Kriget i paradiset

RIO DE JANEIRO/CAFÉ

– Åh, store Gud… hjälp mig!

Hans sista ord ekar ut i knarkmaffians lokala kommunikationsradio. Gangan, en av Rio de Janeiros mest efterspanade kokainkungar, ligger blödande i gränden till  favelan där han hållit sig gömd den senaste tiden. Från ett fönster skriker en av hans älskarinnor i gryningen.

– Neeeeej!

I skydd av mörkret har en specialstyrka på sju poliser tagit sig upp i kåkstadens gränder. Risken att någon skulle tjalla om operationen har varit överhängande. Gangan har starka beskyddare även bland miljonstadens högsta polisbefäl. Varje gång en razzia riktats mot knarkkungen i favelan Morro de São Carlos har han lyckats komma undan.

Den här gången begås inga misstag. Klockan 05.30 lämnar de civilklädda polismännen sina bilar på huvudgatan i medelklasstadsdelen Tijuca och tar sig uppför de slingriga kullerstensbelagda gränderna. När de omringar kåk nummer 630 på Rua Ambiré Cavalcanti läser en av polismännen upp arresteringsordern.

Den vapenfixerade Gangan, som fått sitt smeknamn av engelskans ”gun”, reagerar omedelbart och slänger sig ut bakvägen från älskarinnans hem. I bara kalsongerna når han ut till en liten gränd och försöker skjuta sig fri med sin Glock 9 mm. Han träffas i stället i buken och i bröstet. Walkie-talkien glider sakta ur hans hand medan han segnar ihop.

O Imperador do Pó – Pulvrets kejsare – som Gangan populärt kallas i Rio de Janeiro, är oskadliggjord. Mannen, som dominerat kokainhandeln i Rio de senaste tio åren, är så svårt skadad att polismännen får släpa honom nedför gränderna i ett lakan som de tagit från älskarinnan.

Plötsligt sprakar hans kommunikationsradio till:

”Lugn, chefen. Vi kommer och hämtar dig.”

Men det är redan försent. Det är den 13 oktober 2004 och den 32-årige Gangan, eller Irapuan David Lopes som han egentligen heter, är död.

När industrialiseringen nådde Brasilien på allvar under 1950-talet skedde en enorm inflyttning från landsbygden till storstäderna. Metropolen São Paulo växte som ett monster. Det starkt geografiskt begränsade Rio de Janeiro hade svårare att expandera. De enda lediga tomterna var de branta sluttningarna som reste sig runt den spektakulära staden. Allt annat på den smala landremsan mellan Atlanten och bergen var redan bebyggt. Rioborna kallade de enkla bosättningarna ”favela” efter ogräset med samma namn som växer på sluttningar i nordöstra Brasilien.

Morro de São Carlos, favelan där Gangan tillbringade sin sista tid, började byggas i slutet av 1950-talet. Närheten till det glittrande centrum och de många bostadshusen nedanför var den främsta anledningen till att höjden befolkades. Bosättarna försörjde sig som gatuförsäljare i centrum eller som hembiträden hos medelklassfamiljerna i Tijuca.

Paulo Lins, författare till den filmatiserade succéromanen Guds stad, känner väl till utvecklingen. Han växte upp på andra sidan bergen i mönsterbyn som delstatsregeringen byggde för att lätta på trycket från sluttningarna i Rio de Janeiro. Han minns början av 1980-talet som den stora vändpunkten.

– Visst fanns det kriminalitet i favelorna även tidigare. Illegala spelgubbar, prostitution och marijuana. Men när kokainförsäljarna började organisera sig blev det riktigt farligt, berättar Paulo Lins när jag träffar honom i samband med en bokmässa.

Startskottet på det blodiga kokainkriget kom på 1970-talet med bildandet av narkotikakartellen Comando Vermelho, Det röda kommandot. Den skapades av Brasiliens mest kända brottsling, Escandinha – Repstegen – när han satt på det rymningssäkra fängelset på ön Ilha Grande söder om Rio de Janeiro. Mellan 1964 och 1985 styrdes Brasilien av en militärdiktatur. Av de välutbildade politiska fångarna, där många tillhörde den kommunistiska stadsgerillan, fick han lära sig hur man bäst organiserar en rörelse. Escandinha slöt en allians med de fattiga i favelorna och utnyttjade misären och utanförskapet som människorna levde i. I utbyte mot en obrottslig lojalitet lät Escandinha en del av vinsten från kokainhandeln gå till att förbättra livet för kåkstadsinvånarna.

– Det fungerade bra i början. Men när det började dyka upp andra fraktioner blev det ett helvete. När det var som värst, jag tror det var 1982, dog det dubbelt så många människor i knarkkriget i Rio än vad det gjorde under hela Falklandskriget, berättar Paulo Lins.

I början av 1990-talet när den färgade Gangan började sin kriminella bana hade det röda kommandot splittrats i tre olika fraktioner. Gangans grupp hette Amigos dos Amigos – Vännernas vänner. Uppdelningen skapade en rivalitet bland kokainlangarna i Rio de Janeiro och lade grunden till dagens våldsamma gängkrig.

Rio de Janeiro brukar beskrivas som en av världens vackraste städer. Känd för sin galna rytm och för sin förmåga att förtrolla sina besökare. Den ovanliga kombinationen att både vara en klassisk badort och en häftig storstad på sex miljoner invånare lockar årligen till sig hundratusentals turister. Många kommer från Europa och USA. Flest turister kommer däremot från Brasilien. För brasilianaren är Rio de Janeiro drömmen om det goda livet som tar vid när man tjänat ihop tillräckligt mycket pengar.

André Sá driver Pet Fantazy, en exklusiv hundvårdsbutik i Rios mest fashionabla stadsdel Leblon. Varje dag ger han kvarterets pudlar en skönhetsbehandling med toning, tvättning och föning. Andrés kunder utgör grädden i det Irish Coffee-glas som brukar få tjäna som bild för den etniska blandningen i det brasilianska samhället. Vitt på toppen, en mulattfärgad befolkning i mitten, och längst ned i glaset: den svarta sumpen.

– Till mig kommer skådespelare, reklamare, journalister. Folk som tycker om att njuta av livet. Visst har jag också rika änkor och några äldre direktörer bland kunderna. Men majoriteten är livsnjutarna, säger André Sá.

Det nyrika lyxfolket i Leblon har också gjort sig kända som stadens flitigaste kokainister. På fester i området finns alltid en skål med det eftertraktade pulvret. Det mesta av kokainet kommer från favelan Vidigal, som klättrar uppför berget ett stenkast ifrån Leblon. Favelan kontrollerades av Gangans fraktion, Amigos dos Amigos, och fick sina illegala varor levererade av hans maffia.

Men kokain är inte bara en drog för Rios rika. När Comando Vermelho på sjuttiotalet började byta vapen mot kokain av den colombianska vänstergerillan FARC tilltog strömmen av vitt pulver i staden. Den eftertraktade drogen, Sydamerikas mest värdefulla produkt, smugglas på pråmar genom det svårtillgängliga flodsystemet i Amazonas regnskog till hemliga flygfält i Brasilien. Därifrån med plan i skytteltrafik till Rio. I dag kostar ett gram kokain av bästa kvalitet inte mer än 200 kronor. Så lågt att en vanlig arbetare kan unna sig en sträng om helgen.

Taxichauffören Marcelo från stadsdelen Ipanema berättar att han ofta får körningar upp till favelorna.

– Det är folk som är ute och festar och plötsligt vill slå på stort. Jag får alltid mycket dricks, men tycker inte om de där körningarna. Det har blivit mycket farligare den sista tiden, säger han.

– Man vet aldrig vad som händer sedan fraktionerna råkade i luven på varandra. Langarna är nervösa och möter en med fingret på avtryckaren, berättar Marcelo.

Marcelo brukar åka till den populära försäljningsplatsen Via Ápia i Rio de Janeiros största favela Rocinha. Enligt polisen säljer maffian enbart där ett halvt ton kokain i månaden. Det gör Rocinha till världens största enskilda försäljningsställe av kokain. Uppskattningsvis rör det sig om en försäljning på 20 miljoner kronor i veckan – en intäkt på över en miljard kronor om året.

Det är fullt jämförbart med vinsten för flera av Brasiliens största företag, exempelvis bryggeriet Schincariol. Under februari när 400 000 turister strömmar till karnevalen i Rio går taxibilarna i livlig trafik till gatan Via Ápia. Enbart under karnevalen säljs det kokain för runt 300 miljoner kronor i Rocinha.

En halvtimme efter att de civilklädda poliserna slängt in Gangans nakna kropp i en av polisbilarna kom dödsbeskedet från Hospital Souza Aguiar. De som inte vaknat av polisens skottlossning tvingas nu upp ur sängen av kokainmaffians skottsalvor. Gangan, deras älskade ledare, är borta.

Nyheten orsakade vrede bland befolkningen. Dagen innan var det Barnens dag i Brasilien och Pulvrets kejsare hade skänkt leksaker och bjudit alla barnfamiljerna på tårta. Det brukade han göra. På Mors dag uppvaktade han mödrarna i favelan och till julen fick alltid invånarna något i julklapp.

Nu är deras välgörare död. Rios polisledning tvingades kommendera ut samtliga poliser i tjänst till den pyrande kåkstaden. Risken var överhängande att kokainmaffian mobiliserade den fattiga befolkningen att löpa amok i stadsdelen intill.

Poliserna byggde en barrikad vid uppgången till Morro de São Carlos. Pansarvagnar kommenderades fram. Samtidigt övervakade en bestyckad polishelikopter favelan från luften. Medan solen gick upp över den vackra höjden utanför Rio de Janeiros centrum steg nervositeten i miljonstaden. Ännu en gång vaknade rioborna upp till en våldsam dag.

Mellan 1987 och 2001 sköts närmare fyra tusen personer ihjäl i Rio de Janeiro. Det kan jämföras med krigszonen Västbanken där 467 personer dödades under samma period. De flesta mördas i blodiga uppgörelser mellan knarkkartellerna som ständigt ligger i fejd om nya marknader.

Värst drabbad är Brasiliens största favela Rocinha med 120 000 invånarna – lika många som bor i Norrköping. I fjol erövrade en rivaliserande knarkkartell favelan i en överraskande blixtattack och höll den i ett järngrepp under påskhelgen.

Anfallet inleddes en fredagseftermiddag på den vackra kustvägen Avenida Niemeyer, vid den ökända favelan Vidigal. Några uniformerade personer stod vid vägkanten och vinkade in bilisterna till en rutinmässig trafikkontroll. Tålmodigt bildade bilisterna kö då de plötsligt gjorde en fasansfull upptäckt. De hade fastnat i en ”falsa blitz”, en fejkad razzia. Med automatvapen i nävarna slet de polisklädda tonåringarna ut förarna och tog över bilarna. I bilkonvoj begav sig gänget från Vidigal i snabb fart till Rochina. På order av den mordiske och fruktade ledare för Vidigalmaffian, Dúdú, hade attacken mot den lukrativa kokainmarknaden i Rochina startats.

Rochinas försvarare, Comando Vermelho, drog sig ut till sina gömställen i den omgivande regnskogen. Det var där gängmedlemmarna brukade gömma sig när polisen då och då vågade sig upp för en pliktskyldig razzia. Då kom nästa chock. I en kniptångsrörelse hade Vidigalmaffian tagit sig igenom den täta regnskogen och lagt sig i bakhåll. Comando Vermelhos gängmedlemmar var fast i en fälla och resultatet blev ett blodbad.

Under sju dagar dog 20 personer i gangsterkriget. Mångdubbelt fler skadades. Flera av de döda var oskyldiga personer, exempelvis en 24-årig barnflicka som råkade passera förbi när bilkonvojen från Vidigal vilt skjutande kom körande genom Rochina.

För att få ett slut på dödandet omringade polisen Rocinha med 1 200 man och stormade favelan. Samtidigt stod Brasiliens populäre president Lula beredd att ge klartecken att skicka in 3 000 man ur armén.

Jag stod själv tillsammans med den brasilianska pressen utanför ingången till favelan när de hundratals poliserna förberedde sig på stormningen. Jag såg hur hundratals människor flydde sina bostäder. De kom med sina ägodelar i plastpåsar nedför huvudgatan. En bar en tv-apparat i famnen, en annan hade en fläkt i handen, en tredje med sin sängmadrass på ryggen. De spottade och fräste mot polisen och journalisterna.

– Det här hade ni kunnat lösa långt tidigare, skrek en kvinna som togs emot av släktingar vid utgången.

Den massiva polisinsatsen lyckades. Rochinas lokale kokainboss – den karismatiske och populäre 27-åringe Lúlú – gick en våldsam död till mötes när han försökte skjuta sig ut från sitt hus i regnskogen som polisen omringat. Dúdú, den brutale gängledaren som invaderade favelan, greps aldrig. Trots att polisen höjde belöningen till 10 000 reais – över 100 statliga månadslöner – lyckades han komma undan. Många tror att han fick beskydd av Gangan och håller sig gömd i Complexo do Alemão – en av favelorna som Gangan kontrollerade i de norra förorterna. På Rioslang kallas platsen Gazaremsan.

Tillbaka till den dramatiska dagen i oktober. Det är tidig förmiddag och kokainkejsaren Gangan har nu varit död i fyra timmar. En kille i tolvårsåldern rider förbi en av barerna på Rua Aristides Lobo i den fattiga förorten Madureira där fotbollsspelaren Ronaldo växte upp.

– Jaså, du tänker inte stänga. Du vet bäst själv!

Bakom killen kommer en annan gängmedlem till häst och följer barägaren med blicken. De som inte stänger sina affärer i respekt för deras döda ledare kommer att bestraffas.

Hittills har butikerna på gatorna i den hederliga stadsdelen Tijuca redan tvingats stänga. Även de sex andra favelorna som Gangan kontrollerade har stängt på grund av ”sorg”. Till och med den viktiga läkarmottagningen på Rua Afonso Cavalcanti i Rio Comprido har fått bomma igen.

– Någon ringde och sa att de skulle skjuta sönder mottagningen om vi inte stängde, berättar en av de anställda.

Utanför ingången står en förtvivlad äldre dam som åkt från förorten Nilópolis med sitt barnbarn.

– Han har feber. Vad ska jag göra nu, säger hon.

Två grundskolor i närheten har också tvingats stänga på grund av hoten från kokainkartellen. En tredje skola beslöt däremot att hålla öppet, men inga elever kom.

Påföljande dag har dagstidningen O Dia ett uppslag om Gangans fyra favoritälskarinnor. Tidningen har publicerat en bild där alla fyra står tillsammans och kramar varandra efter ett sambaparty. Ansiktet på Lili, älskarinnan som Gangan tillbringade sin sista natt med, har tidningens redigerare brutit ut och förstorat upp. Hon presenteras som favelans drottning.

På nästa uppslag visar tidningen bilder på hennes hem i kåkstaden. På takterrassen har Lili, 24 år, en stor swimmingpool med en vattenmassageanläggning installerad. I köket finns alla de moderna hushållsredskap som de utblottade mammorna i favelan bara kan drömma om. I bokhyllan står en 29-tums-tv med en mäktig högtalaranläggning.

En gång i veckan brukade den 32-åriga Gangan besöka Lili. Hans sekreterare arrangerade mötena. Om de inte kunde träffas i Lilis hem på Rua Ambiré Cavalcante 630 fanns ett rum med en säng och en liten tv till deras förfogande i en annan favela inte långt därifrån. Ofta fick Lili vänta i timmar. Gangan var alltid noga med att han inte var förföljd.

En väninna till Lili berättar att Gangan också regelbundet träffade sina andra älskarinnor i samma rum. Enligt henne höll han sig alltid med en blondin, en mulatt, en färgad, plus hans favoritälskarinna, rödlätta Lili. Sina fem barn har han däremot med fem andra kvinnor.

– Gangan var en man som älskade livet. Han arrangerade några av Rios bästa funkfester och hade alltid många kvinnor, berättar en brasiliansk journalist som inte vill uppge sitt namn av rädsla för repressalier.

Att reportaget ska publiceras i Sverige spelar ingen roll.

– Det låter löjligt, men jag vill inte, säger han undvikande.

Journalisten beskriver Gangan som en blandning av karaktärerna Bené och Zé Pequeno i Guds stad. Han hade Benés goda sidor och ordnade gärna generösa fester i favelan. Flera gånger lyckades han få Zeca Pagodinho, en av Brasiliens mest kända sambastjärnor, att uppträda i Morro de São Carlos.

– Så blev han populär bland ungdomarna i kåkstäderna. Alla ville vara med i hans gäng. Få knarkkungar i Rio har haft så många lojala medhjälpare, berättar journalisten.

Likheterna med den psykopatiske Zé Pequeno, som i Guds stad på skoj sköt ihjäl älskande par på ett motellet, var hans fascination för våld och vapen.

– Gangan gick alltid beväpnad. Helst med sin österrikiska Glock.

På den välbesökta presskonferensen dagen efter är Rio de Janeiros polischef Álvaro Lins på extremt bra humör. För första gången på länge har hans kollegor lyckats genomföra en polisinsats utan att läcka.

– Nu kan vi andas ut, säger han och tittar ut över pressuppbådet.

– I sex månader har en intern grupp inom narkotikaroteln spanat mot Gangan. Efter upproret under påskhelgen i Rocinha såg vi att Gangans makt ökade dramatiskt. Vi var tvungen att ingripa innan han blev alltför mäktig, säger Álvaro Lins.

– Gangan var snabbt på uppgång. Delstatsguvernören ville att vi skulle gripa honom till vilket pris som helst, säger den 37-åriga polischefen som suttit på sin post i fyra år och sex månader.

Vilket är rekord för en polischef i Rio de Janeiro.

Álvaro Lins vänder sig om till de två ansvariga polisbefälen. De blir nu befordrade och placeras på annan ort. Det gäller även de sju polismännen som genomförde den riskfyllda operationen. För att undvika hämndaktioner från knarkkartellen blir de också förflyttade.

Frågan på allas läppar är vem som nu tar kontrollen över de sju favelor som Gangan styrde över. Polischefen vrider på sig.

– Gangan hade inte blivit nöjd förrän han tagit kontrollen över alla kåkstäderna i Rio. Nu finns han inte längre och jag tror inte att någon annan lyckas ta hans plats. Vi har försvagat hans organisation kraftigt, säger Álvaro Lins och försöker dölja sin egen osäkerhet.

Polischefen vet precis som resten av Rio de Janeiros plågade befolkning att knarkkriget inte är över. Den mäktigaste kokainbossen har blivit avrättad. Mycket snart kommer en ny ledare att stiga upp på tronen och göra anspråk på titeln Pulvrets kejsare. Det är lika säkert som att den magiska strandpromenaden längs Avenida Atlântica i Copacabana även i fortsättningen kommer fungera som en magnet för kokainsugna turister från hela världen.

Rio de Janeiro njuter och lider.

HENRIK JÖNSSON

2005-03-01