26
mar
2005

Rasismen syns i de ekonomiska villkoren

RIO DE JANEIRO/SDS

Varje gång ett barn föds i Brasilien fyller en barnmorska i ett formulär från den statliga hälsomyndigheten om vilken hudfärg barnet bär. Det finns fyra alternativ. ”Vit”, ”svart”, ”brun” eller ”gul”. Jag tittade barnmorskan i ögonen.

– Du kan inte mena allvar?

Hon nickade.

– Rasdiskrimineringen ska börja i tid, sa hon ironiskt och log.

Jag rykte åt mig formuläret för att kolla in de övriga obligatoriska uppgifterna som skulle fyllas i. Vad mer kan det statliga statistikverket vilja veta när ett barn föds? Givetvis hur mammans skolutbildning ser ut. Det fanns fem alternativ att välja mellan. Om mamman fullgjort lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasieskola eller universitetet.

Jag skakade på huvudet.

– Men pappan då. Vill ni inte veta vad jag har för utbildning?

Det var inte intressant.

Den brasilianska diskrimineringen slår mot alla.

När den österrikiske författaren Stefan Zweig kom till Brasilien i slutet av trettiotalet var han på flykt från nazismens rastänkande i Europa. Han bosatte sig i bergen ovanför Rio de Janeiro och överraskades av den harmoni som människor från olika folkslag levde i. Han skrev genast en ny bok och myntade begreppet ”Brasilien – framtidslandet”.

Den judiske författaren framhöll den brasilianska blandningen som unik där vita portugisiska familjer levde tillsammans med svarta slavättlingar, som i sin tur gjorde mulattbarn och senare gifte sig med någon från landets indianbefolkning. Vit, svart, brun eller gul. Det borde vara det brasilianska fotbollslandslagets färger.

Men så häftig är inte den tropiska blandningen. När man stannar för rött är det alltid färgade barn som kommer fram och jonglerar med tennisbollar. När man ligger på stranden är det alltid färgade försäljare som kånkar omkring på frigolitboxarna och när en ny städerska ska anställas är hon nästan alltid färgad. Man brukar säga att den brasilianska blandningen är som en Irish Coffe.

Vit grädde på toppen, en stor del blandad befolkning i mitten, och längst ned, den svarta sumpen.

En eftermiddag stod jag och drällde i snabbköpet med en av kassörskorna. Vi pratade om den annorlunda rasismen i landet. Här ger den sig inte i uttryck av rakade skallar, nedbrända hus och andra typer av hatbrott. I Brasilien är det i stället den ekonomiska situationen som styr rasismen.

– Varför finns det inga vita hembiträde eller vita portvakter? Därför att de flesta vita har utbildning och pengar! Vi som är färgade sitter ännu kvar i ett system som härstammar från slaveriet. Vi tillhör fortfarande det dåligt betalda serviceyrket, sa hon.

Hon fick medhåll av en kund i snabbköpet.

– En av mina polare är svart och medelklass. När han ska hälsa på sina vänner i medelklasskvarteren i Rio ber portvakterna honom alltid gå in genom serviceingången på baksidan. De tror han är en reparatör eller något liknande.

Men en förändring är på gång. Nyligen presenterade det brasilianska statistikverket årets siffror över landets färskala. Nyheten skar genom samhället. Antalet vita i Brasilien minskar. Endast 52 procent räknas nu som vita. Antalet svarta och mulatter har ökat till 47 procent. Nu skiljer det bara ett par procentenheter mellan den vita och den färgade befolkningen i det eviga framtidslandet.

– Fan också, hör jag den vita medelklassen skrika i gryningen.

HENRIK JÖNSSON

2005-03-26

Kommentera