga kirurgin hade fungerat.

— Jag är kurerad. Jag känner ingen mer smärta. Jag kan dansa igen.

Sedan Shirley MacLaines operation har João de Deus blivit ett globalt fenomen. Få brasilianare tror längre på honom. I stället är det amerikaner som vallfärdar hit för att bli kurerade. Efter att ABC, en av USA:s största rikstäckande tevekanaler, sände dokumentären Is John of God a Healer or a Charlatan? för några år sedan, tar Abadiânia emot fler utländska turister än Brasília.

— Jag träffar nästan inga brassar här längre. Åttio procent är gringos. De flesta kommer från USA, Australien, Irland, Nya Zeeland eller Storbritannien. Länder där dokumentären visats, säger Julia Bald när vi sitter i trädgården till hennes hyrda hus i Abadiânia.

Solen gassar och hon har lyft ut köksbordet till den enda plats som har lite skugga och vind. Julia bjuder på en sallad med färska tomater, vitlök och olivolja. Vi dricker kylt källvatten.

— Ska man bli botad gäller det att äta rätt också, säger hon och glömmer för ett ögonblick att hon har kylen full av bakelser.

Julias historia börjar i en bayersk by, inte långt från München. Hennes familj var sträng och konservativ. Hon var enda dottern och det förväntades att hon skulle sköta sig. Hennes bror hade det lättare. När Julia kom upp i tonåren ville hennes far kela med henne i smyg. Först förstod inte Julia vad han ville. Sedan insåg hon. Några år senare, när hon flyttat hemifrån, berättade hon vad som hänt. Mamman trodde inte henne. Inte heller hennes bror, som annars varit den hon alltid kunnat lita på. Julia började hänga med punkgäng i München. Hon testade droger, söp och var aggressiv. Sedan flyttade hon till Milano, jobbade som grafisk formgivare och kärade ned sig i en italienare. Efter åtta år, när det tog slut med honom, sköljde det förflutna över henne. Hon flyttade tillbaka till München och gick i psykoanalytisk terapi. Julia började resa. Först till södra Indien för att meditera, sedan till Brasilien.

— Folk är mer öppna för andlighet här. Det är lättare att få kontakt, säger Julia som de senaste tio åren gått healingkurser över hela världen.

Nu är hon 38 år.

— Jag åker alltid hit innan säsongen drar igång därhemma. När höstmörkret lägger sig över München är jag fullbokad fram till i april. Det finns så många som mår dåligt i vårt samhälle. Är jag bara väl förberedd kan jag hjälpa några av dem.

 

João de Deus mottagning påminner om en katolsk biskopsgård på landsbygden. Området är omgivet av en vit mur och på gården ligger vitkalkade byggnader med blå knutar. I mitten finns en välansad klosterträdgård som har en förtrollande utsikt över savannen. Framför huvudbyggnaden ringlar två köer med sammanlagt 300 personer. Den ena kön rör sig snabbare. I den står andragångsbesökarna. Vi som ska debutera måste hålla oss till den sävliga kön. Mannen framför mig ingår i en bussresa med pensionärer från delstaten Espírito Santo, norr om Rio, som vill bli botade från olika krämpor.

— Jag har ont i höger axel. Jag har prövat allt, men det går inte över. Nu ska João de Deus titta på den, säger Landerson Gomes.

Bakom honom sitter en av medresenärerna i rullstol. Hon hoppas på ett mirakel. Framför mig kön kramas en familj från Brasília. Pappan har fått cancer. Han är i slutstadiet. Håret är borta. Cellgifterna har gjort sitt. Nu är det bara ett underverk som kan få hjärntumören att sluta växa. Hans fru och deras tjugoåriga dotter håller i honom. Sonen i familjen lutar desperat pannan mot en röd triangel som är uppsatt på tempelväggen. Här avlägger man sina önskningar. De andra i kön är österrikare, amerikaner, tyskar och irländare. De flesta är kvinnor i övre medelåldern. Gemensamt är att de alla är klädda i vitt. Många bär också läderhalsband med kristaller. En del har även matchande öronhängen. Förutom att jag antagligen är den enda i kön som inte kommit hit för att bli botad är min klädsel återigen fel. Jag bär jeans och färgad t-shirt. Efter en timmes köande kommer jag fram till porten. Tempelvakten har vita byxor, vitt skärp, vit skjorta, vita strumpor och vita skor. Runt halsen har han en nyckelknippa som hänger i en kromad kedja. Han synar mig uppifrån och ned genom sina tjocka glasögon. Jag berättar att jag är reporter och står i kön för att fråga andarna om lov att genomföra en intervju med João de Deus.

— Okej, men först måste du sitta i strömmen och rensa dig. Sedan kan du ställa din önskan.

En dam i vita kläder leder in mig. Hon är amerikanska och är en av de hundratals volontärer som tillbringar halva året i Abadiânia. Hon leder övningarna i meditationsrummet. Ett fyrtiotal personer andas in djupt. En del har ögonbindlar på sig som de tagit med sig från nattflyget till Brasilien. Mellan benen har de sina vattenflaskor. Någon håller i en bild på en anhörig. En annan kramar en kristallstav. Från högtalarna kommer soft musik. Jag somnar nästan. Efter fyrtio minuter anses jag ren och kan fortsätta köa för att komma in i tempelsalen.

På en av salens träbänkar ser jag Julia blunda, djupt koncentrerad. Bakom henne, i gången, ligger en gravt handikappad pojke på en madrass med galonöverdrag. Hans pappa blundar också. Längst fram vid altaret sitter João de Deus i en fåtölj med sittdyna. Ett trettiotal besökare står framför mig. Jag börjar bli nervös. Innan jag åkte till Abadiânia såg jag några filmer på YouTube där han opererar folk med sin berömda skalpell.

Tänk om han får för sig att operera mig!?

Den vanligaste operationen, oavsett om patienten har cancer eller HIV, är att skrapa på hornhinnan med skalpellen. João de Deus anser att det sjuka i människan är koncentrerat till ögat. Kan man skrapa bort det som bildats blir man frisk. En annan operation är i näsan. João de Deus går i trans och lirkar in en operationssax i näsborren. Blodet anses rena kroppen.

Jag andas in djupt och tänker på vad Julia sagt: »Ingen opereras första gången.«

Nu är det bara tre personer före mig.

João de Deus ser ganska sliskig ut. Håret är fett och glasögonen tjocka. Hans mage gör att han inte kan knäppa de tre nedersta knapparna på sin vita skjorta. Svettdropparna rinner längs hans panna. Jag övar igen på vad jag ska säga. Jag vet att jag måste prata i tredje person. Det är till anden, som har inkorporerats i honom, man ställer sina frågor. När jag är framme tar João de Deus mig i händerna och sneglar upp. Den inövade frasen rinner ur mig.

— Hej, mitt namn är Henrique. Jag är svensk reporter och vill intervjua João de Deus. Är det möjligt?

Först hör jag inte vad anden mumlar. Sedan upprepar han.

— Meditera mera och kom tillbaka i morgon.

Julias hus ligger i närheten av bungalowhotellet Pousada Catarinense som blivit det populäraste tillhållet för de andliga turisterna i Abadiânia. Oftast har gästerna helpension och stannar två, tre veckor. De flesta turisterna ingår i paketresor från USA, England eller Irland. Numera säljer även en svensk organisation resor till vad de kallar för Världens främsta spiritistiska center med medicinsk inriktning. Deras marknadsföring är tydlig: För dig som söker helning, läkning, personliga andliga upplevelser eller en lugn och kontemplativ plats att vistas på. I paketresan, som kostar 18 200 kronor, ingår flygresa från Arlanda eller Kastrup, transfer från Brasília till Abadiânia, enkelrum med helpension, svensktalande guide, en kristalljusbehandling och fria kurer av John of God på Casa Dom Inácio de Loyola. Resan avslutas med en guidad stadstur av Brasília.

Den som började med paketresorna till Abadiãnia kallar sig Vishnu Hutton och kommer från Kalifornien. Tidigare arrangerade han meditationsresor till södra Indien. Nu tar han varje år hundratals amerikanska män och kvinnor till Abadiânia.

— Jag är fullbokad ett år i förväg, ler Hutton och slänger tillbaka sitt grånande, långa hår med en huvudskakning.

Han är nästan två meter lång och vandrar genom byn med pondus. João de Deus har tagit honom under sina vingar. Den femtioårige turistledaren har ett eget hus och ingår i den innersta kretsen av män som styr the Casa, som utlänningarna kallar mottagningen. De kvinnliga resedeltagarna behandlar honom med vördnad. På kvällarna håller Vishnu hov vid någon av byns restauranger som erbjuder vegetarisk buffé och fruktjuicer. Julia tycker inte om honom och föredrar den enkla middagsbuffén på det grönmålade bungalowhotellet. De erbjuder olika vegetariska grytor för tjugo kronor och då ingår även en färskpressad juice. Om kvällarna blandas borden av olika nationaliteter. Den flirtiga stämningen påminner om populära backpackerplatser runt om i världen. Skillnaden är att de flesta är i medelåldern. I kväll är humöret på topp. João de Deus har gett klartecken till att hotellets gäster ska få genomgå sina operationer innan helgen.

— Vi har varit här en vecka nu och åker hem nästa onsdag. Eftersom han inte opererar på måndagar och tisdagar är fredag vår sista chans, säger Anthony V. Dub.

Han är 55 år och bor i Lower East Side på Manhattan. Tidigare var han en av direktörerna på investmentbanken Credit Suisse på Wall Street.

— Jobbet åt upp mig. Pengar, pengar, pengar. Hela tiden. En dag svartnade det för ögonen. Jag hade gått in i väggen. 52 år gammal. Hela immunsystemet slogs ut. Jag tog varningssignalerna på allvar och sa upp mig. Men jag lider fortfarande av ett på tok för högt blodtryck. Jag hoppas att andarna här kan hjälpa mig. João de Deus har sagt att jag kan börja förbereda mig för operationen, säger Anthony.

Mitt emot honom sitter Mattew Wick från San Francisco. Han smittades av HIV i slutet av åttiotalet och har tagit bromsmediciner sedan dess.

— Jag vet att det låter konstigt. Men sedan jag började åka hit behöver jag inte ta alla tabletterna längre. Jag kommer två gånger om året, mediterar och lever ett sundare liv. Det rensar mig och gör att jag kan leva ett gott liv.

Mattew är inte den enda som säger sig blivit hjälpt. I dokumentären som sändes på ABC följer teveteamet fem patienter som drabbats av olika sjukdomar. Annabel från Colorado kunde inte ta sig ur sin rullstol innan hon åkte till Abadiânia. Efter sex resor kan hon stå på benen med hjälp av kryckor. Mary från Seattle led av kronisk astma och var alltid trött. I dag känner hon sig piggare. David från San Francisco hade drabbats av en aggressiv sjukdom som attackerade nervsystemet. Han har inte blivit bättre, men inte heller sämre. Matthew Ireland från Vermont diagnostiserades med en hjärntumör för två år sedan. Efter tre resor har tumören mirakulöst minskat. Den enda som det inte gick bra för är Lisa från Johannesburg. Hennes bröstcancer gav inte med sig. Tumören har växt så mycket att hon kan klämma på den.

— Många anmärker på filmen och tycker att den inte är vetenskaplig. Men jag tror på den. Den konventionella vården är alltid snabb att döma, säger Julia och får medhåll av de andra resenärerna kring bordet.

Den andliga turismen har bokstavligen delat upp Abadiânia i två läger. Skiljelinjen är riksväg BR-060 som löper genom staden. Söder om riksvägen lever de bofasta invånarna. Här finns kommunhuset, vårdcentralen, torget, kyrkan och en mängd pingstförsamlingar. Här finns också polisstationen, mataffärerna och fotbollsplanen. Norr om riksvägen breder affärerna ut sig som säljer kristaller, vita kläder, rökelser, färgglada ljus och böcker i andlig rådgivning. Huvudgatan är kantad av hotell, restauranger och internetcaféer. Längst ned ligger the Casa. De bofasta invånarna kallar den norra delen för Gringolândia, gringoland.

— Ibland kommer de över och handlar nått. Men det är sällan. De dricker ju inte, säger en man som dammar av borden vid en kvartersbar.

Längre ned längs den asfalterade huvudgatan ligger kommunhuset. Borgmästaren har inget att klaga på. För fem år sedan, innan John of God slog genom internationellt, hade Abadiânia 7 500 invånare. I dag har invånarantalet ökat till 12 500.

— Tidigare hade vi två taxibilar. Det behövdes inte fler. Nu har vi 36, säger en taxichaufför som häckar utanför kommunhuset.

På vårdcentralen mitt emot är man inte lika glad.

— I går natt fick vi hämta en tyska, döende i cancer. Jag förstår inte varför de inte vill dö hemma, omgivna av sin familj och sina närmaste. Tyskan som vi tog till centralsjukhuset i går natt kommer inte att klara sig. Hennes cancer har gått för långt. Hon hade andningsstillestånd när vi kom. Antingen åker hon hem i ambulansflyg eller i kista. Det finns tyvärr inga mirakel, säger mottagningens ambulansförare.

Hans kollega är sjuksköterska på vårdcentralen. Hon är kritisk till den personkult som João de Deus skapat kring sig själv.

— Han säger att de ska köpa hans heliga vatten. Och de dricker det och tror det är läkande. De fattar inte att de dör. Det är vanligt vatten.

Nedanför den nybyggda vårdcentralen ligger polisstationen. Två poliser står på varsin sida om en motorcykel.

— Så länge han håller sig inom lagens ramar kan vi inte göra något. Men om han tar fram skalpellen och skär i någon ingriper vi. En domare har förbjudit honom att göra kirurgiska ingrepp, säger en av poliserna och tar upp solglasögonen i panna.

— Folk blir rent knäppa av att hänga kring honom. En gång fick vi rycka in när en schweiziska sprang omkring naken med en kristallstav i näven om nätterna på huvudgatan. Hon sa att hon följde andarna.

Inte ens de många affärsidkarna är glada över turistinvasionen.

— Om du vill öppna en affär på andra sidan vägen ska João de Deus ha tio procent. En slags skatt för att bättra på templet, säger han. Det är otäckt. Jag går aldrig över på den sidan, säger en man som driver en klädesbutik.

Han påstår att João de Deus även tar ut kommission av hotellen, restaurangerna och internetcaféerna.

— Han äger hela stan nu.

Dagen efter ställer jag mig i kön igen. Nu är jag andragångsbesökare och får gå i det snabba ledet. Jag behöver inte heller genomgå övningarna i meditationsrummet. Efter en halvtimme är jag framme. 66-årige João de Deus sitter på sin sittdyna och sträcker fram sina händer. Motvilligt lägger jag mina händer i hans och tittar honom i ögonen.

— Jo, jag undrar om jag skulle kunna få genomföra intervjun nu.

Långsamt nickar han.

— I morgon.

Jag undrar var och när. Han tittar lugnande mot mig.

— Hör med honom, säger han och nickar åt en man i mustasch.

Mannen berättar att jag måste inställa mig hos templets advokat i morgon för att underteckna ett kontrakt.

När jag går ut från den andliga mottagningen får jag syn på pappan till den gravt handikappade pojken som jag tidigare sett ligga i tempelgången. Hans son vilar i skuggan i klostergården, som ett knyte på sin galonklädda madrass. Ben och armar spretar åt olika håll. Jag undrar var de kommer från.

— Vi är från Nederländerna.

Polletten trillar ned. Pappan var med i en annan dokumentär om João de Deus som jag såg innan jag åkte hit. Det gör ont i mig.

— Hur länge har ni varit här?

— Tre år snart. Min fru åkte hem förra året. Hon orkade inte längre. Men jag kan inte ge upp. Han har det bättre här. Vi väntar på ett mirakel, säger han och blir rörd.

Sonen har en svår ben- och muskelsjukdom sedan födseln.

— Läkarna sa att han inte skulle klara sig i många år. Och att det skulle bli värre och värre. Men sedan han kom hit har han faktiskt blivit lite bättre.

På kvällen bjuder Julia på spenatlasagne. Jag berättar för henne att jag varit över på andra sidan. Hon blir nyfiken och vill höra vad de sa.

— De kritiserar honom och menar att han styr hela byn. Att han tar ut procent av näringsidkarna och att han har ett privat rum i templet dit han tar sina beundrarinnor.

Julia flinar.

— Jag vet, han är en riktig snuskgubbe. Men med mig har han aldrig försökt. Det skulle han aldrig våga.

João de Deus affärssinne stötte hon däremot på när hon och en kompis från Nya Zeeland planerade en festival i Abadiânia förra året. Det skulle vara uppträden, föreläsningar, mat och dryck under en helg. Alla i staden var välkomna.

— Veckan före kom en av hans män och sa att vi måste ha João de Deus godkännande. Och sedan krävde de tio procent på all vinst. Vi tappade sugen. Det var jäkligt fult. Men nu skiter jag i det. Han håller på med sitt och jag med mitt. Jag är här för att träffa likasinnade och känna kraften i naturen. Det är något magiskt med denna region. Vet du att allt vilar på en kristallbädd? På nätterna när stjärnorna lyser på marken alstras en enorm energi. Ibland kan jag inte sova.

Dagen efter tar jag på mig en vit tröja. Förvisso en brasiliansk fotbollströja, men dock vit. Jag går ned till the Casa och väntar in advokaten. När han anländer tar han med mig till hans kontor som ligger i en av de vitkalkade byggnaderna. Vi går förbi ett förråd. Där står ett tiotal pallar med João de Deus vattenflaskor. I ett annat rum finns etikettmaskinen som klistrar templets heliga logga på vattenflaskorna. I rummet bredvid görs medicinen som säljs för trettio kronor burken. Oftast skriver João de Deus ut fyra olika burkar till var och en av patienterna. Advokaten tar upp en tablett. Den luktar passionsfrukt.

— Vi blandar in lite frukter för att få det att smaka gott, säger han.

När advokaten ber om att få se min legitimation inser han att jag kommer från Sverige. Han berättar att det inte var länge sedan de hade ett svenskt besök.

— Er ambassadör i Brasília var här för någon månad sedan. Hon bad om att få träffa João de Deus privat.

Jaså, Margareta Winberg har varit här.

— Du vet inte vad hon sökte för?

— Nej, patienternas sjukdomar lägger jag mig inte i. Det är João de Deus som läker, säger han och sträcker över två häftade A4-sidor.

Dokumentet han vill att jag undertecknar har fem paragrafer. Den första handlar om att andarna är förkroppsligade i João de Deus när han blir intervjuad. Det vill säga, det är andarnas ord som kommer ur hans mun, inte hans egna. De följande paragraferna reglerar medierättigheter och förbjuder mig att sälja mitt material vidare till tredje part. Om jag ändå skulle göra det ska the Casa ha hälften av vinsten. Eftersom överenskommelsen inte har laga kraft utanför Brasilien fattar jag pennan och skriver under. Advokaten stämplar båda sidorna.

— Okej. I dag klockan fem kan du träffa honom. Ingången är bakom templet.

När jag var tretton år försökte jag komma in backstage efter en Motörheadkonsert i Lund. Jag ville ha en autograf av Lemmy. När turnéledaren kom ut i korridoren viftade han in alla tjejerna och lät oss andra stå kvar. Det är ungefär samma känsla jag får när João de Deus manliga sekreterare öppnar bakdörren till templet och viftar in en 23-årig tjej från USA som väntat bredvid mig.

— Han vill träffa mig privat. Det är helt fantastiskt, utbrister hon och rättar till håret medan hon smiter in bakvägen.

Jag lutar mig mot trappräcket och börjar pilla med min mobil. Klockan tickar en halvtimme. När dörren öppnas igen släpper sekreteraren in mig med ett leende. Mirakelmannen sitter nöjd och belåten i en modern läderfåtölj. Han svettas ymnigt från pannan. Han känns avslappnad. Jag tittar mig omkring för att se vart den amerikanska tjejen tog vägen. Hon syns inte till i den rymliga logen. Finns det möjligen ett rum till?

João de Deus berättar samma historia som jag läst i alla böckerna om honom. Kung Salomon uppenbarade sig. Han reste runt i landet och predikade, blev förföljd och bestämde sig till slut för att följa legenden Chico Xaviers uppmaning om att öppna en egen mottagning. Han valde Abadiânia eftersom det var i denna region han fått sin första uppenbarelse. Jag frågar honom hur kontakten är med andarna nuförtiden. Han svarar inte. Jag försöker igen. En av tempelmännen rycker in.

— Han är inkorporerad. Du kan inte prata direkt till honom. Du måste prata till anden.

— Okej. Hur står det till med anden?

Anden svarar inte.

— Hur står det till, frågar jag igen,

Jag tittar João de Deus i ögonen. Det ser ut som han flinar.

— Varför opererar du med skalpell?

Han hoppar till.

— Jag opererar inte med skalpell. Det är andarna som gör det. De gör allt för mig, säger han och sätter sig tillrätta.

— Kan du förklara hur en operation går till?

Inget svar.

— Kan anden förklara hur en operation går till?

— Jag vet inte. Jag minns inget efteråt. Det bara går av sig själv.

— Vittnen har sagt att det blöder ytterst lite. Hur lyckas du med det?

— Det är inget som jag lyckas med. Det är andarna.

— De är skickliga kirurger, ler jag.

— Ja, det är de.